Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Den riktiga ”metoo-journalistiken” handlade om rätten att säga sanningen

”Metoo-journalistik” har blivit ett skällsord. Men den verkliga ”metoo-journalistiken” handlade inte om uthängningar, utan att om tusentals flickor och kvinnor äntligen fick rätten att säga sanningen. 

Vad var egentligen ”metoo-journalistiken”?

Begreppet har på raska fötter spridits genom offentligheten – som nedsättande beteckning på en särskilt förkastlig form av publicistisk verksamhet som uppstod under höstens folkrörelse mot trakasserier och övergrepp mot kvinnor. ”Metoo-journalistiken”, sägs det nu, löste upp alla pressetiska normer och kastade sanningssökande och källkritik överbord till förmån för vårdslöst spridande av obekräftade anonyma uppgifter. Syftet med detta propagandaliknande drev ska ha varit att maximera antalet klick och gillatryckningar i det ”hysteriska” idéklimat som rådde samt att fästa ett antal män vid offentlighetens mest vanhedrande skampålar. Ibland används till och med liknelsen ”häxjakt”.

Men var detta verkligen ”metoo-journalistiken”? Nyligen publicerade Sydsvenskan ett reportage om tjejerna i klass 9C på Lerbäckskolan i Lund. Ända sedan sjuan hade de blivit kallade ”hora”, ”blondinjävel” och ”feministfitta” i skolans korridorer och klassrum. Ingen sa ifrån, lärarna varken hörde eller reagerade. Sedan kom hösten 2017, tjejerna i klass 9C började prata med varandra och slog larm till rektorn. Sedan dess har många av kränkningarna slutat, men till priset av en större polarisering mellan pojkar och flickor.

”Metoo-journalistiken” gav röst åt dem som inte tidigare hade någon röst – den avslöjade en sanning som ingen tidigare hade velat se.

Majken, Saga, Nora och de andra tjejerna i 9C påminner om vad ”metoo-journalistiken” egentligen var. ”Metoo-journalistiken” gav röst åt dem som inte tidigare hade någon röst – den avslöjade en sanning som ingen tidigare hade velat se.

Allra tydligast blev detta långt från den väl upplysta kultur- och medievärlden. Allra tydligast blev det i den svenska skolan, där vanliga, tappra tjejer tog mod till sig, gick samman och började tala högt om sin egen utsatthet i vardagen.

Läs mer: Elevernas berättelser om övergrepp i skolan

Under hashtaggen #tystiklassen berättade 1.700 elever från grundskolan till gymnasiet om låtsasvåldtäkter och ovälkomna pussar på fritids och i lågstadiet, om lärare som kommer med sexualiserade kommentarer och skolkamrater som tafsar och trakasserar. I gruppen #räckupphanden samlades mer än 8.000 gymnasieelever från hela Sverige. Deras text, som publicerades i Svenska Dagbladet den 23 november förra året, inleddes så här:

”Hej. Det är vi. Vi som kallas horor, orrar och slampor. Vi som är knullbara, eller inte knullbara. Som trycks upp mot skåpen och känner händer överallt. Vi som är rädda att gå framför killarna i korridoren. Vi som inte bara får betyg på våra uppsatser, utan även på våra kroppar.”

Läs mer: Vi fostras att sätta pojkars behov framför våra egna

De trakasserier och övergrepp som tjejerna berättar om är hemska i sig. Men allra mest förtvivlan inger ändå de vuxnas tystnad och passivitet. Från ”pusskull” på förskolan till trakasserier i gymnasiekorridorerna – små flickors och unga kvinnors berättelser avfärdas med hänvisningar till att ”det ser gulligt ut” och ”boys will be boys”. ”Läraren gjorde ingenting”, är det mest genomgående omkvädet från alla åldrar i uppropen. ”Det finns ingen plats för våra röster. Vi fostras till tystnad. Till att sätta pojkars behov framför våra egna”, avslutade tjejerna i #räckupphanden.

Exakt så var det – och hade alltid varit fram till hösten 2017. Den brittiska antikforskaren och författaren Mary Beard skriver i den nyutkomna boken ”Kvinnor och makt” om kvinnors möjligheter att göra sina röster hörda i offentligheten från antiken fram till vår tid. Väldigt mycket går igen sedan Odysseus son Telemachos för nästan 3.000 år sedan uppmanade sin mor Penelope att hålla tyst och återvända till sina sysslor vid vävstolen: ”Att tala tillkommer männen.” 

Berättelsen, skriver Beard, är ett exempel på hur kvinnors röst inte ska höras i det offentliga rummet. Hon exemplifierar också med Ovidius ”Metamorfoser”, där tanken på att tysta kvinnor ständigt återkommer i diktverkets olika förvandlingsprocesser: Prästinnan Io förvandlas till en råmande ko, nymfen Echo förlorar sin egen röst och så vidare.

Läs mer: Recension av Mary Beards ”Kvinnor och makt” 

Enligt Mary Beard finns det en konstant motvilja mot kvinnors röster i offentligheten sedan antiken. Det är inte vad kvinnor säger som väcker avsky, det är det faktum att de talar. Beard menar att detta mönster går igen också i den moderna mediemiljön – endast när kvinnor yttrar sig till stöd för sina egna särintressen eller för att visa upp sig som offer tillåts de tala offentligt. På så vis stämmer hennes analys väl in på den nyväckta repressionen mot metoo-rörelsen: tala gärna som offer – men sedan ska det vara tyst!

Det är inte vad kvinnor säger som väcker avsky, det är det faktum att de talar.

Det kanske tydligaste av Beards exempel på nedtystade kvinnor från antiken är den unga prinsessan Filomela, som blir våldtagen men får tungan utskuren så att hon inte ska kunna ange förövaren. Hon lyckas ändå peka ut våldtäktsmannen genom att väva in sin berättelse i en gobeläng som hon visar för sin syster.

Det som hände hösten 2017 var att hundratusentals flickor och kvinnor tog sig rätten att säga sanningen. Deras berättelser behöver inte längre vävas in i några omskrivningar. Detta var – och är – den verkliga ”metoo-journalistiken”.

Läs fler texter av Björn Wiman, exempelvis om nätföretagens makt över vår offentlighet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.