Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/augustin-erba-jag-maste-kla-det-allra-svaraste-i-ord/

Böcker

Augustin Erba: Jag måste klä det allra svåraste i ord

Den franske poeten Paul Verlaine skriver vid ett kafébord i Paris. Foto: Historia/REX

Sanning? Påhitt? I skönlitteraturen är spelreglerna annorlunda än i till exempel journalistiken. Augustin Erba tycker inte att läsaren ska behöva tveka.

Jag vill inte göra illa människor som jag älskar. Det kan ändå hända eftersom jag skriver romaner som jag lägger nära verkligheten. 

– Det är inte du i romanen, sa jag till min släkting. Men många som läser boken kommer kanske att tro att det är du. 

Jag vill berätta en historia om livet, nej, jag måste berätta. Jag har gått igenom en del besvärligheter; somliga har ärren på utsidan, längs armarna – jag har behovet att sätta mig och skriva varje dag. 

En del författare sårar sina närmaste för att befästa sitt utanförskap, så tolkar jag Lars Noréns dagböcker. Andra blir alkoholister för att stå ut med sig själva. Jag måste klä de svåraste känslor jag har upplevt i ord, det är mitt sätt att utslunga en förbannelse som kan binda mina sorger mellan två pärmar och hålla dem förvisade.

Men vad gör det med mig om priset för mitt skrivande blir att jag sårar mina kära? Borde jag vara iskall och utropa att konsten går före allt? 

Ibland låter jag personer som kan tänkas känna igen sig läsa mina texter i förväg. Det är bara jag som bestämmer vad som ska stå i mina romaner, men jag tycker också att jag ska ta ansvar för att det jag skriver kan få konsekvenser för människor som inte har bett om uppmärksamhet. Det minsta jag kan göra är att prata med dem om det.  

Släktingen var inte nöjd med en person som beskrevs. En vana gestaltades, som både släktingen och rollfiguren hade, och som släktingen skämdes över. 

– Måste jag hålla på så där?

– Det är inte du, sa jag. 

När jag skriver journalistik vill jag att varje ord ska vara sant och ge upphov till motsvarande sann känsla. I skönlitteraturen är spelreglerna annorlunda. För tillfället skriver jag berättelser som jag hoppas ger en känsla av äkthet. Läsaren ska inte lyfta blicken från sidan och tveka. Därför kan inte mina rollfigurer stå på Stureplan och jäsa i skuggan av Kaknästornet, om inte historien utspelar sig i en parallell verklighet med ett annat Stockholm. Vissa författare lägger in sådant hela tiden, detaljer som får läsaren att stanna upp och tänka efter eller att fnissa. Men den som vill uppsluka sina läsare måste hålla koll på när det är motiverat att slunga ut läsaren ur berättelsen och in i sina egna tankar. 

– Kan du inte ändra på det? sa släktingen. 

Läs fler krönikor av Augustin Erba 

Jag visste att jag hade tagit en skärva av släktingens liv, och gjort den inte bara till min, utan snart också till allmän egendom. 

I mina romaner utgår jag ofta från vad jag själv har upplevt. Men det betyder inte att det är sant. Dels är det mitt perspektiv på händelsen, dels har jag skrivit om, hittat på, fabulerat. Men vänta nu, säger vän av ordning. Du skriver om det du varit med om och samtidigt att du hittar på? Hur ska du ha det?

Jag säger som Boris Johnson om EU, det går att äta kakan och ha den kvar. EU-bossen Donald Tusk uppmanade Johnson att köpa en kaka, äta den och sedan betrakta tallriken. Men för en författare, till skillnad från en politiker med budgetansvar, är det fullständigt möjligt. 

Alla känslor i mina romaner är sanna. Informationen som ger upphov till känslorna, däremot, behöver inte vara det. Släktingen kände igen sig. Men en bra roman får alla att känna igen sig. 

– Det måste inte vara just den där vanan, sa jag till min släkting. Jag ska fundera på om det kan vara en annan vana, som ger samma känsla hos läsaren. 

Somliga skribenter verkar tycka att det är fusk att – som de menar – inte hitta på. Men, så fort man skriver ner någonting har man valt bort något. Och så fort något är bortvalt är det som beskrivs inte längre en komplett beskrivning av verkligheten. Historien om vad som exakt utspelade sig klockan 18.37 i Augustins blickfång skulle fylla hela Stadsbiblioteket.

Fantasi är inte bara att lägga till, det är också att välja bort. 

Tänk om en författare hittade på allting. Då kunde historien inte utspela sig i något av mänskligheten känt universum. En helt påhittad bok skulle handla om något vi inte kan relatera till, skrivet på ett språk bestående av ord och tecken som vi aldrig har sett förut. (Å andra sidan skulle den sälja i en hyfsad upplaga eftersom den uppenbarligen är skriven av en utomjording.)

Skyll inte allt på oss författare, för erkänn – ända sedan tidernas begynnelse har vi människor velat höra att historier är sanna: Robinson Crusoe stod från början som författare till boken med hans namn, för att ge intrycket av att det var en tvättäkta självbiografi. 

Om en historia påstås vara sann behöver författaren inte anstränga sig lika mycket för att gestalta ett skeende trovärdigt, för det hände ju. Läsaren kommer att tro på texten, hur slappt skrivet det än är.  

Så hur gick det för mig och min släkting? 

Som det brukar: Dåliga relationer sällan blir bättre av att jag har gestaltat dem i mina romaner. Bra relationer överlever. Och det är jag tacksam för.