Huvudsaken i Svenska Akademiens kris har hela tiden varit synen på sexuella övergrepps betydelse. Och Akademiens inställning är alltjämt oklar, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman.
I veckan intervjuades en kvinnlig svensk författare i Spaniens största tidning El País. Artikeln gick rakt på sak: ”Den kvällen, mitt under en fest, stoppade han utan omsvep in handen mellan hennes ben och grep tag om hennes kön...”
För svenska läsare är händelsen vid det här laget bekant. Den som intervjuas i El País är Gabriella Håkansson, och det hon beskriver är samma sak som hon vittnade om i Matilda Gustavssons reportage i DN den 21 november 2017, där Håkansson och 17 andra kvinnor anklagade den så kallade Kulturprofilen för sexuella trakasserier och övergrepp. Händelsen ägde rum hösten 2007 i Stockholm och bevittnades av ett flertal personer, bland annat Håkanssons före detta pojkvän, författaren och juristen Thomas Engström. ”Jag minns det tydligt, för att det var bland det grövsta jag sett”, säger Engström i DN-artikeln.
Björn Wiman: Ännu ett dråpslag för den sargade Akademien
Även i El País berättar Håkansson om efterspelet till händelsen. Hur människorna som stod runt omkring dem och såg vad som hände först skakade på sina huvuden och mumlade. Men att de snart började låtsas som ingenting.
Ursäkta om jag insisterar. Men det är detta som allting i Svenska Akademiens akuta kris går tillbaka till. Antingen tycker man att sexuella övergrepp är viktiga – eller så tycker man det inte. Det är också det som är kärnan i den pudel som Akademien försökte göra förra veckan. Står institutionen bakom de nyvunna insikter som man förmedlade i sitt självrannsakande pressmeddelande – eller gör man det inte?
I veckan intervjuades en av församlingens kvarvarande ledamöter i P1-programmet ”Nordegren och Epstein”. Att lyssna på intervjun är att uppleva hur Akademiens nya, skuldmedvetna fasad spricker i realtid.
Vem är egentligen Ledamot nr 17 i dag? En stolsnummer som har tagit mänsklig gestalt? Eller en människa som stelnat till ett stolsnummer?
”Krishanteringen skapade en kris som var större än det ursprungliga problemet”, säger ledamoten, vi kan kalla honom Ledamot nr 17, sturskt. Det ursprungliga ”problemet” – att Akademien i över 20 år har subventionerat den person som Gabriella Håkansson anklagar för övergrepp – är alltså försumbart, jämfört med den olycka som nu efter ”oavbrutet larm i medierna” har drabbat den anrika institutionen. Om sin egen roll i dramat säger ledamoten:
”Jag önskar att jag hade haft större sinnesnärvaro i november förra året när vi satte igång och diskuterade i Akademien hur vi skulle bemästra hotet som fanns, med den här artikeln.”
”Sinnesnärvaro”? ”Bemästra”? ”Hotet”? Fanns det inte en berättigad kritik att undersöka vad som hade hänt? frågar en häpen programledare.
”Det vet vi ju inte,” svarar Ledamot nr 17. Artikeln i DN var ”besvärlig”, eftersom ett antal anklagelser framfördes av vittnen som var anonyma. ”Det gjorde det svårt att ta ställning till allvaret och sanningshalten i vittnesmålen”, säger han. ”Vi hade inga möjligheter eller kunskap som lät oss avgöra vad som låg bakom, och i vilken mån de här påståendena var sanna.”
Läs mer: Utredningen om Kulturprofilen: Var ”tjänsteleverantör” åt Akademien
Det är sant att vissa av uppgifterna lämnades av kvinnor som inte vågade framträda med sitt namn. Men vad är det annars Akademiledamoten säger? Att Gabriella Håkansson ljuger? Att de andra tre kvinnorna som vittnade med namn och bild gör det? Att Anna-Karin Bylund, som vädjade till Akademien att stoppa Kulturprofilen redan 1996, har hittat på alltihop? Att den ”oönskade intimitet” som Akademien själv talade om redan i november är en fantasi?
Ledamoten arbetar sig vidare genom denna surrealistiska intervju med en allt mer uppbrusande metaforik. En journalistisk granskning beskrivs som ett ”upplopp”. Akademiens egen advokatutredning – nu föremål för förundersökning – kallas för ”syndabocksprocesser”. Hans gode vän Kulturprofilen blev ”ett logiskt mål” för ett framvällande ”kulturhat” och den fina verksamheten på kulturscenen Klubben är ”tyvärr sönderslagen och krossad för alltid” av ett ”mediedrev”. Kulturprofilen har, säger han, ”savoir vivre” – ”Att leva ett vivörliv är inte olagligt och inte heller alltid impopulärt.”
Är detta öppna legitimerande av sexuella övergrepp Svenska Akademiens sanna ansikte? Frågan är, även om den kan tyckas orättvis, befogad. Ledamot nr 17 förklarar att han fått hela (den kvarvarande) församlingens sanktion att ge luft åt sina uppfattningar – som alltså går rakt på tvärs mot det som institutionen med stor möda försökte förmedla till en klentrogen allmänhet i förra veckan. Kanske är Ledamotens radioframträdande i själva verket ett bevis på hur Svenska Akademiens inverkan kan få en människa att fullständigt kapa förtöjningarna till den omgivande verkligheten. För vem är han egentligen i dag, denne Ledamot nr 17? En stolsnummer som har tagit mänsklig gestalt? Eller en människa som stelnat till ett stolsnummer?
I artikeln i spanska El País beskrivs Svenska Akademien utan omsvep som ”en sluten och patriarkal institution, där tystnadskulturen lever vidare”.
Ska denna institution utse en Nobelpristagare eller inte? Det är, dessvärre, en bisak. Huvudsaken är – och har hela tiden varit – det som Gabriella Håkansson och de andra kvinnorna berättade om i DN i november. Och att vi aldrig mer, i likhet med de som stod runtomkring och bevittnade händelserna, börjar låtsas som ingenting.
Läs fler av Björn Wimans artiklar om Svenska Akademien, bland annat om ett konstruktivt förslag för framtiden.