Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-11 19:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/daniel-kehlmann-ar-det-ingen-som-skrivit-nedsattande-om-gustav-ii-adolf/

Böcker

Daniel Kehlmann: Är det ingen som skrivit nedsättande om Gustav II Adolf?

Daniel Kehlmann Foto: Henrik Mårtensson Almegård

Den tyske författaren Daniel Kehlmann älskar historia och att berätta om gångna tider med gott humör. Men för att få till beskrivningarna av såren, stanken och sjukdomarna bland 1600-talssoldaterna i nya romanen ”Tyll” behövde han Peter Englund.  

– Stämmer det verkligen? Är det ingen som skrivit ironiskt eller nedsättande om Gustav II Adolf? Han är väl lite nationalhjälte, men någon måste det ju finnas?

Daniel Kehlmann ser uppenbart bekymrad ut. Vi sitter på restaurang Italofritzen i Berlinstadsdelen Mitte. Några minuter tidigare berättade jag för honom att det svenska förlaget valt Carl Wahlboms målning Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen som omslagsillustration till översättningen av hans senaste roman ”Tyll”. Hans första reaktion på att en bifigur i romanen placerats på omslaget var: ”Ja, okej, varför inte.” Han följde upp med att berätta om en ”beläst vän” i Sverige: 

– Jag frågade honom hur vanligt det var med litterära karikatyrer av Gustav II Adolf, men han kom inte på en enda!

Han skakar på huvudet och tar en klunk gurklemonad.

– Jag blir faktiskt lite orolig över hur min version av Gustav II Adolf kommer att tas emot i Sverige. 

Foto: Henrik Mårtensson Almegård

Snart lär han veta. Romanen gavs nyligen ut i Sverige och tisdag den 12 november kommer Daniel Kehlmann till Sverige för ett samtal med Gunnar Bohlin och Peter Englund på Internationell författarscen i Stockholm. Det ser han fram emot mycket.

– Jag säger inte detta för att vara artig, men ”Ofredsår” var en mycket viktig bok för mig när jag gjorde research för ”Tyll”. Englunds bok är skriven ur ett väldigt svenskt perspektiv så trupprörelser och liknande hade jag ingen nytta av. Men jag tog stort intryck av hur han beskriver soldaternas läger: stanken, alla sårade och sjuka. Ingen, så vitt jag vet, skriver om det lika detaljerat som Englund. Han fick mig att inse att det inte var fienden som var huvudmotståndare i kriget, utan sjukdomarna, säger Daniel Kehlmann.

Med ”Tyll” återvänder Daniel Kehlmann till den historiska romanen som han så utsökt gjorde till sin genre i och med Alexander von Humboldt-porträttet ”Världens mått”. Men där ”Världens mått” var en underhållande och humoristisk skildring av Tysklands kanske mest kände vetenskapsman är ”Tyll” en mörk skildring av trettioåriga kriget. 

– Jag skrattade mycket när jag skrev ”Världens mått”, det har jag inte gjort nu. Jo, kanske när jag porträtterade Gustav II Adolf, men inte annars. ”Tyll” är mer tragisk och mörk.

För att fånga olika aspekter och perspektiv av trettioåriga krigets fasor har Daniel Kehlmann placerat en mytisk figur i händelsernas centrum: narren Till Eulenspiegel, en välkänd gestalt i tysk folklore och litteratur sedan senmedeltiden.

– Under 1600-talet var världen väldigt statisk och hierarkisk. De flesta lämnade aldrig sin födelseort och det fanns knappast någon interaktion mellan olika sociala skikt. Om en adelsman interagerade med en bonde handlade det nog mest om att piska honom ur vägen när han kom ridande på sin häst. Men det fanns ett skikt som var friare, som reste och som kunde träffa människor i alla sociala ställningar: resandefolket – dit narren hörde. En narr uppträdde för bönder på marknadsplatsen och för kungar och adelsmän på slotten.

Med en narr som huvudperson kunde Daniel Kehlmann sätta berättelsen i rörelse och låta läsaren möta vitt skilda personer som både kungligheter och enkelt folk.

– När jag hade bestämt mig för en narr tänkte jag: varför inte ta Narren med stort N – den berömde Till Eulenspiegel – och så gjorde jag det. 

Enligt traditionen i de muntliga berättelserna föddes Eulenspiegel år 1300. Det vill säga 318 år innan trettioåriga kriget bryter ut. 

– Det var rätt oproblematiskt för mig att flytta honom några hundra år i tid. Det finns närmast en litterär tradition av detta. Gerhart Hauptmann placerade exempelvis Eulenspiegel i första världskriget. Jämfört med det är det inte ett vidare stort ingrepp i Eulenspiegels dna att förflytta honom till 1600-talet. Livet i en liten by såg ungefär likadant ut som under medeltiden, säger Daniel Kehlmann. 

Förutom förflyttningen av Eulenspiegel har Daniel Kehlmann varit noggrann med historiska fakta, till och med mycket noggrann.

– Sjukdomar och soldatlivets misär lärde jag mig som sagt av Englunds ”Ofredsår”, men den roman som verkligen inspirerat tillkomsten av ”Tyll” är Hilary Mantels ”Wolf hall”. Hon är så oerhört detaljerad och realistisk och den här gången ville jag verkligen att allt skulle stämma.

Var det så nu, men inte när du skrev ”Världens mått”?

– I en burlesk komedi måste inte allt stämma. De vetenskapliga detaljerna är korrekta, men historiskt är det en villervalla i den romanen.

För att verkligen få historien att stämma historiskt anlitade det tyska förlaget en historiker som hjälpte Daniel Kehlmann i skrivandet.

– Förlaget kontaktade mig och berättade att de ville sätta mig i kontakt med historikern Leonhard Horowski och jag blev så tacksam för det. Han läste inte manuset i efterhand och kom med synpunkter då, han blev ett bollplank som jag kunde använda och fråga: Kan jag skriva så här? Fungerar det rent historiskt? Han undersökte olika möjligheter och sedan skrev jag utifrån hans expertis.

Gurklemonaden är urdrucken och det börjar bli dags för fotografering. Vi vandrar bort mot Museuminsel där många av Berlins riktigt storslagna museer ligger. Kehlmann är pratsam, vänlig och en utmärkt Berlinguide. Han pekar ut var förbundskanslern Angela Merkel har sin tjänstebostad.

– Jag tycker om att det bara står en eller två vakter där, att det är så oansenligt. Ingen onödig pompa och ståt.

…och sedan kommenterar han Neues Museums fasad med orden:

– Allt det här byggdes under Alexander von Humboldts tid. I inledningen till ”Världens mått” skildrar jag det som en byggarbetsplats. Jag tycker det är fascinerande att tänka på hur staden förändrats genom alla hundra år – och vad som hänt: Ser du kulhålen?

Som på många andra byggnader i Berlin är kulhålen från andra världskrigs slutstrid om Berlin bevarade på Neues Museum. Och nu ser Kehlmann inte ett dugg orolig ut. Faktum är att det strålar om honom. Hans pojkaktiga charm lyser och det märks att han älskar historia. Och kanske framför allt att få berätta om den. Är det denna känsla han haft under de fem år då han skrev historien om narren Tylls äventyr i trettioåriga kriget?

– Det har varit rätt tungt att skriva om krig och elände. Men samtidigt tycker jag att ”Tyll” är det bästa jag skrivit. Jag vet att författare brukar säga det om deras senaste bok, men det är verkligen så. Jag har många personer i romanen och jag känner empati med dem alla. Det måste ändå betyda något.