Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Björn Wiman: Också i Almedalen får ordet bildning en renässans

Nelson Mandela läste Shakespeare i fängelset på Robben Island – men också i dag har bildningen en befriande kraft.

Jag följer rapporteringen från Nelson Mandelas kamp på sjukhuset i Pretoria och tänker på ”Robben Island-bibeln”, det exemplar av William Shakespeares samlade verk som fången Sonny Venkatrathnam på 70-talet smugglade in på den berömda fängelseön, där Mandela satt en stor del av sina 27 år i fängelse. Venkatrathnam slog in boken i ett omslagspapper med färgstarka hinduiska gudar för att lura vakterna och lät därefter Shakespeares texter cirkulera bland frihetskämparna i fängelset, som fick markera sina favoritrader genom att signera med sina namn.

Vad säger oss denna vackra berättelse, mer än att Shakespeare har en svårslagen suggestionskraft som levande klassiker? Tja, möjligen också att begreppet bildning har många användningsområden. I veckan lanserade Kristdemokraterna ett nytt skolprogram, som bland annat innehåller ett förslag till en kulturkanon och betonar betydelsen av ”läsning och bildning”. Som av en händelse har den nyligen presenterade public service-propositionen fått titeln ”Bildning och tillgänglighet”, och den som vill blanda upp rosévinet med några nyktrare genomsköljningar under politikerveckan i Almedalen – som inleds i dag – kan passa på under programrubriker som ”Bildningens renässans”, ”Bildning – för nyttornas skull” och ”Hur bildat är Sverige?”.

Ja, hur bildat är egentligen Sverige? I en granskning av effekterna av den borgerliga regeringens kulturpolitik som Sveriges Radios ”Kulturnytt” gjorde i veckan citerades en fransk affärsman om hur man i Paris drar lott om att slippa äta lunch med kulturlösa svenskar, vilka på sin höjd kan prata om pengar och i bästa fall golf. Å andra sidan, skulle man kunna invända, fungerar rörelsen i ett alltmer sektionaliserat samhälle lika effektivt i motsatt riktning: det är ju inte så att svenska författare och konstnärer brinner av iver att diskutera näringslivsfrågor eller puttningsteknik.

Men att det lite gammaldags begreppet ”bildning” har fått något av en pånyttfödelse står helt klart. För bara några år sedan hade ordet varit lika otänkbart till både vänster och höger – å ena sidan var det ett elitistiskt kodord för att hålla massorna nere och å den andra något antikverat som inte rymdes i takboxarna hos den blankslipade nya borgerligheten.

Och visst, gärna en renässans för bildningen – så länge man är medveten om att ordets grundläggande innebörd står i strid med vår tids mest karaktäristiska rörelsemönster: snabbheten, tillgängligheten, anpassligheten. Bildning tar tid. Och tid är – som även de mest obildade direktörer vet – pengar.

Men kanske finns ändå visst hopp om att den nya lystern kring bildningsbegreppet ska kunna få återverkningar också på djupet. I en artikel i måndagens DN om ett av de många läsfrämjande projekt som pågår runt om i landet kom artisten Yohio ut som inbiten bokmal, med stränga krav på att unga måste läsa för att ”bilda sig”. Och i ett temablock om skolan i det nya numret av den utmärkta tidskriften Respons inskärper redaktören Kay Glans att ett samhälle utan gemensamma kulturella symbolsystem blir hänvisat till känslomässiga och intellektuella reaktioner på ytterst basal nivå, ungefär som smakens sött, salt, surt och beskt.

På varsitt väsensskilt sätt närmar de sig samma insikt: att en gemensam humanistisk bildningsbas inte står i motsättning till samhället, att den är lika verklig som verkligheten.

På den stora Shakespeare­utställningen på British Museum i London förra året låg den berömda boken från Robben Island uppslagen på en sida ur ”Julius Caesar”, där en av fångarna hade markerat det citat ur Shakespeares värld som för honom hade den största betydelsen: ”Cowards die many times before their deaths/The valiant never taste of death but once.”

Där bredvid stod signaturen: ”NRD Mandela 16-12-77.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.