Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-landet-som-an-en-gang-kan-bli-en-experimentverkstad-for-fascismen/

Kultur

Björn Wiman: Landet som än en gång kan bli en experimentverkstad för fascismen

Foto: Luca Bruno/AP

I helgens EU-val kan Italiens inrikesminister Matteo Salvini befästa sin plats som högernationalismens starke man i Europa. Det är inte första gången Italien blir försöksplats för auktoritära rörelser, skriver Björn Wiman.

EU-valet 2019

Demokratin är, som någon sagt, världens sämsta statsskick – bortsett från alla andra. Ett vackert exempel finns i Italo Calvinos novell ”En valförrättares dagbok”, som handlar om valförrättaren Amerigo Ormeas erfarenheter under en dag i Turin 1953, där han förestår en vallokal i distriktet Cottolengo, ett slags stadsliknande anstalt för sjuka och funktionshindrade. Här tänker sig Ormea hur man ”till valurnorna förde idioter, döende gamla eller förlamade arteriossklerospatienter, kort sagt personer berövade all omdömesförmåga” – samma sorts avfärdande som när bokmalen Samwell Tarly i sista avsnittet av tv-serien ”Game of thrones” föreslår att man ska införa representativ demokrati i Westeros: ”Haha, då kanske vi ska låta hundarna få rösta också?!” 

Läs mer: Matteo Salvini vill bli frontfigur för Europas högernationalister

Men så öppnas vallokalen – och något högtidligt händer. När människorna kommer in i rummet ser Calvinos valförrättare hur det är som om ”demokratin trädde fram för medborgarna i denna blygsamma, gråa, osminkade dräkt” – vallokalens procedurer blir ”en oavlåtlig seger över fascisterna, över alla dem som hade trott att de kunde förakta demokratin just för dess yttre ödslighet.”

Orden har förstås en särskild klang i Italien, årtiondena efter fascismens fall och diktatorn Benito Mussolinis död. Det var ju här allting började; historikern Robert Paxton visar i boken ”The anatomy of fascism” att det var i Italien som kartan lades ut för alla senare högerextrema rörelsers väg mot maktens centrum. När Mussolini larmade och gjorde sig till på 1920-talet förlöjligades han i Europa, men Adolf Hitler i München tog intryck. Italien blev nazismens testplats.

Läs mer: Salvini försöker skapa enad populistisk front 

I mitten av 1990-talet var det dags för nya experiment, när affärsmannen Silvio Berlusconi banade ny väg för populismen i medieåldern. Allt det som vi i dag lever med fanns där: upplösningen av sanningen, hetsen mot de fria medierna och mobiliseringen av de främlingsfientliga krafterna, legitimeringen av lögnen och skamlösheten som politisk princip. Den stora förbrytelse som Berlusconi och hans väljare begick tillsammans var att de kom överens om att det gick för sig att på detta sätt upphäva verkligheten. Detta var berlusconismens draksådd – den som både Vladimir Putin och Donald Trump sedan kunde skörda frukterna av.

Historien upprepar sig aldrig. Men det händer att den rimmar. Och att Italien än en gång blir en experimentverkstad för högerextremt idégods är därför extra skrämmande.

Nu tycks det vara dags igen. Nyligen höll Italiens inrikesminister Matteo Salvini ett tal i den norditalienska staden Forlì, från samma balkong där Benito Mussolini under fascisttiden bevittnade avrättningen av fyra partisaner. Tidigare har Salvini i sociala medier även anspelat på Mussolinis ord ”Molti nemici, molto onore” – ”ju fler fiender, desto större ära”. Helt enligt den nya högerradikalismens retoriska recept har han sedan svarat på de upprörda reaktionerna genom att först spela oskyldig och därefter håna sina kritiker för att vara överkänsliga.

Matteo Salvini. Foto: / Vincenzo Livieri

I helgens val till EU-parlamentet kan Salvini befästa sin ställning som den auktoritära högernationalismens starke man, inte bara i Italien utan i hela Europa. Sedan han tog över i december 2013 har stödet för hans parti Lega stigit dramatiskt, från strax under 4 procent till över 30 procent. Salvini odlar både sin folkliga stil och acceptansen för våldsbejakande grupper, han spelar på känslor av kris och hot från invandrare, han smutskastar journalister och intellektuella. Nyligen figurerade han, i demonisk underifrånbelysning, på Time Magazines omslag med rubriken ”Europas nya ansikte – nu vill han upplösa EU”. 

Historien upprepar sig aldrig ordagrant. Men det händer att den rimmar. Och att Italien än en gång blir en experimentverkstad för högerextrem idéproduktion är därför extra skrämmande. Om resten av Europa hade tagit Silvio Berlusconi på politiskt allvar hade vi inte varit så överrumplade i dag. I historiens ljus är det heller ingen tillfällighet att den amerikanske propagandagurun Steve Bannon har gjort ett kloster utanför Rom till platsen för den nya ”gladiatorskola” för högernationalister som DN:s Ingmar Neveus nyligen kunde berätta om. Matteo Salvini bjöd för någon vecka sedan in några av de europeiska nationalistpartiernas ledare till Milano för att tillsammans manifestera för sin vision av ett ”nytt” Europa, där den liberala demokratin och dess institutioner ska läggas i grus och aska. 

Läs mer: Så ska Bannons ”krigare”erövra Europa 

Hur ska motståndet bäst formeras? En annan av Italo Calvinos mest tänkvärda texter är ”Den tudelade visconten”, en underbar roman om en adelsman som får sin kropp delad mitt itu av en kanonkula i ett fältslag mot muslimerna. Den ena kroppshalvan blir outsägligt ondskefull, den andra lika outsägligt god – men när han återvänder hem blir båda lika illa omtyckta. Varför? Därför att människorna i mötet med dem blir likgiltiga och avtrubbade. ”Vi var utlämnade åt en ondska och en godhet som båda var lika omänskliga”, konstaterar romanens berättare.

Kanske finns här en svårsmält sensmoral att ta med också till dagens starkt polariserade röstlokaler. Egenskaper som tvivel, självreflektion och kompromissförmåga är grundläggande för ett mänskligt samhälle – just de kvaliteter som populistiska ideologier brukar förknippa med den liberala demokratin. Fascismens verkliga motpol finns inte i någon annan totalitär drömvärld, utan i demokratins yttre ödslighet: dess gråa, blygsamma och ibland bedövande trista vardagsprocedurer.

Läs fler krönikor av Björn Wiman.