Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-20 08:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-mini-gretornas-marsch-over-varlden-visar-vad-demokrati-handlar-om/

Kultur

Björn Wiman: ”Mini-Gretornas” marsch över världen visar vad demokrati handlar om

Alexandria Ocasio-Cortez. Foto: SG

Både Greta Thunbergs skolstrejker som sprids över världen och Alexandria Ocasio-Cortez ”Green new deal” i USA visar att lösningen på klimatkrisen finns i tron på politiken, skriver Björn Wiman. 

Rätta artikel

En kvinna i vitt gör yoga framför tv-nyheterna. Extremväder och klimatrelaterade katastrofer avlöser varandra på skärmen, ovanför pianot hänger porträttfotografier av Mahatma Gandhi och Nelson Mandela. 

Vad kan den ensamma kvinnan göra, där framför tv-n?

Allt och ingenting, visar det sig. Med jämna mellanrum lämnar hon sitt stillsamma värv som körledare för att ge sig ut i naturen med en robust vinkelslip och spränga kraftledningsstolpar. Hon blir ”Bergskvinnan”, en ekoterrorist som försöker bekämpa klimatkris och miljöförstöring och får en nästan mytisk ställning som sitt lands mest hatade person. En dag har hon ett laddat samtal med sin syster i simhallens omklädningsrum. Hur ska man som enskild människa agera? Dra sig undan för att meditera eller handgripligen ta upp kampen?

Halla, som hon heter, är huvudperson i den isländske regissören Benedikt Erlingssons film ”Woman at war”, som hade svensk premiär i fredags. När Halla sprider ut sitt ”manifest” som flygblad från ett hustak sprider det oro i landets ledning, men hon inser också att hennes kamp är lönlös. Halla ville väcka folket ur dess slummer. I stället blir hon folkets fiende. 

”Woman at war” är en enastående och egensinnig film om en komplex situation, som vi alla befinner oss i vare sig vi vill eller inte. Hur ska man tänka och agera när vår civilisation befinner sig i en allvarlig existentiell kris som samhällets ledare vägrar behandla som en kris? 

Det finns förstås undantag. Ett av dem är nyvalda amerikanska kongressledamoten från Bronx, 29-åriga Alexandria Ocasio-Cortez. Hon har på kort tid blivit ett politiskt fenomen i USA och väckt stor uppmärksamhet med sitt förslag om en ”Green new deal” – ett omfattande åtgärdspaket för omställning från fossila bränslen till förnybar energi som lånat sitt namn från Franklin D Roosevelts reformprogram på 1930-talet. Förslaget har mötts av enorm entusiasm bland framför allt unga amerikaner men också fått många konservativa att beskriva Ocasio-Cortez som en samhällsmarodör i klass med Halla i ”Woman at war”. Donald Trump beskrev nyligen på ett av sina massmöten hennes förslag som ett slags attentat mot den amerikanska livsstilen.

Den ”gröna nya given” har ändå vuxit till en ny realitet i amerikansk politik – den populäre presidentkandidaten Bernie Sanders står bakom det, liksom många av de ledande demokraterna. En undersökning från Yale-universitetet visar att förslagets målsättningar åtnjuter brett stöd både bland de som röstar demokratiskt och republikanskt, när innehållet presenteras isolerat, frikopplat från partitillhörighet och politisk slagsida.

Men framför allt kan ”Green new deal” återge hoppet om politikens och demokratins möjligheter. Det är ju inte som enskilda konsumenter vi ska lösa stora samhällsfrågor, utan som engagerade medborgare. Demokratin är inte bara de politiska reformer den åstadkommer, utan också den process som leder fram till dem. Inte heller Franklin D Roosevelts ”nya giv” på 30-talet föddes i ett vakuum – programmet skulle aldrig ha blivit av utan det massiva trycket från sociala rörelser, demonstrationer och strejker – alla de verktyg som ryms inom demokratin. 

Att välja en vegoburgare är en droppe i havet jämfört med kraftfulla politiska insatser mot de väldiga men medialt osynliga utsläppen i stål- och cementindustrin.

Kraften i dessa åtgärder visas också i den våg av skolstrejker som initierades av 16-åriga Greta Thunberg och nu sprids över världen. I Australien, Belgien och USA är nu en hel generation av ”mini-Gretor” på marsch – tiotusentals flickor och unga kvinnor som kräver att samhällets ledare börjar behandla krisen som en kris. 

Ingen kan i dag säga vad denna rörelse kommer att leda fram till – samhällsförändring sker inte linjärt utan har sina egna ”tipping points” där oväntade språng kan uppstå. Men det vi vet är att klimatkrisen bara kan lösas om vi återfår tron på politikens storskaliga möjligheter. Vi lever i dag i en konsumtionskultur som vill inbilla oss att det enda avtryck vi kan göra är genom att ändra var vi handlar och vad vi äter. Men också medveten konsumtion blir ju, som den amerikanske författaren David Wallace-Wells nyligen noterade i New York Times, ett slags nyliberal täckmantel: ett slags surrogat för nödvändig, gemensam handling. Individens enskilda livsstilsval är i slutändan försumbara jämfört med vad politiken kan åstadkomma. Att välja en vegoburgare är en droppe i havet jämfört med kraftfulla politiska insatser mot de väldiga men medialt osynliga utsläppen i stål- och cementindustrin.

Det är bara politiken som har förmågan att ”mångfaldiga moralen”. I denna insikt finns också en utväg från den destruktiva privatiseringen av klimatfrågan. Det finns starka ekonomiska intressen som tjänar på att vi vrider oss i samvetskval över vår oförmåga att förändra våra egna levnadsvanor och därmed i praktiken accepterar ett status quo av sakernas tillstånd.

Både Alexandria Ocasio-Cortez nya gröna giv och ”mini-Gretornas” marsch över världen visar vad som är syftet med politik. De visar att politik inte är ett färdigt projekt utan en process. De allra flesta människor vill inget hellre än att göra rätt. Politikens uppgift är att se till att det blir lätt för så många som möjligt att göra det.

Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet” .