Synen är smått historisk. Tavlan för avgående tåg på Stockholms central ser vid första anblick ut som vanligt: Flen, Hallsberg, Katrineholm... Men mitt bland dessa hemtama orter dyker det denna morgon upp en oväntad destination: ”Berlin Bolzano Venedig”.

De som kan sin tåghistoria säger att det var länge sedan den typen av direkttåg gick till kontinenten. Men i helgen kommer alltså det första tåget tillbaka till Stockholms central, bara för att genast rulla ut på en ny resa. 350 resenärer återvänder, 350 nya och förväntansfulla packar in sig i de chartrade tyska tågvagnarna för att göra en resa som – vågar jag lova – kommer att bli ett minne för livet.

I vilket fall har jag själv aldrig upplevt något som liknar detta 400 meter långa tåg genom Europa. Redan efter några timmar har en ny sorts sammanhållning skapats ombord. Det lyser i ögonen också på de mest rutinerade resenärerna, många av oss har ett nästan barnsligt pirr i magen. 

Tidigt den första morgonen kliver vi av på Berlin Hauptbahnhof och kan gå rätt ut i staden utan att först filtreras genom själlösa shuttlebussar och flygplatstransporter. En lång tågresa skapar på så sätt ett nästan fysiskt förhållande till Europa: de vidunderliga vyerna över Alperna när man vaknar i Brennerpasset, Dolomiternas oanständiga skönhet och svetten i kupéer med lynnig luftkonditionering; spänningarna när en italiensk besättning tar befälet över ett tyskt tåg och en sen ankomst till den mytomspunna men smärtsamt verkliga lagunstaden Venedig. Kanske är den svaga relation som många har till Europa ett resultat av att vi i dag mest har upplevt vår världsdel som isolerade nedslagsplatser, frikopplade från varandra. En rälsbunden strapats skapar en annan, gradvis framväxande samhörighet.

Läs mer: Hans Arbmans dagbok från tågresan 

Men tåget genom Europa är samtidigt något mer än bara en resa i rummet. Det är också en tidsresa. ”Jag känner mig ung, som att vara 18 år på tågluff – det är underbart”, säger en av premiärresenärerna. Att åka tåg tillsammans blir en dröm om ett annat sätt att resa – och kanske också om ett annat sätt att leva.

Och DN-tåget i all ära så har de senaste veckornas både viktigaste och mest medialt uppmärksammade resa ägt rum någon helt annanstans. Bara timmarna efter att vi har klivit av vaporetton i Venedig anlöpte racersegelbåten Malizia II New Yorks hamn med världens för tillfället tyngsta opinionsbildare ombord. I Berlin berättar DN:s korrespondent Lina Lund att en av fyra tyskar, 15 miljoner människor, har påverkats i sitt politiska ställningstagande av Greta Thunberg. Det lär bli ännu fler över hela världen nu när hon lyckosamt nått fram till USA.

Resan blir en befriande motståndshandling mot den sortens nihilism som säger att vi kan gå vidare som vanligt, när allt måste förändras.

Greta Thunberg tog segelbåt över Atlanten och DN-resenärerna tar tåget genom Europa. Inget av detta kommer i sig att lösa klimatkrisen, men båda dessa resor kan ändå ses som föregripande symboler för den större strukturomställning som måste komma. Resorna blir ett eget budskap: det går att göra saker på ett nytt sätt genom att använda gammal teknik. DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther rapporterade i veckan om hur äldre tekniker som segelfartyg och båtar med så kallad Flettner-rotor – en hög cylinder som roterar med hjälp av en elmotor – kan bli nyskapande transportmedel i en fossilfri framtid. I luften kan tunga transporter gå med förarlösa zeppelinare och gigantiska väteballonger.

Poängen är förstås inte att alla måste åka segelbåt eller luftskepp eller att dessa farkoster ensamma kommer att klara klimatkrisen. Poängen är att nyckeln till framtiden inte alltid finns där man tror – och inte bara på ett enda ställe. 

För att tillsammans klara den största existentiella krisen i vår civilisations historia behövs ju allt samtidigt. Det behövs ny teknik och gammal teknik, nya sätt att tänka och gamla sätt att tänka. Det behövs begränsningar i vårt befintliga sätt att leva och det behövs expansivt nytänkande och investeringar på helt nya områden. Det behövs andra val i våra individuella liv och stora strukturella omställningar på högsta globala nivå. Det behövs enskilt medborgerligt engagemang och en kollektiv politisk omvälvning. Det behövs medvetna konsumentval och det behövs civilt motstånd. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom. Det ena ger det andra, som i alla sociala omvälvningar. 

Historien om stora samhällsförändringar visar att de ofta inleds med små grupper som från början ter sig löjeväckande i förhållande till storleken i det system de utmanar – det gäller kampen mot slaveriet i USA, mot apartheid i Sydafrika eller för mänskliga rättigheter i kommunistdiktaturernas Östeuropa. Ingen av dessa rörelser växte linjärt utan exponentiellt; plötsligt uppstod ett oförutsägbart ögonblick, en ”social tipping point”, som fick regimer och system som tidigare tett sig ointagliga att falla. Och i samma stund som systemet störtades föreföll det otänkbart att det över huvud taget hade existerat.

Drivkraften till denna förändring kan aldrig vara skam. De som väljer att resa till Berlin, Bolzano och Venedig med tåg i stället för med flyg gör det av lust, inte av skam. Och just därför blir resan också en glädjefylld motståndshandling mot den sortens nihilism som säger att vi kan gå vidare som vanligt, när allt i själva verket måste förändras. Jag är nog inte ensam om att minnas denna tågresa som en av de mer meningsfulla jag har gjort i mitt liv.

Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet”.