Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-16 05:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-partiledaren-skrev-en-artikel-du-kan-aldrig-gissa-vad-som-hande-sen/

Kultur

Björn Wiman: Partiledaren skrev en artikel – du kan aldrig gissa vad som hände sen

Foto: Sören Andersson

I dagarna har det gått tio år sedan KD-ledaren Göran Hägglund lanserade sitt begrepp ”verklighetens folk”. Många skrattade – men i dag vet vi vad som hände, skriver Björn Wiman.

Partiledaren gick ut hårt. Från sin plats på tv-studions läktare fick han frågan om han kunde peka ut någon representant för den vederstyggliga ”kultureliten” i lokalen. Det kunde han. Han pekade på mig. 

Scenen var SVT:s program ”Debatt” i Göteborg. Någon vecka tidigare hade partiledaren skrivit en uppmärksammad artikel, som i sin tur var en uppföljning på ett tal som han hållit under politikerveckan i Almedalen. I både tal och artikel hade partiledaren etablerat en klyfta mellan ”vanligt folk” vid köksborden och medlemmarna i ett ”etablissemang”, där de sistnämnda uppgavs förtrycka och trakassera de förstnämnda. Resonemanget hade renderat honom en plats i det mediala rampljuset – nu alltså i SVT:s studio – men kunde likväl inte rubba de låga siffrorna i opinionsmätningarna för hans parti.

Det är i dagarna exakt tio år sedan som Kristdemokraternas dåvarande ordförande, tillika socialminister, Göran Hägglund publicerade sin artikel om ”Verklighetens folk” på DN Debatt, den 16 september 2009. Begreppet hade partiledaren – eller rättare sagt hans talskrivare – fiskat upp från Ny demokratis framfart på 1990-talet, då Ian Wachtmeister och Bert Karlsson sällan missade ett tillfälle att presentera sig själva som just ”verklighetens folk”. 

I Göran Hägglunds tappning kom begreppet att beteckna ”den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv”. Dessa ”vanliga Svenssons”, menade Hägglund, hade ”länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet” men skulle nu återfå rätten att ”slippa bli besvärade av den politiska makten”. Mot dessa ”vanliga” stod ”samhällseliten” i form av ”kulturvänstern” och en ”radikal elit” som på alla sätt mästrade dem med sina politiskt korrekta pekfingrar.

Många tyckte nog att tankefiguren var mer lustig än farlig, i munnen på den hygglige och humoristiske Göran Hägglund. Den auktoritära populismens sätt att dela upp människor i ett ”vanligt”, oförstört folk och en degenererad ”elit” som är dess fiende framstod ännu som ett avlägset minne från det förflutna, en fjärran fantasi i 00-talets Sverige.

På de tio år som har gått sedan dess har som bekant mycket hänt. I dag är det lätt att se hur Göran Hägglunds tal var en av de första och tydligaste manifestationerna för ett nytt politiskt klimat – ett pionjärexempel på hur en ledare för ett anständigt politiskt parti i Sverige anammade ny sorts demagogi och öppnade slussportarna för den våg av högerpopulism som i dag sköljer över inte bara Sverige utan över stora delar av världen. De som fnissade då har nog lätt att hålla sig för skratt i dag. 

Göran Hägglunds tal var en av de första och tydligaste manifestationerna för ett nytt politiskt klimat – ett pionjärexempel på en ny sorts demagogi.

En bärande del i Göran Hägglunds resonemang handlade om synen på kultur. Det var inte förvånande; konsten har alltid varit betydelsefull i det slags kulturkrig mellan ”vi” (de normala) och ”dom” (de onormala) som Hägglund efter bland annat dansk förebild ville etablera. Konstnärerna placeras där i en parasitär ställning i förhållande till den ”friska” samhällskroppen och blir tacksamma måltavlor för samhällsledare som vill mobilisera folklig vrede och upprördhet. Hägglund talade alltså vällustigt om ”svårartade performancevrål” och ”’konstnärer’ som lever på att provocera och sprida olust”. När han senare ombads precisera vilka ytterligare som ingick bland ”de vanligas” fiender nämnde han bland andra ”vänsterinriktade kulturredaktörer”.

I dag, tio år efter hans artikel, är denna retorik om konstnärer och journalister som ”folkets fiende” politisk stapelvara. I Almedalen i somras ekade Göran Hägglunds ord hos SD-ledaren Jimmie Åkessons, som med samma sorts stereotypiserande demonisering gick till storms mot ”vänsterliberalerna” som har ”förstört vårt land”. 

Och det är bara ett exempel. Runt om i landet omsätts i dag det som då bara var munväder i politisk praktik. I veckan har en koalition av bland annat Sverigedemokrater, moderater och kristdemokrater i Sölvesborgs kommun som bekant beslutat att i framtiden bannlysa inköp av ”utmanande samtidskonst” för att i stället satsa på inköp av ”tidlös och klassisk konst”. I moderatstyrda Nacka har en ”stadskreatör” infört en så kallad ”dna-kod” för konsten, där det som stipuleras som ”dåligt” ställs mot det som är ”bra”. Konsten, heter det i dokumentet, ska inte vara en ”protest”, ”rebellisk” eller en ”subkultur”, utan i stället signalera nya värden som ”klokskap”, ”folkligt” och ”fredligt” och ”mjukt”. 

Den som vill skratta gör – återigen – bäst i att hålla handen för munnen. Kulturpolitiken är den nya högerpopulismens laboratorium – och det som börjar med angrepp och misstänkliggöranden mot konst och konstnärer slutar inte där. Konstdiktatet i Sölvesborg ingår mycket riktigt i ett större paket, med bland annat stopp för nyanlända flyktingar och förbud mot att hissa Prideflaggan på kommunhuset. Utvecklingen i Östeuropa visar att det är följdriktigt. Där hade de auktoritära rörelserna i till exempel Polen redan vid tiden för Hägglunds tal gjort sig statsbärande, med samma tankemönster om hur de ”normala” skulle skyddas från de ”onormala”.

Hade någon för tio år sedan beskrivit dagens svenska samhällsklimat hade den personen knappast blivit trodd. Ändå är det så det ser ut. Ledarskribenter på stora svenska tidningar raljerar över rätten att söka asyl. Riksdagsledamöter för etablerade partier hetsar sina digitala mobbar mot journalister och forskare. Och Göran Hägglunds parti – som genom årtionden samlat människor som engagerat sig för flyktingar och socialt utsatta – sträcker ut en hand till ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister och som i dag har nästan 20 procent av platserna i Sveriges riksdag. 

Välkommen till den nya verkligheten. Den verklighetens folk tillhör vi alla.