Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Donald Trumps högaffel visar hur kulturhatarna vill ta över samhället

Foto: MARK J. TERRILL

Hur låter soundtracket till Donald Trumps USA? – och vilken efterklang får det i Sverige? Man kan börja med att höra presidenten själv sjunga, skriver Björn Wiman.

Man trodde att man sett det mesta under Donald Trumps första år som USA:s president. Då har man inte sett honom sjunga – iklädd blå snickarbyxor och stråhatt, med en högaffel i näven.

Scenen utspelades på en tv-gala 2005 där Trump – då mest känd som färgstark dokusåpastjärna – utgjorde kuriös pausunderhållning genom att i stiliserad lantarbetarutstyrsel sjunga ledmotivet ur 60-talsserien ”Green acres”. Mot slutet av framträdandet kastar Trump resolut högaffeln åt sidan och placerar en blöt puss på medsångerskan Megan Mullallys kind.

Det bisarra till trots finns det något rörande i scenen. Aldrig har Trump framstått som så oförställd – kanske för att alla människor blir öppnare och mer sårbara när de sjunger. Det finns något djupt avväpnande, för alla människor lika, i en sprucken eller falsk ton.

Donald Trumps förhållande till musik är annars höljt i visst dunkel. ”Jag gillar musiker – de har en ovanlig talang som går bortom själva det musikaliska”, sade han å ena sidan i en intervju 2015. Å den andra skryter han i sin självbiografi ”The art of the deal” om hur han redan i lågstadiet slagit till sin musiklärare och närapå blivit relegerad. I en annan av sina böcker avslöjar han att han tycker om Frank Sinatra, Tony Bennet, Elton John och – möjligen mer överraskande – rapparen Eminem.

Det senare är emellertid inget ömsesidigt förhållande. På en gala i höstas gick rapartisten till stenhårt angrepp mot presidenten, när han i en inspirerad textuell tirad strimlade Trumps rasistiska politik sönder och samman. ”Ställ er upp, resten av Amerika. Vi älskar vår militär och vi älskar vårt land – but we fucking hate Trump!”, vrålade han. 

Eminems attack finns med i ett strålande reportage i P2 av musikjournalisten Sofia Nyblom, ”Trumpifierad musik”. Nyblom har rest från kust till kust i USA för att ta reda på hur soundtracket till det nya och splittrade USA låter. Hur svarar musiker och artister på den nya presidentens politiska stil? Nyblom talar med Trumps kärnväljare på en countrygala i Nashville och ser ett uppsving både för den grabbiga ”bro country”-musiken och för kopplingarna mellan vapenlobbyn i National Rifle Association och countryrörelsen. 

Men hon ser också – och kanske framför allt – en växande motrörelse. Här finns bland andra regissören Peter Sellars, som redan 1998 lät en uppsättning av ”Figaros bröllop” utspela sig i Trump Tower (med greven som svinrik, ständigt tafsande affärsman) och artisten DJ Spooky, som gjort en egen remix av den öppet rasistiska stumfilmen ”Nationens födelse” från 1915.

I förlängningen handlar detta fascinerande reportage förstås om något mer än bara Donald Trump och USA. Det handlar om symbiosen mellan estetik och politik i samhällen som hotar att tas över av tyranni och totalitärt tänkande. Andrew Breitbart, grundaren av den högerextrema sajten med samma namn, talade om att ”politiken finns nedströms kulturen” – ett uttryck för en gammal insikt om att den som vill förändra samhället först måste påverka de institutioner som formar berättelsen om vilka vi är och var vi kommer ifrån – det ”kulturella narrativet”.

Denna strategi är givetvis inte isolerad till USA. Historikern Maja Hagerman, en av dem som tydligast frilagt spåren mellan den gamla rasideologin och den nya ”alternativhögern”, har i flera artiklar uppmärksammat hur även Sverigedemokraterna agerar enligt just denna strategi. Ett tydligt exempel är partiets satsning på Svenska kyrkan, men en mindre belyst måltavla är hembygdsrörelsen, som finns i både stora och små lokalsamhällen runt om i landet och som med sina 450.000 medlemmar har fler deltagare än alla de politiska partierna tillsammans. 

På ett möte med den borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala för några år sedan förklarade SD:s ”chefsideolog” Mattias Karlsson hur hans parti är ute efter att skapa ”krockande värdesystem”. Man vill gå i klinch och skapa konflikt för sin samhällsvision och för att åstadkomma denna förändring krävs ett aktivt byggande av folkrörelser, menade Karlsson.

Ännu tydligare uttrycker han sig i boken ”Lions of the north: sounds of the new nordic radical nationalism” av den amerikanske etnologen och musikforskaren Benjamin Teitelbaum. Här uppmanar Karlsson sina likasinnade att aktivt ”gå med i ett folkdanslag eller en hembygdsförening” och där försöka ”vinna medlemmarnas förtroende”.

Vad det handlar om är ett försök till kulturkamp i det fördolda – ett slags infiltration utanför mediernas och offentlighetens ljus. Liksom kyrkan är hembygdsrörelsen ett strategiskt viktigt område för radikalnationalister och auktoritära krafter. Men exemplet med Svenska kyrkan visar också hur viktigt det är att dessa stora folkrörelser är medvetna om faran och förmår bjuda motstånd. Bara så kan de fortsätta vara viktiga arenor för integration och samhörighet i stället för att förvandlas till motsatsen. 

Reportageserien ”Trumpifierad musik” i P2 avslutas på en av det amerikanska kulturlivets urplatser: Broadway. Sofia Nyblom besöker en liten show där euforiska unga kvinnor ur millennials-generationen sjunger 100 år gamla suffragettsånger och hon ser teaterdistriktets första musikal med arabiskinspirerad musik.

På sitt sätt är ju också Broadway en äkta hembygdsrörelse. Det gamla tvinnas ihop med det nya. Med musikens hjälp vrids högaffeln ur kulturhatarnas händer.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.