Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 19:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/claire-messud-litteratur-ska-inte-vara-forkladda-politiska-budskap/

Böcker

Claire Messud: Litteratur ska inte vara förklädda politiska budskap

Bild 1 av 2 Den amerikanska författaren Claire Messud.
Foto: Pontus Höök
Bild 2 av 2

Claire Messuds hyllade genombrottsroman ”Kejsarens barn” är en berättelse om några New York-bors liv precis före terrorattackerna 2001. Hon tror att presidentvalet 2016 kommer att skildras på ett liknande sätt i litteraturen: hur kunde vi missa att detta var på väg? 

Rätta artikel

Den första tiden efteråt – veckor, kanske månader – undrade hon om det någonsin skulle gå att skriva romaner igen. Medan poesin tycktes ha en alldeles självklar plats, föreföll prosan meningslös.

– Och den bok jag hade arbetat på var omöjlig att fortsätta skriva. 

Claire Messud talar så lågt att hon nästan viskar. Mest beror det på att vi sitter i ett bibliotek, trots att prat faktiskt är tillåtet i kaféet.

Tiden före terrorattackerna 2001 hade Claire Messud skrivit på en roman om några unga New York-bor i kreativa yrken – självuppfyllda, lagom framgångsrika och med smått kaotiska kärleksliv. Inför förlossningen av sitt första barn lade hon projektet åt sidan. 

Flickan var två månader när hon var i New York första gången.

– Min man och jag var bjudna på bröllop, Livia valsade runt mellan famnarna. Dagen därpå åkte vi hem. Det var en måndag i början av hösten.

Så kom tisdagen, den 11 september, och allt förändrades. När Claire Messud trots allt började skriva igen, var det på en helt ny historia. Det blev inte bra. Hon bytte spår igen, men det hjälpte inte. Till slut återvände hon till de blaserade Manhattanfigurerna, men lät attentaten bryta upp deras liv som de kände dem, mot slutet av romanen. Läsarens vetskap om vad som ska komma ger berättelsen en särpräglad ton, med mörkret om hörnet till det triviala.

”Kejsarens barn” publicerades i USA 2006. Romanen blev en bästsäljare och Claire Messuds stora genombrott. Först nu finns den på svenska. Den 23 maj gästar hon Internationell författarscen i Stockholm, för ett samtal med Linn Ullmann.

Men nu sitter hon alltså på ett biblioteksfik på Harvard. Hon har sitt arbetsrum i byggnaden, behörighet krävs för att ta sig förbi de tjuriga vakterna. Det finns de som inte visar minsta tecken på igenkänning, viskar hon, trots att hon varit här praktiskt taget varje dag hela året. Legitimation, tack.

Vårgrönskan gör parkerna vid universitetet till oaser. Claire Messud har bott i Boston i tjugo år, men har rötter på andra håll: en mor från Kanada, en far född i Frankrike, men uppvuxen i Nordafrika och kring Medelhavet. Claire Messud själv föddes i Connecticut, men växte upp i Australien, Kanada och USA. Hennes man, litteraturkritikern James Wood, är britt. 

Författaren Claire Messud. Foto: Pontus Höök

Jag har träffat henne tidigare, första gången för en intervju för fem år sedan då ”Kvinnan på övervåningen” kom på svenska. Hon är en person det är lätt att hålla kontakten med. Messuds röst är mild och mjuk, men inte blyg.

Hennes böcker är till synes vardagliga berättelser om relationer, längre skeenden, om det som hotfullt mognar till under ytan. Det kan låta lågmält, men är nog så dramatiskt. I ”Den brinnande flickan” (på svenska 2018) kolliderar flickorna Julia och Cassies komplicerade vänskap med omgivningens förväntningar, styrda av utbildning och klass. Det är också en historia om våld, övergrepp och skuld.

Kvinnors drömmar, ambitioner och besvikelser är i Messuds böcker inget sidointresse, utan vad som står i centrum.

”Kejsarens barn” kretsar kring en grupp rätt dryga New York-bor i 30-årsåldern som försöker ta sig uppåt inom pr, journalistik och film. Framgången varierar, liksom deras kärleksliv. När världen förändras framstår månaderna före brottet som från en annan tid. 

När Claire Messud till slut återvände till texten om dem blev processen annorlunda:

– Jag hade kämpat med tonen. Vad jag skrev blev hela tiden mer satiriskt än jag egentligen ville. När jag började om hade jag plötsligt medkänsla med mina romanfigurer. Det blev för mig som att skriva en roman om 1914, om tiden precis innan. Hur man levde, lättsinnigheten och de små visionerna… och så blir allt fullständigt förändrat. 

Futtigheterna så många fler.

”Kejsarens barn” gör inga anspråk på att förklara dåden, det är så tydligt en berättelse om människor, inte terrorism.

– Ja. Människorna försöker inte heller visa något, de bara är. Jag minns en recension där det stod att ”den här romanen hade kunnat utspela sig vilket år som helst”. Det var avsett som kritik, men för de allra flesta var ju större delen av 2001 just vilket år som helst.

Hon fortsätter:

– I Flauberts ”Hjärtats fostran” finns en scen där huvudpersonen vandrar runt i Paris. Det är mitt under revolutionen 1848 och han ser oroligheter på avstånd, undrar ”vad är det där?” men går vidare för att ha picknick med sin käresta. Han är inte en del av det som sker. Det är så som de flesta av oss lever i historien: vi lever i periferin, medan allt händer omkring oss.

Hur kom det sig att landet har blivit så på djupet delat? Jag tror inte att vi vet det än, inte heller hur djupt det förändrar det här landet.

Vi talar om vad man kan skriva och när, och hur snabbt ett offer kan ifrågasättas.

– Minns du Susan Sontags artikel, den text i The New Yorker hon skrev mycket kort efter attentaten? Hon ifrågasatte USA:s anspråk och avsaknad av självinsikt. Reaktionerna blev enorma, den uppfattades som en skymf.

Det hon uttryckte gick inte att säga då. Långt efteråt ser Messud en annan förståelse, inte minst hos unga människor, om USA:s roll i världen. På samma gång tycks det som om Manhattans högutbildade, kreativa flock i dag lever liv som inte skiljer sig radikalt från figurerna i boken.

Foto: Pontus Höök

Nu finns färskare trauman. Presidentvalet 2016 och Donald Trump fyller redan hyllmetrar i amerikanska boklådor och bibliotek. De skönlitterära skildringarna är ännu få, men innebörden av valet kommer att sysselsätta amerikanerna under lång tid framöver.

– Känslan av att inte ha förstått vad som var på väg var så stark: hur kom det sig att landet har blivit så på djupet delat? Jag tror inte att vi vet det än, inte heller hur djupt det förändrar det här landet.

Claire Messud delar oron för den amerikanska demokratins tillstånd, men hon har slutat demonstrera, efter nästan två år av ”konstant panik”. Hon säger att de sociala medierna ger en illusorisk känsla av att något går att göra. Men vad hjälper ytterligare en manifestation? 

– Jag försöker vara medveten om hur jag själv lever, hur jag kan föregå med gott exempel för min familj och mina studenter. Det är mycket småskaligt. 

I USA är Claire Messud inte ensam om att undra var ”civics”, samhällskunskap, tog vägen på skolschemat. Ämnet, som tar upp frågor om demokrati och medborgarskapets rättigheter och skyldigheter, var en gång obligatoriskt. Kanske är det dags att återinföra det. 

– Det är inte heller konstigt att ett land blir polariserat när synen på dess historia och på vem som bor här skiljer sig så. En ung universitetslärare jag talade med berättade att när hon gick i skolan i delstaterna i Södern för 20 år sedan, läste man inga afroamerikanska författare. Inte en enda. Medan man till exempel här i Massachusetts gör enorma ansträngningar för att visa USA:s olikheter och kulturella bredd…

Men det är en bubbla?

– Ja. En bubbla! Du kan alltså ha två personer som säger att de älskar amerikansk litteratur och menar två vitt skilda saker, kanske utan att vara medvetna om det.

Kvällen därpå äter vi middag på en italiensk restaurang i Cambridge. Alla här har ekonomiskt och kulturellt kapital. Claire Messuds make, litteraturkritikern James Wood, ansluter för ett glas vin innan han måste hem för att hjälpa sonen med mat och fotbollsträning. 

Claire Messud reflekterar över studenterna hon möter, som är så smarta och ambitiösa men inte alltid tycks se den större bilden. De är förtjusta i sina egna anpassade nyhetsflöden, och har inget till övers för papperstidningens nyhetsvärdering. Att alla inte skiljer lika lätt på fakta och konspirationsteorier hade de inte grubblat över.

– I ett annat samtal vi hade var det tydligt att många studenter i dag tycker att skönlitteratur ska vara politisk. Det överraskade mig. Litteratur ska inte vara förklädda politiska budskap.

Hennes röst är starkare nu, också en nödvändighet för att överrösta sorlet i lokalen.

Claire Messud kommer ensam till Sverige. Sist hon var i Stockholm var i december 2017, då med sin man, på inbjudan av Sara Danius att delta i Nobelveckan.

Jag träffade paret i vimlet på Nobelbanketten då, som jag bevakade för DN:s räkning. Claire Messud bar grön klänning och hade haft Horace Engdahl till bordet. Svenska Akademien befann sig i kris och några veckor senare skrev James Wood en kommentar i DN där han gick hårt åt Akademien. Nu vill Messud inte gå närmare in på Akademien, men hon beklagar att Sara Danius fick gå.

– Nobelpriset som sådant tror jag kommer att överleva och återfå sin glans. Priset är ett slags godkännande, en djup tillförsikt om litteraturens värde i en värld som bryr sig allt mindre om den. Vi som skriver gör det eftersom vi har en passionerad tro på litteraturens och språkets möjligheter: den förblir ett överlägset sätt att kommunicera vad som sker i det mänskliga sinnet, inte bara från en människa till en annan utan över kulturer och sekel.

Och:

– Som jag brukar säga till mina studenter: internet är en bagatell i jämförelse. 

Priser som Nobel, Booker och National Book Award är viktiga inte för att det går att tävla i litteratur utan för att de hyllar litteraturen. Därför finns ett värde i att en institution som Svenska Akademien finns och förnyas, menar hon.

Efter ett par dygn i Sverige fortsätter Claire Messud till London och Grekland. Hon ska skriva ett resereportage om Thessaloniki (ett skäl att bo på lyxhotell), men också göra research för ett projekt med annan, personlig betydelse.

Claire Messud ägnade hela förra hösten åt att läsa sin farfars memoarer, ett 1 500 sidor långt dokument som han tillägnade sina barnbarn, Claire och hennes syster. Farfar var piéd noir, fransman i Algeriet under det franska styret, och några år under 1930- och 40-talen marinattaché i Thessaloniki och Beirut. Han stationerades därefter på ett eskortfartyg mellan Casablanca och Dakar, innan han rekryterades till den franska underrättelsetjänsten med bas i Alger.

– Memoarerna omfattar åren 1928 till 1946 och är fullständigt fascinerande, med brev och andra dokument inflikade. Min farfar var en god skribent.

Vad hon ska göra av materialet vet hon inte än, men hon redogör raskt och med stor entusiasm för detaljerade historier ur memoarerna, var och en lika historiskt betydelsefull som häpnadsväckande.

– Jag pratade med min förläggare om det och sa: här finns minst fyra romaner!

Varpå den smått förskräckta förläggaren svarade: du får skriva en.

– Vi får väl se.

Läs Jesper Högströms recension av ”Kejsarens barn”  

Läs Ulrika Milles recension av ”Den brinnande flickan”  

James Wood: ”Ingmar Bergman borde ha fått Nobelpriset”