Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 11:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-katastrofen-gar-att-undvika-med-politiska-metoder-ocksa-i-dag/

Kultur

Björn Wiman: Katastrofen går att undvika med politiska metoder – också i dag

Foto: Neil Armstrong/NASA/AP

Även för 50 år sedan, 1969, spred sig en känsla av att det fruktansvärda var på väg att bli alldagligt och att katastrofen var oundviklig. Det var lika fel då som nu, skriver Björn Wiman. 

Björn Wiman
Rätta artikel

Under januaris första riktiga arbetsveckor tornar det nya året upp sig som ett oöverstigligt berg. Lika bra att gå med ryggen före mot framtiden, med blicken bakåt. Mot 1969, till exempel, en andningspaus i historien inklämd mellan det stora, symboltyngda 1968 och det mytomspunna 1970-talet. Vad var det som hände för 50 år sedan? 

Det blåste förstås, då som nu. Den 22 september kom ”Septemberorkanen”, ett vildsint oväder som får årets stormar att framstå som milda vindpustar. Träd föll som stickor, bebyggelse och telenät demolerades, tio människor dog. Den 1 november följdes Septemberorkanen av den så kallade Allhelgonaorkanen, som åstadkom nästan lika stor förödelse och skördade sex dödsoffer.

Stormarna och deras efterverkningar har givetvis en framträdande plats i SVT:s dokumentär ”Året var 1969”, en associativ och sevärd genomgång av detta parentetiska år i världshistorien. Inger Nilsson blir Pippi med hela svenska folket, Författarförbundet bedriver aktion för höjd biblioteksersättning och Sylvia Vrethammar bär ljusgul byxdress i en svensk version av Dusty Springfields ”Son of a preacher man” (”Den enda som kunde tända flamman var en lärling på våran gård”). Därtill sätter Ove Kindvall avgörande 2–0 i VM-kvalet mot Frankrike på Råsunda, Alexandra Charles öppnar sitt första diskotek och det blir barnprogram i nystartade TV2. 

Ja, det förflutna fyller de första oxveckornas bistra realitet med ljuv nostalgi. 

Men givetvis fanns det en hård politisk verklighet även för 50 år sedan. Den stora gruvstrejken inleds vid LKAB, CH Hermansson läxar upp sina partikamrater i VPK och i Folkets hus i Stockholm avgår Tage Erlander efter 23 år som statsminister och partiordförande för Socialdemokraterna. 

Det portaltal som hans efterträdare, Olof Palme, håller på kongressen blir ett av hans bästa och mest tidlösa. Palme talar om hur tempot och intensiteten i samhällsdebatten ökar och hur en känsla av kris och annalkande katastrof sprider sig i många länder. Han talar om ”de rika industrinationernas misslyckande” – om sociala spänningar, orimliga klassklyftor, maktkoncentration och miljöförstöring och om hur ett nytt slags katastroftanke växer fram kring ”mänsklighetens förintelse och naturens förstörelse”. 70-talet, säger Palme, kan bli ett ”förstörelsens decennium” med fortsatt exploatering av naturtillgångar, föroreningar av vatten och luft och förödelse av livsmiljö. Han talar om en känsla av hopplöshet som ibland drabbar både honom själv och många andra: ”Vägen från insikt till åtgärd är i det internationella samarbetet särskilt lång. Det fruktansvärda börjar bli alldagligt.”

Men, inskärper han också, katastrofen är långtifrån oundviklig. Om den kommer är den en följd av felaktiga politiska beslut eller av en underlåtenhet att fatta politiska beslut: ”Insikten växer om att dagens avgörande problem till sin natur är sociala och politiska och således måste lösas med sociala och politiska metoder. Därför kan utvecklingen endast vridas rätt av folken själva.”

Också i dag sprider sig en känsla av att det fruktansvärda är på väg att bli alldagligt och att katastrofen är oundviklig. Också i dag är det fel.

Det är ett enastående tal. 50 år senare är den existentiella konstanten i människans villkor på jorden densamma. Också i dag sprider sig en känsla av att det fruktansvärda är på väg att bli alldagligt och att katastrofen är oundviklig. Också i dag är det fel. Också vår tids största utmaning, klimatkrisen, är till sin natur social och politisk och måste alltså lösas med sociala och politiska metoder. Nu liksom då måste ansvaret läggas hos de största aktörerna – stater, bolag och industrier – som förstör mest och som därför har både störst ansvar och störst potential för att genomföra avgörande förändringar. Klimatforskaren Kevin Anderson påpekar att om världens rikaste 10 procent skulle sänka sina utsläppsnivåer till det genomsnitt som gäller i EU skulle de globala utsläppen minska med 30 procent. Det – och en rad andra snabba politiska åtgärder – skulle köpa oss tid och skapa hopp.

Men det mest minnesvärda från året 1969 var kanske inte vare sig stormarna eller partiledarbytet i Socialdemokraterna. Klockan 21.17 svensk tid den 20 juli tog den amerikanska månlandaren Örnen mark på månen, några timmar senare satte astronauten Neil Armstrong som första människa ner sin fot på dess yta. ”Det största cirkusnumret hittills i jordens historia, utfört under den vidaste av kupoler – himlavalvet självt”, skrev DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz dagen efter i en vacker ledarartikel.

Själv föddes jag först tre månader senare och har därför inga minnen av händelsen. Men det som den fiktive Neil Armstrong sade i filmen ”First man” från förra året glömmer jag inte. I en scen berättar han om hur han genom att se jorden från rymden har förstått hur fragil den livsnödvändiga atmosfären runt vår planet är. En replik kunde nästan vara hämtad från Olof Palmes tal i Folkets hus: Att se jorden så som man ser den från långt håll tillåter oss att se saker och ting som vi borde ha sett för länge sedan – men inte haft förmågan att se förrän nu.

Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet” .