Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 17:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/bara-en-paus-dikten-vapenvila-ringde-in-freden-pa-nordirland/

Böcker

Bara en paus? Dikten ”Vapenvila” ringde in freden på Nordirland

Fredens ögonblick. Belfast, 1994. Foto: TT

I dagarna är det 25 år sedan vapnen tystnade på Nordirland. Men Brexit har åter skapat oro på den gröna ön. Hur stark är freden? DN publicerar i dag en svensk tolkning av Michael Longleys berömda dikt ”Ceasefire”.

För 25 år sedan, den 31 augusti 1994, utlyste Provisoriska IRA den vapenvila som blev början på slutet på den nordirländska konflikten, en av de blodigaste motsättningarna i Europa sedan andra världskriget. Eller så såg det åtminstone ut.

Ett par dagar senare, den 3 september, publicerade Belfast-poeten Michael Longley dikten ”Vapenvila” i dagstidningen Irish Times. Longley hade skrivit sin sonett redan en vecka tidigare, när rykten om det förestående vapenstilleståndet hade börjat spridas. Nu blev den till en offentlig samlingspunkt för de nyväckta förhoppningarna, men också ett uttryck för de politiska utmaningar som väntade och de nästan omänskliga krav på försoning som ställs på den som vill ha fred.

Sällan har väl en dikt haft en sådan verkan i offentligheten. I vanliga fall, säger Michael Longley, verkar en dikt i det privata. Och det är gott så. Men här var det annorlunda.

Liksom många av sina generationskamrater – Seamus Heaney, Meabh McGuckian, Paul Muldoon – använder sig Michael Longley av det antika Grekland för att närma sig ”the Troubles”, den konfliktplågade nordirländska samtiden. I ”Vapenvila” är det mötet mellan Akilles och Priamos i den 24:e sången i Homeros Iliaden som utgör det poetiska materialet.

I korthet beskriver Homeros där hur Priamos, kungen av Troja (Homeros-översättaren Erland Lagerlöf kallar honom så klart ”drott”), besöker fienden Akilles i dennes läger och bönfaller honom att utlämna kvarlevorna av Hektor, Priamos son. Akilles, som har förlorat sin vän Patroklos i det trojanska kriget och i en blandning av sorgearbete och hämndbegär varje dag i soluppgången släpat Hektors lik runt vännens gravhög, tillmötesgår Priamos, som kan ge sin son en värdig begravning.

I Michael Longleys version av berättelsen är det utan tvivel Priamos som är den större hjälten, eller i alla fall den större människan. Kompromissvilja är knappast något som utmärker de klassiska heroerna, men det är grunden för varje förhandling. Också för de fredsförhandlingar som 1998 ledde fram till Långfredagsavtalet. Denna överenskommelse har, trots alla sina brister, sedan dess fungerat som ett inspirerande exempel på hur man kan avväpna den dödliga nationalismen, utan att någon måste erkänna ett nederlag eller proklamera en seger.

Det är den ömtåliga kompromissen som i dag står på spel. I skuggan av Brexit har det blivit mer än tydligt hur gammal sekterism och identitetspolitik kan reaktiveras så snart de politiska förutsättningarna för fredsprocessen ändras.

Och det är just det som sker nu. Om Boris Johnsons senaste parlamentskupp faktiskt leder till en hård Brexit kommer en omröstning om Nordirlands politiska hemvist att komma som ett brev på posten. Långfredagsavtalet gör detta möjligt. Ska Nordirland fortsätta vara en del av Storbritannien eller ska gränsen dras om och Ulster införlivas i Republiken Irland – och därmed också vara en del av EU?

Oavsett hur en sådan folkomröstning går – och det är det perfida i sammanhanget och något som knappt diskuterats – är det mycket svårt att föreställa sig att de paramiltära grupperingarna kommer att nöja sig med att stillatigande se på och acceptera resultatet.

I en dikt beskriver Michael Longley Långfredagsavtalet som ”ett fragment av en framtida oföreställbar himmel”. I dag liknar nordirländsk politik mest usel prosa, konstaterade han när han mottog PEN Pinter-priset 2017. ”Men fredsprocessen är en process”, lade han till. ”Den är långt ifrån över. Det kommer att ta generationer.”

På uppläsningar nämner Longley sällan det faktum att den vapenvila som möjliggjorde mötet mellan Akilles och Priamos var tillfällig. En kort paus. Därefter fortsatte det trojanska kriget och även Akilles dödades.

”Jag antar att jag inte vill utmana ödet”, säger han.

● ● ●

Här följer dikten:

”VAPENVILA” av Michael Longley

I

Påmind om sin egen far och rörd till tårar

Tog Akilles kungens hand och föste honom milt

Ifrån sig, men Priamos kröp ihop på golvet

Och de grät ihop tills deras sorg fyllde rummet helt.

II

Hektors döda kropp tog Akilles hand om själv

Såg till att den blev ren och, för den gamle drotten,

Klädd i uniform, inslagen som en gåva,

Klar för Priamos att föra hem i ottan.

III

De åt en bit tillsammans och njöt sen båda av

Varandras skönhet, som älskande kan göra,

Akilles gudalik, Priamos ännu ståtlig

Och full av samtalslust, han förut låtit höra:

IV

”Jag faller ner på knä, det flyr jag inte från,

Och kysser den mans hand som dödade min son.”

© Michael Longley

Tolkning: Carl Henrik Fredriksson

Publicerad i Irish Times, den 3 september 1994

● ● ●

Carl Henrik Fredriksson är publicist verksam i Wien och Programme Director för Debates on Europe i Belfast