Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-12 18:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bob-dylans-nya-album-handlar-om-slutet-och-doden-och-det-ar-fantastiskt/

Skivrecensioner

Bob Dylans nya album handlar om slutet och döden – och det är fantastiskt

Bob Dylan, 2019. Hans nya album släpps på fredag.
Bob Dylan, 2019. Hans nya album släpps på fredag. Foto: Netflix

På fredag släpps ”Rough and rowdy ways”, Bob Dylans första studioalbum på nästan ett decennium. Det låter, skriver DN:s Mattias Dahlström, som en sammanfattning, och kanske ett avsked. 

 

Redan i de första raderna i öppningslåten på sitt första album med egenskrivna låtar på åtta år konstaterar Bob Dylan lakoniskt att krukväxterna är döende – som allt annat. Några verser senare sjunger den nyss fyllda 79-åringen att både livet och döden ligger bredvid i sängen.

Sedan ägnar han resterande nio låtar åt att vrida sig än åt det ena hållet, än åt det andra. Fullt medveten om att han förmodligen är närmast det senare, men, just därför, också så angelägen om att hålla fast vid det första. Döden kanske syns på vägen där borta, men Bob Dylan kommer fortsätta till slutet. Och han hoppas att gudarna är lite schysta mot honom när det väl är dags.

Så många gånger genom åren har han, likt Doc Brown i ”Tillbaka till framtiden”-trilogin, försökt vrida och vända på tidens oundvikliga framskridande, på själva åldrandet. Han har påstått att han varit yngre än han varit förut. Han har varit övertygad om att framtiden redan är något i det förgångna.

Foto: Ian Berry

På ”Rough and rowdy ways” är han framme vid insikten att det – trots allt – finns ett slut. Frågan är bara hur man möter det? Hur knack-knack-knackar man på himlens port? Som han själv uttryckte det i en sällsynt och oerhört läsvärd intervju i New York Times härom veckan: ”Every human being, no matter how strong or mighty, is frail when it comes to death.” Knappt någon artist har varit större och mäktigare än Bob Dylan, men få andra har heller vågat vara så öppet bräckliga och mänskliga kring det där ämnet som rocken alltid försökt undvika så länge den kunnat som Dylan är här.

I långa stycken är ”Rough and rowdy ways” Dylans alldeles egen version av scenen i Woody Allens ”Manhattan” där den frånskilde manusförfattare Isaac ligger på en soffa med en diktafon och försöker fånga de där ytterst få, men precis tillräckligt många, sakerna som gör livet värt att leva. Kärleken. Vänskapen. Naturen. Konsten, inte minst. Dylan droppar namn på sångare, filmer, böcker, symfonier, kompositörer, poeter och allt möjligt annat som han vill att vi ska fortsätta känna till, även efter han slutat påminna oss. Ömsom repriserar han minnen ur det förgångna, varje liten scen kan han utantill och de gick förbi honom så snabbt, ömsom låter det som att han, medan det nu han lever i krymper för varje dag, försöker formulera en sorts sammanfattning, möjligen ett avsked. Han gör det dramatiskt och vardagligt, galghumoristiskt och ömsint, hela tiden lika mycket i det lilla som det stora.

I den ovan nämnda New York Times-intervju sade han också att han tänker mer på hela mänsklighetens utdöende än sin egen död. Jag tror det är den oron han närmar sig i det sjutton minuter långa och albumavslutande singelmästerverket ”Murder most foul”. Med utgångspunkt i mordet på John F Kennedy maler han sig långsamt, subtilt, suggestivt och djupt fascinerande fram till en teori kring vad mordet betydde, hur skotten i Dallas inte bara dödade en progressiv president, utan var startskottet på allt dåligt som hänt sedan dess, allt hemskt han fortfarande ser omkring sig: ”the day that they killed him, someone said to me, ’Son, the age of the Antichrist has just only begun’.”

Mattias Dahlström

Bästa spår: ”I’ve made up my mind to give myself to you”, ”Murder most foul”

Albumet släpps fredagen den 19 juni.


Läs fler av DN:s skivrecensioner. Och mer om Bob Dylan här.

Ämnen i artikeln

Dagens skiva
Bob Dylan

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt