Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 17:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/agnes-lidbeck-jag-stoppar-en-elsatroja-i-munnen-for-att-inte-skrika-av-sorg/

Böcker

Agnes Lidbeck: Jag stoppar en Elsatröja i munnen för att inte skrika av sorg

Bild 1 av 2 ”Ungarna har tolkat vår årliga flytt som mitt val, som en av mina hobbyer, snarare än som en nödvändighet”, skriver Agnes Lidbeck.
Foto: Shutterstock
Bild 2 av 2
Foto: Shutterstock

Författaren Agnes Lidbeck har flyttat om och om igen de senaste åren. Nu hoppas hon att Shakespeare har fått en permanent plats i bokhyllan.

Jag monterade sängarna först. Nu när de skulle slippa sova på golvet. När de hade packat upp sina ponnyer och stjärnkikare, lagt nallarna i sängarna och tejpat upp sina KP-planscher på väggarna, satt de under den ännu inte inkopplade kökslampan och pratade, med sina bara-mellan-barnen-röster, om hur länge vi skulle bli kvar här, i den nya lägenheten. 

Inte så länge, var deras gissning. ”Mamma älskar ju att flytta”, sa någon och bet i ett kex. ”ja, mamma älskar att packa”, fyllde någon annan i, och pekade på luftballongen som seglade förbi över söderhimlen. Så gör saker tydligen, på den nya himlen.

Det tog ett litet tag, men så småningom fick vi reda i missförståndet. 

Ungarna har tolkat vår årliga flytt som mitt val, som en av mina hobbyer, snarare än som en nödvändighet. Varje gång jag sagt att det är dags att lära sig en ny adress, har de trott att det var del av leken, den där obegripliga vuxenleken. Lära sig ny adress, äta moussaka, borsta baksidan av tänderna. Sånt vuxna gillar och barn får stå ut med. 

Jag bet bort yrseln mot insidan av kinden och lutade mig fram med handflatorna mot bordet. Stadigt. Ett bord. En plats. 

”Nej” lovade jag. ”Vi ska inte flytta igen. Vi ska stanna här. Vi är hemma här. Ni kan bo här tills ni inte vill längre, tills ni är stora.”

”Jag ska inte bli stor, jag ska bli dansfröken” sa fyraåringen. 

Så kanske att hon blir kvar ett tag.

När de somnar på kvällen, packar jag upp. Pelargonerna doftar mycket speciellt, de har fått brutna grenar i lastbilen och fyller luften med en lite krossad, bittergrön ton. Mörkret faller, det är ju sensommar, och jag funderar på att kanske koppla in den där lampan. Men det är ganska skönt att röra sig i mörker, också. Kartongerna står som bergsmassiv i rummet, jag tänker att jag klättrar i berg, upp för ett berg jag klättrat uppför länge, och att jag är mycket nära toppen nu, att de är de sista svindlande spetsarna, att luften börjar bli tunn och att jag snart, snart ska vara framme, ska få sätta mig ned.

Lådor. Lådor. I botten av varje låda, när man tagit sig förbi härvan av gamla hörlurar och galgar och kvitton från -17 och sju öppnade paket Alvedon, ligger böckerna. De är packade i sin vanliga ordning: ingen ordning alls. Nedslängda. Gamle Skakspjuts sonetter och Gordimers ”A sport of nature”, med sina tre tappade blad i mitten. Man får tag i ungefär fyra normaltjocka romaner, varje gång man sticker ner näven. Jag kan nästan, men inte riktigt, känna igen dem bara på hur omslagen känns mot fingrarna. Jag ställer dem på plats som vanligt. Utan metod. 

När jag blir för trött i armarna, lägger jag mig i min säng och tittar genom gardinlösa fönster, fortfarande på söderhimlen. Den är tom. Där ligger jag och tänker på vägen upp för berget. Ibland skriver jag ned en rad, en observation om vindriktningen, lutning, raviner. Kanske det kan bli en dikt någon gång, eller bara en rad ritad i blyerts, övertapetserad, på en vägg som rivs.

På morgonen lär vi oss att det tar 37, inte 30 minuter dörr till dörr till skolan. Att man måste rycka på ett särskilt sätt i badrumsdörren. Vi skriver häftstift på listan med sånt att handla. Efter skolan spelar sonen synt: ihållande toner som påminner om Ronjas vårskrik – fritt. Han har en dörr att stänga, till slut. Ponnyerna sprider sig hos den yngsta: vilda, på grönbete. Mellandottern hittar en lampa som hon resolut pluggar in i väggen. Sen ligger hon och läser tills lampan bränner varm. Jag slänger upp några fler hyllmeter. 

Sen åker de. Jag rör mig genom rummen som är tomma på allt utom ting. Lyssnar efter synten, det där ihållande höga cisset. Stryker över deras namn på ytterdörren, bredvid mitt eget. En bergstopp. Allt har löst sig. De har ett hem. Så varför gråter jag? Och varför blir man så snorig av att gråta? 

Jag lägger mig på de hårda ponnyerna i hennes säng och kramar nallen. Stoppar en smutsig Elsatröja i munnen för att inte skrika av sorg. Det är ju nya grannar. Man vill inte göra sig ovän. Beska dofter, badrumsdörren som slagit sig i septemberregnet. Räntesatser. Luftballongen säger hysch, hysch, mot söderhimlen. Eller kanske är det väster, genom det fönstret.

Efter en stund sätter jag mig upp. Först hämtar jag ett glas vatten, och i det sätter jag pelargonens alla brutna kvistar. De kan bli sticklingar, och få nya rötter.

Sen ger jag mig i kast med böckerna. De ska organiseras. Alfabetiskt. För de ska ju inte packas ner igen. Kan barnen tro på det, kan jag kanske tro på det. Jag tröstar Shakespeare med en smekning över kinden. Vi bor här nu. Hoppas du trivs bredvid Stridsberg.

Läs fler artiklar av Agnes Lidbeck här