Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Låt Inga-Britt Ahlenius reda ut röran i Svenska Akademien

Inga-Britt Ahlenius.
Inga-Britt Ahlenius. Foto: Eva Tedesjö

Svenska Akademiens försök till pudel i veckans pressmeddelande är inte tillräcklig. Det behövs drastiska åtgärder för att återställa förtroendet för institutionen, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman.

”Om vi vill att allt ska förbli som det är, så måste vi ändra på allting.”

Det är det emblematiska citatet i Giuseppe ­Tomasi di Lampedusas roman ”Leoparden”, den klassiska berättelsen om den sicilianska feodaladelns död på 1800-talet, odödliggjord inte minst genom Luchino Viscontis film.

Om vi vill att allt ska bli vid det gamla, då måste allt förändras... Den tidlösa tanken är aktuell också i samband med Svenska Akademiens sönderfall i spåren av Matilda Gustavssons avslöjande i DN om sexuella trakasserier och övergrepp i institutionens omedelbara närhet. I dag är det inte Garibaldis styrkor som invaderar Sicilien, men väl 2.000 knytblusar som tar över Stortorget och tvingar Svenska Akademien att hålla krismöte på hemlig ort – också detta en folklig resning mot en feodal kvarleva från 1700-talet.

Svenska Akademiens sammanbrott de senaste veckorna har varit en förfärlig föreställning att skåda, där gränserna för det tänkbara snart sagt varje dag har förskjutits.­ Och liksom i alla sådana sammanhang blir det tidigare otänkbara snabbt det nya normala.

Om någon för ett halvår sedan hade sagt att Svenska Akademien i dag skulle bestå av en spillra på endast elva ledamöter, som in­bördes bekrigar varandra i massmedierna, hade det avfärdats som en bisarr fantasi. Likaså att det skulle ha iscensatts en kupp där den ständiga sekreteraren tvingades avgå, ­vilket i sin tur ledde fram till omfattande folkliga manifestationer och ett resolut ingripande i stadgarna av Akademiens be­skyddare, kungen.

Det är viktigt att komma ihåg allt detta, innan den nya, bedrägliga normaliteten lägger sig efter fredagens pressmeddelande. Den situation som föreligger för Svenska Akademien är alltjämt exceptionell – och kräver därför exceptionella åtgärder.

Att den kvarvarande Akademiens majoritet i pressmeddelandet erkände situationens allvar var livsnödvändigt – men i grunden inte mer verkningsfullt än när man stänger av huvudkranen till ett rörsystem som läcker okontrollerat på grund av rost och ålder. Man lagar inte systemet genom att strypa vattentillförseln, men man kan åtminstone under ordnade former påbörja reparationsarbetet. 

I Akademiens fall är det fråga om ett omfattande arbete. Så länge ledamöter med uppenbart bristande verklighetsförankring och krisinsikt finns kvar i församlingen kommer institutionen aldrig att kunna fungera – än mindre återvinna det förtroende den är beroende av för sin fortsatta existens.

En styrelse som har drivit ett bolag mot konkursens brant skulle aldrig anförtros uppgiften att också leda det i framtiden.

Ett helt realistiskt förslag är därför att Nobel­stiftelsen, en Svenska Akademiens främsta intressenter, tillsätter en kommitté bestående av 3-4 personer, med uppdrag att få till stånd en modern och väl fungerande akademi. Arbetet leds av en hög jurist eller betrodd ämbetsman – en utmärkt person i detta sammanhang vore till exempel Inga-Britt Ahlenius, som åtnjuter stor internationell respekt för sitt arbete mot korruption och förkroppsligar både integritet, erfarenhet och djup kulturell förankring.

Direktiven är att se över hur Svenska Akademien som självförvaltande institution kan ges förutsättningar att successivt reformeras och utvecklas, bland annat genom att den ständige sekreteraren genom ytterligare stadgeförändringar tillskrivs ett tydligt ledningsansvar.

Dagens arbetsmodell, där den ständiga sekreteraren utåt ansvarar för verksamheten men inte har något formellt mandat att fatta beslut i svåra situationer, visar hur dysfunktionell Akademien är till sin natur – det går inte att lösa en allvarlig kris av detta slag genom att kasta svarta och vita bollar i en hatt. Ett sådant förfarande må ha sin mediala mystik men leder – som vi sett – bara till att krisen fördjupas. Inte ens världens skickligaste konflikthanterare hade kunnat lösa den uppkomna situationen med det regelverk som stod till buds. Lika lite går det att driva ett verkligt rekonstruktionsarbete när inget stöd finns för det i stadgarna.  

Det väsentliga är att man inser hur illa det är ställt och inte – enligt en i dessa kretsar beprövad krishanteringsmetod – tror att man kan ”vända blad” och gå vidare. En styrelse som har drivit ett bolag mot konkursens brant skulle aldrig anförtros uppgiften att också leda det i framtiden. Nobelstiftelsens kommentar efter fredagens pressmeddelande, där man ifrågasätter om Akademien ”med trovärdighet ska kunna genomföra pris­arbetet”, understryker allvaret. 

”Så länge det finns död finns det hopp”, lyder en annan provocerande sentens ur Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman. Och om vi vill att allt ska bli vid det gamla – det vill säga att Svenska Akademien i framtiden ska vara en institution som åtnjuter brett förtroende både i Sverige och utomlands och som på ett trovärdigt sätt kan slå vakt om litteratur, humanistisk forskning, bildning, språk och yttrandefrihet, allt det vi kallar ”snille och smak” – då måste allt förändras.

Läs också:

Elise Karlsson: ”Det känns fullkomligt otillräckligt” 

Kristina Lugn: ”Vi diskuterade hur vi ska förhindra ett totalhaveri” 

Svenska Akademien gömde sig på Djurgården undan demonstranterna 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.