Min första lägenhet på Manhattan var en ruffig lya utan hiss i East Village, med uv-ljus installerat i vardagsrummet. De tidigare hyresgästerna, tre gothtjejer som gillade kokain, hade målat väggarna blå och taket i en metallic silvernyans. Ingenting fungerade. Gaslågan på spisen slocknade ständigt. Badrumsdörren hade ramlat av, så man var tvungen att ställa den framför öppningen för att få lite privatliv, som en Jesus som återvänder till graven. Om nätterna rasslade golvet av kackerlackor.  

Jag flyttade dit direkt från universitetet med mina bästa vänner Scott och Brenn, det blir 23 år sedan i sommar. I mitten av 90-talet kändes det, åtminstone i jämförelse, farligt och främmande att bo i East Village. Vårt universitetsområde hade bestått av 150 hektar böljande kullar och små bäckar, med latinska namnskyltar fästa på växterna. Jag hade aldrig bott tillsammans med Scott och Brenn, men var inte direkt orolig. Till och med sluskar såg presentabla ut omgivna av stenläggningar och prydliga trädgårdar.  

Vårt nya hem uppmuntrade till tvivelaktigt leverne. På dagarna var det tyst, med ett gråblått ljus fram till fyra på eftermiddagen, och de första veckorna kom jag hem från jobbet på ett förlag i Midtown bara för att hitta Brenn som slappade med en kopp te och en bok i en länstol han släpat hem från gatan. Brenn jobbade när han hade lust, tog udda påhugg och slutade sedan abrupt. Han talade också med en brittisk accent han plockat upp som utbytesstudent i Skottland. 

För att undkomma tyngden av våra egna drömmar var vi tvungna att festa. Vi putsade upp våra skor och gick ner till någon bar eller klubb där vi hängde till fyra på natten.

Scott var arbetsnarkoman – eller försökte i alla fall framstå som det. Varje dag pendlade han två timmar till Stamford, Connecticut, där han talade om för olika chefer hur de skulle kapa kostnader i företag som gjorde folk till miljonärer. Varje morgon knäppte han en av sina skinande blå skjortor, gled i ett par loafers för 400 dollar och smattrade iväg till tunnelbanan. Ytterdörren som slog igen var min väckarklocka. 

Jag visste det inte då, men det här var de år då vi stod varandra som närmast. Vid åttatiden varje kväll kom Scott hem och blandade drinkar. Sedan stövlade vi upp på taket och rökte Nat Sherman-cigaretter och pratade om vårt nya liv. Det kändes så bisarrt att ljuskaskaderna som omgav oss var New York. Ännu märkligare var det att de utgjorde fonden för våra många ambitioner, så vaga att de svävade omkring oss som en ändlös aura av förväntningar.  

För att undkomma tyngden av våra egna drömmar var vi tvungna att festa. Vi putsade upp våra skor och gick ner till någon bar eller klubb där vi hängde till fyra på natten. Brenn rökte inte, utan satt hellre i hörnet med en anteckningsbok, vilket alltid drog till sig strödda läsare. ”Vad skriver du på”, kunde någon trasig existens komma förbi och fråga, och så såg vi honom inte på ett par timmar. 

Vi vältrade oss i njutning, ibland för den rena lyckans skull – men det var rädslan som drev oss framåt. Min flickvän hade återvänt till Pennsylvania för sitt sista skolår, och jag saknade henne som en galning. Att hälsa på gjorde bara saken värre. Så jag stannade i New York och ägnade mig åt att gå ut. Brenn gjorde detsamma, med den skillnaden att hans flickvän befann sig i Skottland eller något liknande, vilket innebar att vi andra ofta lämnade lägenheten medan han grävde sig allt djupare ner i den sortens telefonsamtal som bara uppstår mellan älskande som är skilda åt. 

Scott var den enda som hade en flickvän på nära håll, en sagolik och flyktig författare som bodde i Woody Allens gamla lägenhet. När K var borta, vilket var ofta, ledde Scott oss ut för att dricka på stan. Han lärde mig att inhalera när jag rökte, och tog med mig på klubbar som numera är stängda. När jag läste romanen ”Bright lights, big city” kände jag igen mig, minus kokainet. 

● ● ●

Besynnerligt nog var det inte Jay McInerneys klassiker som gav genklang i våra liv utan i stället James Baldwins roman ”Giovannis rum”. Jag hade hittat en gammal utgåva i en källarbokhandel på St. Mark’s Place och blev omedelbart förälskad i romanen, som hade jag ramlat ner genom hål i gatan. Det var en oemotståndligt dramatisk berättelse. Den unge amerikanen David flyttar till Paris strax efter andra världskriget. När hans flickvän åker på semester möter han en äldre man som presenterar honom för en italiensk bartender vid namn Giovanni. De två männen inleder en hemlig kärleksaffär, och drar sig tillbaka till Giovannis rum under nattens blå timmar. ”Jag minns att tillvaron där i rummet tycktes som sänkt under havsytan”, säger David i boken, och jag kunde relatera, ”ovanför flöt tiden likgiltigt förbi, timmar och dagar saknade mening”. 

En av de märkliga sakerna med boken är att den är skriven i första person, och att berättaren både är vit och förnekar sin homosexualitet – två saker som definitivt inte stämde in på James Baldwin. På något sätt gjorde detta gränsöverskridande att jag kunde göra ett eget. Jag översatte en uppenbart homosexuell erfarenhet till mitt eget språk – och det var något jag hade gjort förut. Inte långt innan jag stötte på Baldwins storartade roman hade jag läst Jean Cocteaus ”Le livre blanc”, och fann att jag identifierade mig med bokens grundton – inte i det att jag åtrådde män, men i att jag kände mig som ett missfoster i mina begär. I detta att försöka kanalisera dem inåt, och pulverisera dem till något användbart. 

Men detta sker naturligtvis inte i ”Giovannis rum”. Under romanens gång, medan David fördjupar sin relation med Giovanni, inser han att han har förvandlats till något annat utan att erkänna det – och han börjar känna en enorm skuld, särskilt när hans flickvän är på väg att återvända till Paris. Davids inre kaos omsätts i handling när Giovanni mördar en rik man som försöker tvinga till sig sex av honom för ett jobb. ”Människor är fulla av överraskningar”, säger någon till David i början av boken, med en hänvisning till vad som komma skall. ”Ingen kan förbli i Edens lustgård.”  

● ● ●

Jag gav boken till mina rumskamrater, som båda närläste den två gånger, och resten av det där första året blev ”Giovannis rum” till ett slags mantra.

Liksom David med Paris, hade jag flyttat till New York för att hitta en del av mig själv som jag visste existerade, men som jag ännu inte hade kunnat placera. Varenda bar i East Village kändes som en etapp i detta sökande. Varje bokhandel rymde den hemliga skriften, varje parkbänk en smygande känsla av att något höll på att hända. Jag minns spänningen i varje nytt möte, och hur poröst mitt liv tedde sig. 

Jag gav boken till mina rumskamrater, som båda närläste den två gånger, och resten av det där första året blev ”Giovannis rum” till ett slags mantra. Om vi satt och hängde hemma kunde Scott säga ”Kom igen, vi måste ta oss ut ur Giovannis rum och göra något”. Ett par timmar senare, när vi satt i någon sunkig soffa i en bar efter ännu en händelselös kväll, kunde Brenn luta sig fram och säga ”Nu går vi hem till Giovannis rum”. Så slutade alla kvällar. Eftersom alla tre hade flickvänner så gick vi ut ensamma och gick hem med varandra. Vi återvände till vår sjaskiga lägenhet som tog formen av ett hemligt gömställe och pratade halva natten – som om detta var kvällens huvudattraktion snarare än de ängsliga timmarna på baren eller klubben. 

Ingen av dem var bög, men vi hade en intimitet som tog oss nära nog, och vi befann oss tillräckligt nära den åldern då detta att dejta en kvinna känns som att göra slut med sina vänner – vi kunde relatera. Vi var så intrasslade i varandra att det rentav var svårt att avgöra vad vi var. Scotts flickvän stötte på Brenns flickvän; när det var hårda tiden hände det att jag sov i Scotts säng, vilket gjorde K sur. Samtliga flickvänner höjde på ögonbrynen. Samtliga gjorde slut. 

Brenns förhållande var det första som gick åt skogen, i ett långsamt sönderfall jag bevittnade på håll – som att betrakta ett bergsskred i plågsam tystnad. Sedan fick jag själv Samtalet. Till skillnad från min vän bröt jag ihop i barnsliga snyftningar. Det var fruktansvärt. Brenn reagerade med att släpa mig ut ur lägenheten och valla mig runt på stan, som om intrycken från Tompkins Square faktiskt skulle kunna påverka mitt humör. Under en av dessa promenader härmade jag en scen från ”Giovannis rum” och tog fram en lapp min flickvän hade skrivit till mig. Jag hade hittat den i min plånbok samtidigt som planet jag satt på precis skulle lyfta. ”Vad ska jag göra med den här?” frågade jag melodramatiskt. ”Behåll den”, svarade han och tog med mig till pirarna längs West Side, där crackpundarna slogs om sina sängplatser. Jag behöver knappast nämna att det här var decennier innan The High Line öppnade för allmänheten. 

När Scotts relation föll samman var vi plötsligt fria och lediga allihop – ett tillstånd vi suktat efter utan att veta om det. Men när ögonblicket infann sig kände ingen av oss frihetens sötma. Staden tycktes med ens farligare och mer kaotisk. När vi var ute och flirtade med kvinnor insåg vi plötsligt att vi var långt mindre erfarna än vi hade föreställt oss. Alla andra tycktes spela i en helt annan liga. Allt kändes främmande. Våra jobb började kännas som jobb, där nyhetens behag tidigare fått dem att framstå som bränsle för vårt nattliga liv. 

Vi lämnade till slut lägenheten, och i en manöver som var mer symbolisk än jag förstod då, bodde min ex-flickvän och hennes vänner där under kontraktets sista månad. De rensade upp och släppte in luft. Samtidigt hittade Scott ett nytt ställe åt oss. Lägenheten låg bara ett par kvarter söderut och var enorm: 185 kvadrat med öppen planlösning – när vi flyttade in kändes den som en bowlinghall. Brenn drog till Vancouver över sommaren. Scotts syster flyttade in och vi blev fyra. Snart kom mitt ex förbi och vi lagade middag tillsammans allihop. Lägenheten började lukta som ett hem. Kompisar kom över hela tiden, och stadens ljus glänste. World Trade Center reste sig som en antik koloss utanför fönstret. Först nu inser jag hur länge sedan det känns.

När jag läser essäer om ”Giovannis rum” blir jag orolig att jag på något sätt gjorde en queer roman strejt – skar ur dess hjärta och placerade mig själv i hålrummet. Jag antar att en bok bär på två olika väsen, det den betyder för författaren och vad den förvandlas till under läsningen. I det här fallet överskuggades min egen djupdykning i boken av New York 1996. Det var något med den högstämda dramatiken, och känslan av en stad som visade upp sin glödande rikedom, och intensiteten i den relationen svalde mig hel. Jag försökte nyligen läsa om Baldwins roman och kom inte särskilt långt. Den kändes daterad och larvig. Jag stängde boken innan minnet av den fördärvades. Precis som med vänskapen blev mycket av dess kraft kvar i den där trånga lägenheten på Allen Street, som vi lämnade för 20 år sedan.  

Översättning från engelska: Kristina Lindquist

Läs mer: En essä om James Baldwin utifrån två biografier