Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/augustin-erba-nar-man-ska-prata-om-sin-bok-och-ingen-kommer/

Böcker

Augustin Erba: När man ska prata om sin bok och ingen kommer

Tacksam publik. Poetry slam i Berlin i somras. Foto: Jörg Carstensen

Författare är det ensammaste yrket, heter det ibland. DN:s Augustin Erba kan skriva under på det, från en scen i en bar någonstans ute i offentligheten.

Jag stirrar ut över publiken och börjar kallsvettas när jag inser att de allra flesta hellre umgås med varandra och sitt vinglas än lyssnar på den pretentiöse författaren som står på scenen. 

En entusiastisk kvinna hade hört av sig, hon sa att hon älskade mina böcker och ville att jag skulle komma och prata inför publik. Det var en ansedd plats, med flera stora kända scener, även om scenen just jag skulle tala på var ny.

Så snart jag kommer dit får jag onda aningar. Det är en bar, med bord, fåtöljer och soffor och en mycket lång bardisk. Scenen är ett hörn av lokalen och även om bilden av mig är projicerad på väggen så känns det inte som ett ställe där folk lyssnar på den som står på scenen. Antagligen hade det varit bättre om jag varit någon slags trubadur, eller musiker.  

Det positiva är att det ser ut som om åtminstone tvåhundra personer är på plats, de flesta i baren. Veckan innan har jag pratat på ett fullsatt bibliotek, de hade fått samla ihop allt sittbart i hela byggnaden för att alla skulle få plats. Min popularitet har uppenbart skjutit i höjden. 

Strålkastaren tänds, mikrofonen slås på och den vänliga kvinnan som bjudit in mig signalerar att jag kan börja prata. Jag tittar ut över publiken som inte tittar tillbaka. Det är ungefär samma känsla som när man ska ta ett skärgårdsdopp i maj. Det må vara sol, men nog kommer det att vara svinkallt ändå. 

Det är bara att kliva i. 

– Hur ska man leva sitt liv? säger jag med alldeles för hög röst. 

Eftersom jag gillar att utsätta mina romanfigurer för moraliska dilemman är livets stora val något jag brukar ta upp när jag åker runt. Hur vet man vad som är rätt? Vad ska man göra om man ångrar sig?

Några personer vid baren vrider på huvudet och jag uppfattar att de inte gör det i förtjusning över att det förs ett filosofiskt resonemang, utan snarare undrar vem som stör den trevliga samvaron. 

Jag fortsätter att prata rakt ut i luften. 

Det skramlas friskt från baren och folk som inledningsvis har besvärats av mina existentiella resonemang börjar dricka vin i samma takt som svetten rinner nedför min rygg. Ord kommer ur min mun. Jag hoppas att det inte är något dumt. Jag började klockan 18.00. Klockan är antagligen inte mer än 18.02, även om det redan känns som midnatt. 

Kvinnan som älskar mina böcker och har bokat in mig på denna scen är inte nöjd med publikens pratande och drickande så hon börjar hyscha folk, vilket – kan jag ändå avgöra genom det bländande strålkastarljuset – inte mottas väl. Jag fortsätter att prata. 

Till slut når hyschandet en kulmen och hon uppmanar alla som inte vill lyssna på mig att lämna lokalen och gå in till ett angränsande rum i byggnaden. Av de tvåhundra personerna marscherar strax 194 iväg med vinglas i ena handen och jackorna i den andra. 

Man ska låtsas att publiken är naken. Men vad gör man när det inte finns någon publik?

Jag tappar inte modet. Att vara författare är att vara van att bli bortvald varje gång man sätter sig för att skriva. Den perfekta meningen är ständigt undflyende. Jag tittar ut över rummet och försöker för min inre bild frammana det fullsmockade biblioteket. 

Ett knep som ofta rekommenderas när man blir stressad av offentliga framträdanden är att man ska låtsas att publiken är naken. Men vad gör man när det inte finns någon publik?

De enda som sitter kvar är en grupp på sex personer i en soffa mycket nära scenen. De är hippt klädda, de är unga och minsann, ser de inte ut som om de kommer från Orten. Jag har tydligen en okänd fanclub. 

Jag kanske har förlorat 194 halvintresserade personer, men sex eldsjälar väger upp detta mer än väl. 

Dessa unga hippa människor har förstått att jag, även om jag inte bryter, ändå kan räknas till Ortens röster. Jag är trots allt uppväxt i Fisksätra på den tiden när blåljusen kom på besök oftare än glassbilen. 

Vem hade trott detta, myser jag för mig själv. Är det måhända min eleganta språkbehandling de uppskattar? 

Jag beslutar mig för att ge dem en present. Nonchalant tar jag av mig micken, lägger den på bordet intill mig på scenen och kliver ner till de unga beundrarna. Nu ska de minsann få något att berätta om när de kommer tillbaka till äldrevården i Tensta. Att de fått träffa en riktig författare, som dessutom har pratat med dem. Kanske ska kvällen också bli äventyrlig, jag är inte någon äventyrare längre, men kanske hamnar vi på en obskyr bar eller klubb som skulle göra sig utmärkt i en novell om Stockholms undre värld. 

Jag ställer mig mittemot dem och så säger jag: 

– Alla andra har gått. Vad sägs om att vi pratar litteratur i stället. Bara vi?

De tittar på varandra och jag uppfattar att det passerar någon slags glasartad hinna över deras blickar. 

– Eh, alltså, vi är här för att uppträda efter dig. Vi ska köra slam poetry klockan åtta.

Läs fler texter av Augustin Erba, till exempel om en bokhandel i Edinburgh.