Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-21 11:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/30-ar-efter-murens-fall-sa-skildras-det-i-litteraturen/

Böcker

30 år efter murens fall – så skildras det i litteraturen

Manja Präkels och Nadine Schneider. Foto: Nane Diehl och Laurin Gutwin

På kvällen den 9 november öppnades gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Sedan dess har suget efter Den stora romanen om skeendet funnits – ”der Wenderoman”. I dag står det klart att det inte finns en sådan berättelse, utan många. Mats Almegård pratar med två aktuella tyska författare om litteraturen efter muren, då något både slutade och började samtidigt.

Det har gått trettio år sedan DDR:s makthavare oväntat öppnade gränsen till väst på kvällen den 9 november 1989. De trettio åren har varit omvälvande i det numera förenade Tyskland. Lika länge har litteraturkritikerna väntat på ”der Wenderoman”: den som skulle förklara det historiska skeendet. Efter en tid under nittiotalet då kritikerna på allvar verkade hoppas på en enda stor roman har begreppet under senare år blivit mindre omstritt och mindre laddat. 

Varje säsong lanserar bokförlagen Wenderomaner och bara mängden sådana etiketter har fått kritikerna att tona ned förväntningarna och inse att det varit orimligt att det skulle handla om en roman. Dessutom har nu en yngre generation författare etablerat sig. Några av dem, som Nadine Schneider som debuterade tidigare i år med romanen ”Drei Kilometer” (Tre kilometer), var inte ens födda när Berlinmuren föll. De känner ingen direkt press på sig från kritikerna. De vill inte skriva den stora Wenderomanen, de skriver om ämnet för att det intresserar dem. 

Nadine Schneider skildrar livet i en liten rumänsk by under andra halvan av 1989. Huvudpersonen Anna bor hemma hos sina föräldrar och slits mellan sina båda vänner Hans och Misch. Hon är varken riktigt klar över vem av dem det är hon älskar, om hon ska fly landet eller stanna kvar och uthärda. Schneider beskriver ett land i upplösning. Maten är slut i affärerna, strömmen går ofta och människor plågas av säkerhetspolisen Securitate. Att det bara är några månader kvar till diktatorn Nicolae Ceausescus fall kan hon inte ana.

– Mina personer präglas alla av en osäkerhet: är det bättre att stanna kvar och lida, eller att våga ge sig ut på en eventuellt livsfarlig resa och fly till det tidigare Jugoslavien, säger Nadine Schneider. 

Till gränsen dit är det bara tre kilometer, därav romantiteln. Att Schneider valt att förlägga handlingen till Rumänien har med hennes bakgrund att göra. Själv är hon född och uppväxt i Tyskland, men hennes pappa kommer från det tyskspråkiga Banatområdet i Rumänien och flydde till Västtyskland under tidigt åttiotal.

– Från början tänkte jag inte skriva en roman. Jag ville bara veta mer. Men när jag pratade med pappa insåg jag hur dramatisk den där tiden var och bestämde mig för att skildra det i en roman.

Huvudpersonen Anna slits mellan Misch och Hans. Men vem kan hon lita på? Misch hävdar att Hans är spion för Securitate. Att våga lita på eller att vara rädd för att bli förrådd är romanens mest centrala teman.

– Det plågar min huvudperson att hur hon än gör så kommer hon att förråda någon: sig själv om hon stannar kvar, alla andra om hon flyr. De som ville fly var tvungna att ge sig av i lönndom, som förrädare. Den politiska situationen satte press på dem alla, säger Nadine Schneider.

Som läsare är det intressant att se hur Schneiders personer rör sig fram mot tiden för diktatorn Ceausescus fall i december 1989 – och hur de snart kommer att bli fria från den kommunistiska maktapparaten. Det är så vi ofta möter år 1989 i romaner och filmer: som det lyckliga slutet på en tid av kommunistiska övergrepp och fasor. 

Men det finns fler och fler författare som vrider på denna berättelse. Tänk om 1989 inte var slutet, utan snarare början för ett nytt Tyskland? Ett land som i dag, trettio år senare, framför allt i de östra delarna av landet har kännbara problem med främlingsfientlighet och högerpopulism.

– Det var nog både slutet och början. Allt beror på perspektiv. De som var tjugo när muren föll hade världen för sina fötter. För andra föll allt samman, även om de katastrofala sociala följderna knappast gick att förutspå direkt, säger författaren Manja Präkels.

I dagarna är Manja Präkels i Stockholm för att prata om murens fall och sin debutroman ”Als ich mit Hitler Schnapskirschen aß” (ungefär: ”När jag åt spritinlagda körsbär med Hitler”). I den skildrar hon hur en liten stad på den östtyska landsbygden förändras efter murens fall. Precis som sin huvudperson, Mimi Schulz, var Manja Präkels 15 år gammal då muren föll. Hon bodde med sina föräldrar i den lilla staden Zehdenick, en timmes bilfärd norr om Berlin i det som då fortfarande var DDR. Där förvandlades gamla vänner över en natt till nynazister som satte skräck i sin omgivning utan att polisen lyfte ett finger. Manja Präkels menar att det gamla DDR utgjorde en bra grogrund för nynazismen eftersom nationen aldrig gjorde upp med Hitler och nazitiden:

– Jag fick lära mig att stå i givakt, kasta handgranater och hantera ett gevär redan som ung. Men diskutera, ställa frågor och göra min röst hörd fick jag lära mig själv. DDR var officiellt en antifascistisk stat, men det fanns ingen seriös bearbetning av nazisternas hemska brott mot mänskligheten. Det fanns snarare paralleller i det genomorganiserade och militariserade landet: som ungdomsorganisationen med sina uniformer och marscher med tända facklor. 

– Redan i slutet av sjuttiotalet började också en högerextrem subkultur bildas, men det var det ingen som talade om. Det tystades ner. Sen hade förstås högerextrema grupper i Västtyskland redan knutit kontakter med dem som fanns i DDR. När muren föll var de redan beredda och slog till. Barn och ungdomar i öst var ett enkelt byte för dem. 

Romanen har hämtat mycket inspiration från hennes egen uppväxt. Men hon ville skriva just en roman, en självbiografi var aldrig intressant.

– Frågorna som väcks i min roman är så mycket större än jag själv. Som reporter på en lokaltidning pratade jag dagligen med människor om vad murens fall innebar för dem. Deras erfarenheter ville jag få med i romanen, säger Manja Präkels.

Romanen inleds med att huvudpersonen Mimi metar med sin vän Oliver. I smyg äter de båda barnen spritinlagda körsbär. När muren faller blir han snabbt stadens ledande nazist och byter namn till Hitler. De båda personerna är sedan svurna fiender. Mimi blir så småningom journalist och försöker bekämpa nynazisterna på lokaltidningen Märkische Allgemeine Zeitung, där även Manja Präkels arbetade under nittiotalet.

– Medierna spelade en lika fatal roll då som under senare tid när de understött Alternativ för Tyskland genom att ge dem så mycket exponering. Visst hade jag en del bra kollegor som försökte, men många som arbetade inom media var totalt okunniga när det handlade om främlingsfientlighet och högerextrema våldsbrott. De brydde sig inte, säger Manja Präkels.

Historien hon skildrar i sin debutroman har hon arbetat med länge. Redan för 18 år sedan publicerade hon en novell med liknande tema i en tidskrift. Därefter har hon återvänt till materialet och skrivit i omgångar. När den kom för två år sedan fick den fina recensioner och har sedan dess belönats med många priser. Manja Präkels reser ofta runt i Tyskland och läser ur boken och talar om den. Än i dag behöver hon vara försiktig eftersom hon är svartlistad av de högerextrema.

– Ibland undviker jag att åka med kommunala färdmedel och tar hellre bilen. Men samtidigt är jag blond och tysk och jag tänker ofta på hur mycket värre de som inte är vita har det i en rasistisk småstad på landet: i Tyskland, Polen, eller Sverige.