Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Björn Wiman: Vad var det de skrattade åt på bilden?

Foto: Alexander Mahmoud

Debatten om Svenska Akademien har inte handlat om ett skadeglatt hånskratt mot kulturen, utan om en genuin oro och engagemang, skriver Björn Wiman.

Bilden blev en klassiker över en kväll. Den togs av DN:s fotograf Alexander Mahmoud och föreställer två ledamöter i Svenska Akademien på promenad genom Gamla Stans gränder efter torsdagens traditionsenliga veckosammankomst. Den ena, Kristina Lugn, ler lyckligt åt en fråga från en av reportrarna som slagit följe med paret. Den andra, Horace Engdahl, kastar huvudet och halva kroppen bakåt i ett befriat gapflabb. 

Vad skrattar de åt?

Åt det faktum att Svenska Akademien bara några minuter tidigare hade beslutat att frånta sig själv sin viktigaste och mest glansfulla uppgift, att utse en Nobelpristagare i litteratur? Eller åt att de, som Akademiledamöter, också i denna ödesdigra stund anser sig stå över det omgivande samhällets konventionella krav på rimliga reaktioner?

Läs mer: Jag gillar att bilden tolkas på olika sätt 

Ja, Svenska Akademiens agerande under de senaste veckornas kris står verkligen i skärande kontrast mot det övriga samhällets förväntningar. När 900 svenska forskare i humaniora och samhällsvetenskap krävde att Akademien skulle följa riktlinjer för rättssäkerhet och andra vedertagna principer om etik och redbarhet avfärdades de med ordet ”hjärnsläpp”. När den kulturintresserade allmänheten har velat att institutionen ska ta anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp på allvar och att den ska låta rättsväsendet utreda misstankar om ekonomiska oegentligheter har de mötts av insinuationer om ”kulturhat”. 

De senaste veckorna har det hetat att kritiken mot Svenska Akademien skulle ha drivits av populism, bildningsfientlighet och antielitism. Det har antytts att reaktionen mot den utgår från en repressiv reflex mot kultur och beläsenhet. Ett av de besynnerligaste argumenten är att det bristande förtroendet för Akademien skulle vara ett utslag av ”den svenska avundsjukan”.

En av Svenska Akademiens mest namnkunniga kritiker uttalade sig i fredagens Dagens Nyheter. Han fäller sin dom över Akademien ”i indignation över dess moraliska förfall” och menar att ”en röta fått fäste” i den anrika institutionen: ”Dess höga mål har fått vika för vänskapskorruption, försök att mörka allvarliga överträdelser, grova brott mot gällande jävsregler, unkna machovärderingar och arrogant översitteri.” ”Vilken snillrik författare vill inta en stol som en äldre kollega i berättigad avsmak har lämnat?” frågar han sig. ”Vilken humanistisk briljans vill träda in i ett sällskap som forskarsamhället tagit avstånd ifrån?” 

Besk kritik, onekligen. Vem är det som levererar den? En avundsjuk kulturhatare? En hätsk populist som drivs av ett hämningslöst mobbningsbegär? En blodtörstig medlem i ett brutalt mediedrev?

Nej. Den som uttalar sig är författaren och litteraturprofessorn Kjell Espmark, som suttit 37 år i Svenska Akademien, varav 17 år som ordförande i dess Nobelkommitté, men som den 6 april i år beslutade att lämna sin stol tom i protest.

Debatten har inte handlat om ett skadeglatt hånskratt mot finkulturen, utan om en genuin oro och en berättigad vrede

Den kritik Kjell Espmark formulerar gör egentligen all vidare argumentation överflödig. Debatten har inte handlat om ett skadeglatt hånskratt mot finkulturen, utan om en genuin oro och en berättigad vrede från människor som vill att Svenska Akademien även i framtiden ska vara en fri och självförvaltande institution, som på ett trovärdigt sätt kan slå vakt om litteratur, humanistisk forskning, bildning, språk och yttrandefrihet – allt det som vi vill förknippa med ”snille och smak”. Det har handlat om att människor inte accepterar det som krisen i grunden gäller: Akademiens oförmåga och ovilja att ingripa mot de anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp som DN:s Matilda Gustavsson avslöjade i november.

Läs mer: Björn Wiman: Låt Inga-Britt Ahlenius reda ut röran i Svenska Akademien

Kan detta förlorade förtroende återvinnas? Och i så fall hur? Kjell Espmark aktualiserar tillsammans med de övriga avhoppade ledamöterna Sara Danius, Peter Englund och Klas Östergren idén om en oberoende ”haverikommission” med uppgift att utreda Akademiens djupa kris. ”Det är alldeles nödvändigt att få till stånd en sådan genomlysning utifrån”, säger han till DN. ”Det går över huvud taget inte att verka för förnyelse inom en församling dominerad av de krafter som först måste bort.”

I detta får han möjligen medhåll också från oväntat håll. När Kristina Lugn anlände till Börshuset på torsdagen fick hon frågan om Svenska Akademien även i år skulle kunna utse en Nobelpristagare i litteratur.

”Skulle vi inte gå i land med det så tycker jag alla ska avgå”, svarade Kristina Lugn.

Kanske var det åt den befriande sanningen i denna insikt som de skrattade, när Alexander Mahmoud några timmar senare tog sin klassiska bild.

Läs fler av Björn Wimans artiklar om Svenska Akademien, bland annat om ett konstruktivt förslag för framtiden.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.