Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Han skrev världens vackraste musik med en laddad pistol mot nacken

Dmitrij Sjostakovitj
Dmitrij Sjostakovitj

KRÖNIKA. Plötsligt händer det. En tonårsdotter lyfter blicken från smartphonens skärm, liksom vädrar med öronen i luften och frågar: ”Vad är det här för musik?”

Det hon hör är romansen ur Dmitrij Sjostakovitjs musik till filmen ”Bromsen” – smäktande, svidande sorglig, sentimental. Vi (det vill säga jag) talar om det förunderliga i att något så vackert kunde skrivas under en av historiens mest helvetiska diktaturer – av en kompositör som stundtals levde med en laddad avrättningspistol i nacken, och som dessutom egentligen ville skriva något helt annat än nyklassisk filmmusik.

För att exemplifiera sätter jag på Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett, ofta omnämnd som kulmen i hans konstnärskap – ett nattsvart, hotfullt och naket verk som spänner över djup melankoli, sorg och förtvivlan.

Hur kan samma person ha talat med så olika tonspråk?

För att försöka hålla intresset uppe berättar jag den välkända historien om hur Josef Stalin 1936 besökte en uppsättning av Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsensk” och därefter lät publicera sin förkastelsedom över kompositören på tidningen Pravdas ledarsida. Under rubriken ”Kaos i stället för musik” dömdes Sjostakovitjs opera ut som ”dekadent” och utan ”sund känsla”. Förödande kritik riktades också mot hans person, vilken utmålades som en fara för både den sovjetiska musiken och för socialismen.

Det var en bannbulla från högsta ort – och i stort sett en dödsdom över kompositören.

Som alltså ändå mirakulöst överlevde. Bland annat för att bli huvudperson i den brittiske författaren Julian Barnes roman ”Tidens larm”, som nu ges ut på svenska. Som Leif Zern underströk i sin DN-recension av det engelska originalet förra året har boken kastat nytt bränsle på brasan i diskussionen om Sjostakovitjs roll under Sovjetdiktaturen – en debatt som är så intensiv och omfattande att den kommit att kallas ”Sjostakovitjkrigen”.

Vad är det som gör att Dmitrij Sjostakovitjs livsöde känns så akut drabbande just nu, exakt 100 år efter den ryska revolutionen? Kanske för att hans fall inger en föraning om något som är på väg att hända – i Ryssland och i världen.

Julian Barnes roman är en gripande berättelse om 1900-talets historia – och om en genial konstnär som försökte anpassa sig till en totalitär tid. ”Vi vet, kamrat Sjostakovitj, att ni mycket väl kan skriva musik som behagar folket. Så varför envisas ni med era formalistiska kväkanden och grymtanden?” säger en av Stalins hantlangare till tonsättaren i romanen.

Vad är det som gör att Dmitrij Sjostakovitjs livsöde känns så akut drabbande just nu, exakt 100 år efter den ryska revolutionen? Kanske för att hans fall inger en föraning om något som är på väg att hända – i Ryssland och i världen. Den rysk-amerikanska författaren Masha Gessen har många gånger berättat om när hon blev uppringd av Rysslands president Vladimir Putin – en absurd dialog som påminner mycket om det telefonsamtal som Sjostakovitj får från Josef Stalin i Barnes roman och som är en illustration av den blandning av hotfullhet och beundran som många ryska härskare har visat mot landets stora poeter och konstnärer.

Masha Gessens nya reportagebok ”The future is history – How totalitarianism reclaimed Russia” gestaltar på ett övertygande sätt hur Putins politiska projekt går ut på att fylla den tomhet som Sovjetväldet lämnade efter sig i många människor. Nostalgin är här ett av de viktigaste verktygen – som när man prisar just Sjostakovitj som ett exempel på något positivt från Sovjettiden och förtiger hur hans bästa musik ofta skrevs trots, inte tack vare, det sovjetiska samhällssystemet och dess repression.

Även flera dirigenter har på senare år undersökt den kluvenhet som finns i Sjostakovitjs liv och musik. Häromåret framförde den estniske dirigenten Neeme Järvi några av kompositörens verkliga politiska beställningsverk, bland annat det svulstiga oratorium som skrevs för att hylla de nyplanteringar av skog som Josef Stalin (”Den store trädgårdsmästaren”) genomförde 1949. Järvis argument var att dessa renodlade propagandastycken är mer angelägna i dag än någonsin – inte minst för att de visar vilken funktion musik och konst kan ha i det totalitära samhälle som Ryssland åter är på väg att bli.

I den andra ändan av skalan finns den Putin-lojale dirigenten Valerij Gergiev, en av de stora Sjostakovitj-tolkarna, som 2008 åkte till den förstörda staden Tschinvali i Sydossetien för att framföra Sjostakovitjs starkt symbolladdade sjunde symfoni – den som skrevs för det belägrade Leningrad 1942 – för att visa sitt stöd för de ryska trupperna i kriget mot Georgien.

Julian Barnes bok är i första hand en lysande roman, om en människas vacklan mellan mod och feghet. Men den aktualiserar även frågan om konstens roll och konstnärens ansvar i en tid som rör sig i auktoritär riktning. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel har i en intervju berättat att romanen fick henne att minnas varför hon, under sin uppväxt i DDR, valde att bli fysiker i stället för musiker. Som fysiker hade hon kvar sin yttrandefrihet och behövde inte heller frukta för sitt liv. Att läsa om Sjostakovitj, menade Angela Merkel, gjorde att hon påmindes om vilken välsignelse det är att leva i ett fritt land.

Skulle Sjostakovitj själv ha stöttat Putin eller Pussy Riot? Det kan vi inte veta. Men såväl hans livsöde som hans musik visar att konst kan fungera som både medlöperi och motstånd – och att den kan vara lika verkningsfull i båda riktningarna. I hans musik finns alla de motstridiga krafter som också ryms i varje människa. Jag skulle tro att det är därför vi inte kan låta bli att lyssna.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.