Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-16 02:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-det-mest-manskliga-ar-att-bade-skolstrejka-och-festa/

Kultur

Björn Wiman: Det mest mänskliga är att både skolstrejka och festa

Foto: Timothy A. Clary/AFP

Allt fler unga människor tycks ha tappat livsgnistan – samtidigt som en global ungdomsrörelse sveper fram över världen, skriver Björn Wiman. 

Hur är det att leva i den allra bästa av tider, och den allra värsta?

Det var DN:s Greta Thurfjell som ställde frågan, i en utmanande artikel om hur den så kallade millennialgenerationen tycks ha tappat livsgnistan. ”Många av oss har växt upp i ett jämförelsevis närmast perverst överflöd, men med bedrövliga framtidsutsikter – om jorden ens är beboelig för oss i framtiden kommer vi ändå inte ha råd att bo någonstans”, konstaterade Thurfjell krasst. 

Analysen kan – dessvärre – inte helt avskrivas som ungdomlig kverulans. Mycket talar för att dagens generation av unga kan vara den första som växer upp med en vetenskapligt baserad insikt om att de fysiska livsvillkoren på jorden kommer att förändras till det sämre under deras livstid. Om utsläppen av koldioxid fortsätter i dagens takt kommer medeltemperaturen på jorden att ha stigit med 4 grader när de barn som föds i dag fyller 80 år, en ökning som enligt forskningens prognoser skulle innebära slutet för vår civilisation som vi känner den. För Greta Thurfjell och hennes generationskamrater tycks känslan av att ”leva i Roms sista dagar” ha en närmast bedövande inverkan: ”Man orkar inte ens vara dekadent längre.”

Faktum är att det finns siffror som stöder känslan. Förra veckan kom en ny rapport från Lancet countdown om hur klimatförändringarna försämrar hälsan hos barn och hur värmeböljor, luftföroreningar och extremväder kommer att innebära hälsorisker som påverkar kommande generationers hela liv. ”Klimatförändringen kommer att definiera hälsan hos en hel generation”, sade en av forskarna bakom studien. 

I början av 1900-talet talades det om ”barnets århundrade”. Frågan är vad man ska kalla resten av 2000-talet. Nyligen rapporterade Washington Post om en undersökning där 57 procent av de tillfrågade ungdomarna uppgav att klimatförändringarna skrämmer dem, 52 procent att de känner sig arga och 43 procent hjälplösa. Endast 29 procent känner optimism inför framtiden. I Sverige varnade en stor grupp psykologer för hur samhällsutvecklingen kan öka de redan i dag höga ohälsotalen bland unga. ”En fortsatt ekologisk kris utan aktivt lösningsfokus från vuxenvärlden och beslutsfattare medför stor risk för att allt fler unga drabbas av ångest och depressioner”, skrev de.

Och klimatkrisen är knappast den enda orsaken. Tidningen Guardian rapporterade tidigare i år om en undersökning som visar att antalet unga människor i Storbritannien som inte tycker att livet är värt att leva har fördubblats under det senaste årtiondet; 2009 var det 9 procent av 16–25-åringarna som inte höll med om påståendet att ”livet är verkligen värt att leva”, i dag har siffran ökat till 18 procent. Över en fjärdedel av de över 2.000 tillfrågade vägrade också instämma i påståendet att det fanns ett syfte eller en mening med deras liv. De nedslående resultaten berodde, enligt tidningen, på sociala mediers starka inflytande i unga människors liv.

Som man frågar får man svar, invänder säkert någon. Men de samlade resultaten av dessa och liknande undersökningar kan knappast viftas bort. Snarare måste de ses som en adekvat psykologisk reaktion på ett tillstånd av tilltagande absurditet, där de som leder samhället säger en sak men gör en helt annan. I veckan kom en rapport om hur världens länder planerar att om cirka tio år producera mer än dubbelt så mycket fossila bränslen än vad som kan förbrännas om uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader. Gapet mellan löften och verklighet är extra stort för kolindustrin. 

Unga människor ska inte tappa lusten att leva. Det är emot naturens ordning.

Är det konstigt att man misströstar om framtiden? Ibland kan man tänka att det mest skrämmande inte är temperaturhöjningen i sig, utan vad människor kommer att vara kapabla att göra mot sig själva och varandra i dess spår. Unga människor ska inte tappa lusten att leva. Det är emot naturens ordning. 

Tankar som dessa får ofrånkomligen något gammelmansaktigt över sig. Men det är en paradox att den yngre generationens uppgivenhetssymtom uppträder samtidigt som en av de största ungdomsrörelserna i mänsklighetens historia sprider sig över världen. Det visar också att det enda verkningsfulla är att tala allvar om vår gemensamma belägenhet. Klimatkrisen är inte en idrottsmatch som man antingen vinner eller förlorar. Det går inte att säga att ”allt går bra” eller ”det är kört”. Klimatkrisen är en realitet som de som är unga i dag kommer att få leva med vare sig de vill eller inte – och göra det så gott de kan. 

Den globala ungdomsrörelse som vuxit fram i Greta Thunbergs spår visar att unga människor över hela världen är kapabla att förstå skillnaden mellan skrämsel och allvar. De klarar av att konfronteras med en kommande katastrof, om de också får verktyg för att göra något åt den.

”Klimatkrisen är en kris som känns”, skriver psykologerna Kali Andersson, Frida Hylander och Kata Nylén i den nyutkomna boken ”Klimatpsykologi”. Och den känns på många olika sätt – samtidigt. Att vänja sig vid att leva i en ny framtid är att vänja sig vid att känslor som rädsla, sorg och ilska är en del av livet – och att de kan konverteras till både lycka och energi om man möter dem tillsammans med andra. Psykologernas slutsats är att ju bättre sociala nätverk vi har, desto mer oro tycks vi kunna hantera. Människan är inte konstruerad för att vara ensam, vare sig hon är ung eller gammal.

Det är därför den rör sig i rätt riktning, den nya ungdomsrörelse där det främsta fredagsnöjet har blivit att skolstrejka i stället för att skråla på dansgolvet. På väg mot en värld, förhoppningsvis, där det ena inte behöver utesluta det andra.  

Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet”.