Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Ingen kan säga ”inte alla män” när alla kvinnor vittnar om samma sak

Özgecan Aslan skulle ha fyllt år i helgen, den 22 oktober. År 2015 var hon 19 år och gick första året på psykologlinjen i staden Mersin i Turkiet. Nu var hon på väg hem efter att ha ätit tillsammans med en vän på ett shoppingcenter. De tog en minibuss åt samma håll.

Hennes vän gick av bussen före henne, så Özgecan Aslan blev ensam kvar med chauffören. Men i stället för att följa rutten körde chauffören mot ett skogsområde och försökte våldta henne. Özgecan Aslan kämpade emot, klöste honom i ansiktet och försvarade sig med den pepparsprej hon alltid hade med sig. Chauffören högg henne upprepade gånger med en kniv och slog henne därefter med en kofot i huvudet. Efter mordet hämtade han sin pappa och ytterligare en man. De högg av händerna på hennes döda kropp för att förhindra att man skulle hitta DNA-spår under naglarna. Därefter brände de kroppen och dumpade den i en närliggande flod.

Våldtäktsförsöket och mordet på Özgecan Aslan väckte enorm uppmärksamhet i Turkiet – redan från början jämfördes mordet med den brutala gängvåldtäkten i indiska New Delhi 2012, där kvinnan avled av de inre skador hon fick efter övergreppet. I alla landets större städer samlades tusentals äcklade och upprörda medborgare till protester.

Men det stannade inte där. På Twitter skapades hashtaggen #sendeanlat – ”dela med dig av din historia” – där turkiska kvinnor berättade om sina erfarenheter av rädsla, trakasserier och övergrepp i sina vardagsliv. Uppropet fick snabbt en enorm spridning och blev under några dagar ett av de mest spridda twitterämnena över hela världen. Nästan en miljon turkiska kvinnor delade med sig av sina berättelser om hur de hade med sig pepparsprej och fickknivar till och med under korta promenader, hur de bar falska vigselringar för att få vara ifred och hur de såg sig tvungna att kliva av bussen tidigt för att inte bli sist kvar. Här fanns berättelser om hur mäns övergrepp mot unga tjejer kunde starta så tidigt som i femårsåldern och om hur skolflickor fick stå ut med dagliga trakasserier, särskilt om de bar kjol.

I Turkiet blev mordet på Özgecan Aslan ett uppvaknande för många kvinnor.

Den välkända turkiska romanförfattaren Elif Shafak följde upp kampanjen med en artikel i den brittiska tidningen Guardian, där hon berättade om hur hon som ung student alltid hade pepparsprej och en öppen säkerhetsnål i handen när hon rörde sig ute. Hon skrev om hur hon och hennes väninnor alltid hade talat tyst om det men att de nu, äntligen, kunde tala öppet.

Det har varit en tung och mycket mörk vecka. Det har varit omöjligt att komma ifrån allvaret och den sammanbitna beslutsamheten i #metoo-kampanjens många berättelser om hur det är att leva som kvinna i Sverige i dag. Lika omöjligt har det varit att – som man – värja sig mot både kollektiv skam och individuell självrannsakan. Det går inte att säga ”Inte alla män!” – inte så länge alla kvinnor vittnar om samma sak. Precis som i de turkiska kvinnornas berättelser börjar det ju så tidigt: killar som ropar ”Hora!” rakt ut i klassrummen utan att läraren reagerar, tjejer i tonåren som vittnar om män som trycker sig och gnider sig mot dem på den fullsatta tunnelbanan, unga kvinnor som är mer rädda för övergrepp på fester bland bekanta än på vägen hem. Denna vecka har hela detta sorgliga register visat sig så tydligt. Det är som om ett grått lock har lagt sig över tillvaron.

Samtidigt finns det i denna rörelse också en djup kraft. Nya berättelser skapar nya förutsättningar för verkligheten. Förmodligen kommer berättelserna från #metoo att hindra en och annan motorisk impuls eller förflugen kommentar i framtiden, även om de skett av obetänksamhet eller missriktad välvilja. Efter denna vecka är det – återigen som man – svårt att röra sig i verkligheten på samma sätt som tidigare.

Men frågan är också hur länge den eruptiva kraften i denna och liknande kampanjer finns kvar. Den turkiska författaren Asli Erdogan skriver i boken ”Inte ens tystnaden är längre vår egen”: ”Måste vi verkligen upprepa samma meningar om manssamhällets mentalitet och dess kvinnofientlighet för tusende gången?” Ja, förmodligen.

Och kan man ens jämföra Turkiet, ett av världens minst jämställda länder, med Sverige, ett av de mest jämställda? Naturligtvis kan man det. De strukturella likheterna är i detta fall större än olikheterna. I båda länderna är kvinnors utsatthet ett så djupgående samhällsproblem att arbetet för att åtgärda det borde överskrida alla ideologiska skiljelinjer. Denna vecka är enigheten i Sverige kring betydelsen av #metoo stor – men om en vecka? Det är dessvärre lätt att se hur den aggressiva politiska polariseringen kan försvåra verkliga framsteg också i denna fråga. Något liknande hände i Turkiet – en bedömare menar att protesterna i spåren av mordet på Özgecan Aslan på samma gång enade och ytterligare splittrade landet.

I Turkiet blev mordet på Özgecan Aslan ett uppvaknande för många kvinnor. På hennes begravning i staden Mersin samlades flera tusen besökare, bland dem flera hundra kvinnor som vägrade följa imamens påbud om att i enlighet med religiös tradition hålla sig i bakgrunden. Det var kvinnor som bar Özgecan Aslans kista till graven, kvinnor som begravde henne. Det berättas att en mening gick som ett mantra mellan dem: ”Ingen mans hand ska få röra vid henne igen.”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.