Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Mozart påminner oss om det vi riskerar att kasta bort

Mozart
Mozart Foto: Målning av Barbara Krafft (1819)

Tidigt på våren 2010 befinner sig författaren Bodil Malmsten i New York, varifrån hon redovisar sina intryck på sin blogg. Den 4 april noterar hon förekomsten av en ny byggnad på Manhattan: ”På fredag invigs den nya Trumpskrapan i Soho. Än så länge är mer hälften outhyrt.

Men snart kommer siffrorna att gå norrut, säger Donald J. Trump i en intervju. Han upprepar uttrycket flera gånger i intervjun, norrut betyder uppåt, betyder bra. När krisen lättar är det norrut som siffrorna kommer att gå.”

Då, för snart sju år sedan, var detta en trivial iakttagelse. I dag har tiden givit den en mer laddad innebörd. Ungefär samtidigt antecknar Bodil Malmsten under en vacker bild och rubriken ”The end of books”: ”Hellre körsbärsblommor och himmel än att stå i kön runt kvarteret vid Applevaruhuset i Soho för att Apple släpper sin nya iPad – läsplattan som kan bli början till slutet för boken i den form vi känner den.”

Nu har inte Donald Trumps skyskrapor eller Apples surfplattor inneburit slutet för vare sig boken eller världen i dess traditionella skepnad – i varje fall inte ännu. Men litteraturens förhållande till verkligheten har på många sätt gått in i en ny fas efter att Trump Tower blev symbolen för den aggressiva högerpopulismens frammarsch över världen. Ett skeende som för bara några år sedan hade betraktats som en ond dröm har blivit verklighet. Historikern Gunnar Wetterberg skrev nyligen en fin krönika i Expressen om sin läsning av Philip Roths roman ”Konspirationen mot Amerika” från 2004, en kontrafaktisk fantasi om hur antisemiten Charles Lindbergh blir president i USA på 40-talet, under den i dag välbekanta parollen ”America first”. I romanen skildrar Roth på ett mästerligt sätt den smygande antisemitismen, normaliseringen av Lindberghs nazisympatier och de första försöken att deportera judar i USA. ”Det tog mig lång tid att läsa boken, jag orkade bara några sidor i taget, eftersom Trump varje dag lät ana den gradvisa förändring av människorna och samhället som Roth skrämmer med”, skrev Wetterberg.

Ja, det är sant att många samhällen löper risk att förändras under de kommande åren, i värsta fall på ett skrämmande sätt. Världen ter sig ibland lika osannolik som den gjorde för de judiska huvudpersonerna i Philip Roths roman. Grundvärden som de har tagit för givna upphävs över en natt, saker som tidigare varit omöjliga blir möjliga.

”Vad är poängen med att skapa vackra saker eller att vörda skönheten från det förflutna, när fulheten löper amok?” frågade sig nyligen tidskriften New Yorkers kände musikskribent Alex Ross. Hur ska konstnärer, filmare, musiker och författare hantera sin plats i den nya, uppochnedvända världen? Ska de fortsätta verka i estetisk avskildhet vid sidan av politiken eller uppslukas av världsutvecklingen och anta en mer aktivistisk roll?

Svaret är förstås varken det ena eller det andra. Eller snarare både och. Kulturlivet kommer inte ensamt att kunna mota den våg av auktoritär populism som sveper över världen – det enda möjliga för dem som skapar konst och kultur är att fortsätta göra det de har gjort tidigare, det vill säga att gå sina egna vägar. Däremot har vi, publiken, kvar en enda förpliktelse: att tolka kulturens signaler så uppmärksamt vi kan. Bra konst, litteratur, teater och musik kan förhindra rutinseende och på så sätt normaliseringen av det oerhörda – skärpa uppmärksamheten på hur omvälvande de små förskjutningarna i själva verket är.

Kanske är det någonting i deras tonspråk från slutet av 1700-talet som berättar om allt det som då, i upplysningens tid, var på väg att födas till världen: tron på vetenskapen och förnuftet, idén om alla människors lika värde, lekens och skrattets betydelse.

Det gäller inte minst den klassiska kulturen. Den senaste månaden har som bekant George Orwells böcker stigit på de amerikanska försäljningslistorna, förmodligen för att de skildrar en värld där lögner och ”alternativa fakta” hyllas som sanning. På samma sätt kan också äldre musik laddas med ett nytt innehåll. Själv har jag till exempel de senaste månaderna upptäckt att jag återigen har börjat lyssna väldigt intensivt på musik av Joseph Haydn och W A Mozart. Kanske är det någonting i deras tonspråk från slutet av 1700-talet som berättar om allt det som då, i upplysningens tid, var på väg att födas till världen: tron på vetenskapen och förnuftet, idén om alla människors lika värde, lekens och skrattets betydelse. För mig blir det en påminnelse om allt det som vi i dag, efter så mycket mödosamt mänskligt framåtskridande, kan vara på väg att kasta ner i avgrunden.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.