På innergården till det italienska palatset med anor från 1200-talet står en man och sopar upp glasskärvor från ett fönster som krossats i vinden. Gårdagskvällens oväder var brutalt. Tidningsrubrikerna talar om en tornado med åska, blixtar och våldsamma slagregn. Vindens raseri har slitit upp hundratals träd, byggnader har brunnit, vägar svämmat över. På stränderna har badinrättningarnas strandstolar och parasoller demolerats som efter ett bombnedslag.

Nu börjar lugnet lägga sig igen över den lilla staden Recanati i centrala Italien. Det anrika biblioteket i familjen Leopardis hem har, trots den krossade fönsterrutan, klarat ovädret utan skador. Det var här poeten och filosofen Giacomo Leopardi fick sin skolning i början på 1800-talet; det sägs att han redan som tonåring hade läst 70 procent av familjebibliotekets 20 000 volymer. I Italien är Leopardi ett monument – storskrävlaren Gabriele D’Annunzio har sagt att det finns tre riktiga poeter på italienska: Dante, Leopardi och han själv. Därefter ingenting. 

Världen blir till, existerar och kommer att sluta finnas av rent mekaniska orsaker. I förhållande till människan är naturen inte en grym moder, utan en likgiltig styvmoder.

I utlandet är Leopardi mindre känd, trots att hans filosofi föregriper mycket av det som man senare finner i den stora pessimistiska idétraditionen. Som poet skulle man kunna se honom som ett slags motsvarighet till Erik Johan Stagnelius: olycklig, ensam och puckelryggig, men med en tidlös klang i språket.

I år firar Leopardis mest berömda dikt ”L’infinito” 200 år. Varje italienskt barn har läst den i skolan och människor vallfärdar till kullen där den skrevs, med vidsträckt utsikt över Le Marche. I museet finns en ”selfie corner” med författarens byst, i turistshopen säljs t-shirts, paraplyer och vattenflaskor med dystra Leopardicitat (”Jag förstummas av det intet som omger mig.”). Utanför det berömda biblioteket sitter en skylt från andra världskriget, signerad den tyske ockupationsgeneralen Kesselring, om att byggnaden utgör kulturellt minnesmärke och står under tyskt beskydd.

Den typen av påbud bryr sig alltså naturen inte om. De krossade fönstren från årets oväder är inte första gången som naturens makter hotar Leopardis hem; 2016 trängde vatten från ett kraftigt skyfall in i biblioteket. Det är en ironi som poeten själv, med sin illusionsbefriade syn på människan och naturen, hade haft lätt att förstå. En av hans grundtankar var att naturen förr eller senare kommer att krossa allt det som den skapat. Världen blir till, existerar och kommer att sluta finnas av rent mekaniska orsaker. I förhållande till människan är naturen inte en grym moder, utan en likgiltig styvmoder. 

I en text från 1832 talar Leopardi explicit om klimatet, på ett sätt som i dag är lätt att uppfatta som profetiskt. Med sin misantropiska grundsyn är Leopardi fast övertygad om att människans civilisation gör klimatet varmare där den rycker fram. Han polemiserar mot den äldre generationens klagan över att vädret har blivit kallare och menar att kyleffekten snarare äger rum i de åldrande människornas inre. Om deras observationer vore korrekta, noterar Leopardi, skulle Italien vara ”lika kallt som Grönland”.

Föga kunde han ana att hans sarkasmer 200 år senare skulle besannas. I veckan kulminerade en värmebölja över Grönland, med temperaturer över 20 grader och en issmältning i nivå med vad klimatforskarnas modeller visar på skulle inträffa först år 2050 med bibehållna koldioxidutsläpp. Det väldiga istäcket smälter bokstavligen bort inför våra ögon – redan i dag.

Samtidigt har det läckt uppgifter från den rapport som FN:s klimatpanel IPCC ska presentera i början av augusti om att jordens landmassa redan har värmts upp 1,41 grader sedan 1880, det vill säga nästan hela den temperaturökning som finns intecknad i Parisavtalets 1,5-gradersmål (på haven går uppvärmningen dock långsammare).

Det tål att sägas igen: klimatkrisen är inte något som kommer att förändra världen i framtiden. Världen är redan förändrad. 

Men Leopardis kosmiska pessimism behöver inte nödvändigtvis utmynna i fatalism eller hat och förakt för människan. Tvärtom kan den bidra till att avslöja den vanmaktens optimism som präglar en värld där människan tror sig kunna kontrollera och dominera allt och blundar för allt som går i fel riktning.

En av hörnpelarna i Giacomo Leopardis tänkande var fördömandet av antropocentrismen, det vill säga föreställningen att det är människan som står i centrum av världen. Han var därmed en representant för den imposanta ström av civilisationskritik som kan sammanfattas i filosofen Georg Henrik von Wrights formulering att det ur universums perspektiv vore ”en pipa snus” om människan som art skulle upphöra inom en snar framtid.

Men Leopardis kosmiska pessimism behöver inte nödvändigtvis utmynna i fatalism eller hat och förakt för människan. Tvärtom kan den bidra till att avslöja den vanmaktens optimism som präglar en värld där människan tror sig kunna kontrollera och dominera allt och blundar för allt som går i fel riktning. Giacomo Leopardis mörka syn på livet på jorden blir en påminnelse om att det mest skrämmande med framtiden kanske inte är temperaturhöjningen i sig, utan vad människor kommer att vara kapabla att göra mot varandra i dess spår.

Mitt i alltihop står ändå vi som ska fortsätta leva här och nu. När ovädret bedarrat och kyrkklockorna har tystnat tittar den lilla gumman i mjölkbutiken förskrämd fram bakom sin disk, där hon ser ut att ha stått sedan den tid då generalfältmarskalk Kesselring spikade upp sin skylt i familjen Leopardis hus i Recanati. Jag säger något om den skrämmande kraften i det oväder som nyss passerat, och hennes svar blir en bekräftelse på den lokala vetskapen om att den globala verkligheten är på väg att bli en annan. I hela sitt långa liv, säger hon, har hon inte upplevt något liknande.

Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet”.