Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-27 12:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/agnes-lidbeck-ibland-ar-bockerna-inte-mer-an-tjusiga-ruiner/

Böcker

Agnes Lidbeck: Ibland är böckerna inte mer än tjusiga ruiner

Bild 1 av 2 Parthenontemplets ruiner på Akropolis i Aten.
Foto: Mel Longhurst
Bild 2 av 2
Foto: Anette Nantell

När jorden ska gå under verkar det meningslöst att läsa. Agnes Lidbeck kämpar för att återfinna känslan för skrivandet och för böckerna.

”Is there anything up there”, frågar den amerikanska damen håglöst vid botten av Akropolis, ”except the ruins and the view?” Finns det något där uppe, förutom ruiner och utsikten?

Jag kan känna med henne. Runtfraktad mellan sevärdheter, med lätta värmeskav i skorna och mellan låren, presenterad för en ändlös radda historia. När allt man vill är att dra sig tillbaka till hotellrummet och titta på CNN. Men så finns det en bergstopp, en bakgata att se, något ytterligare att suga musten ur… och, ja, man tvingas uppleva. Vad är man annars där för? Vad är man annars för människa? Om man inte sitter på en uteservering fast kvällen blivit kall?

Jag kan känna på samma sätt inför sommaren. Liksom 15678 och en halv krönikörer skrivit före mig är den full av pålagor på samma sätt som resandet. Ofta kombineras de dessutom i en ohelig allians, till att skapa detta monstrum bland monster: en resa på sommaren. En resa på sommaren, kan få en att långsamt vilja dränka sig i hotellbadkaret, eller sin svärmors badkar, eller var man nu är placerad för stunden. En resa på sommaren; ja, ni vet själva. Den fysiska oländigheten, den psykiska avstängdheten, den intellektuella paralysen. Och så kaffestugor på det.

Jag kan känna på samma sätt inför litteraturen. Jag tittar mig omkring, i de välsorterade bokhandlarna, i biblioteken – i mina egna hyllor, bevars – och grips av en djupgående leda. Finns det något där uppe, förutom ruiner och utsikten? När jag travat mig igenom sidorna i den samtida provokativa lilla pärlan eller den oförtjänt bortglömda klassikern: när jag lägger undan nattens lekar eller dumskallarnas sammansvärjning, eller Dickens, för farao… kommer det ha varit värt besväret? Sannolikt inte. Sannolikt kommer det vara dimma där uppe. Så varför ens orka.

Läser jag bara för att jag är en person som läser? Läser jag som sommaren kommer: med predestination? Läser jag som en fågelkryssare, för att dra ett darrigt streck i listan – så det var ”Shamela”. Vidare? Är inte hela kulturen en meningslöshet? Bättre vore att bli en ickeläsare. En ickeresare. Någonstans där det är kallt.

De mörkaste tankarna är inte att världen går mot sin undergång. De mörkaste tankarna är att när nu världen går mot sin undergång, vill jag åtminstone ha det bekvämt under tiden. Jag vill inte slåss med något språk som kräver sitt, vill inte befinna mig i närheten av ”K”, eller Westover, eller vad man nu ska läsa nu för tiden, vill inte stå en sekund till i begrundan framför Mona Lisa, vill inte tillbringa ännu en eftermiddag på en sådan där kaféstol med obekväm botten som gräver sig in i ens kött. Om jorden nu ska gå under vill jag ligga i ett tempererat rum, med gardinerna fördragna och…. Vad? Blunda?

Ja. Blunda. Blunda och vänta på att det går över.

Så långt – till att blunda och vänta på döden – var jag kommen för någon vecka sedan, när jag av lite olika skäl reste till Norge. 

Det var en resa i viss uppförsbacke. Norge var strålande vackert, och dessutom hade jag magkatarr, vilket jag alltid tror är bukspottskörtelcancer. Jag var alltså ur humör. Som lök på laxen fanns det inslag av social karaktär i resan, då man förväntades glamma med författare. Åh, dessa jädra författare. När mitt resesällskap frågade varför jag ville gå tidigt för att stirra prick i hotelltaket, var mitt enda svar att… just det. Stirra prick i hotelltaket.

Resesällskapet suckade och begav sig ut på olika bergsvägar, från vilka han skickade vackra foton. Jag stängde av ljudet på telefonen. Semesterjävel. 

Så plötsligt, oförklarligt: det kom ett ord. Ett av de första orden. Det hade en mening efter sig, som en svans. Jag tog tag i svansen och skrev ned den. Väntade. Skrev tre meningar till. Fem efter det. Strömmen var igång, solen hade en funktion, luften var fri och hög. Jag skrev! Det nya projektet som jag gått och våndats kring, det var igång. Jag skrev, åh satan, jag skrev igen! 

Efter tjugofem sidor tog jag datorn med mig till en konsthall, och skrev i ett hörn av den. Tittade på tavlorna, blev gripen. I museishoppen köpte jag Sigrid Undsets ”Kristin Lavransdatter”, och tänkte med förväntan, på de tusentals sidorna på norska. Vad givande det skulle bli att läsa dem. Jag läste tio av sidorna, och skrev tio egna. Tog en promenad längs fjorden, som jag gissar att allt vatten heter i Norge, och skrev om fjorden, som var full av liv och vatten. 

Jag tittade på resesällskapet. Han visade sig vara en person jag tycker mycket om. Vi klättrade upp på ett berg tillsammans, jag berättade anekdoten om den amerikanska turisten vid botten av Akropolis. Vi skrattade åt historien och tallarna doftade. Det kan ha varit granar. Jag tänkte att vare sig de är de ena eller det andra kan deras doft passa i den nya boken.

Hur trött man än är på litteraturen, är det bäst att den skrivs. Författare som går runt mellan texter, går inte att ha i möblerade rum. Eller bland ruiner.

Kanske är det likadant med sommaren – att det är bäst att låta den komma. Alternativet, ingen sommar, vore ändå värre.

Läs fler krönikor av Agnes Lidbeck