I ”Den obeboeliga planeten” möter vi en framtid där naturkatastroferna tycks hämtade från andra planeter, där de mänskliga tragedierna får bibliska proportioner och klimatförändringarnas konsekvenser skildras med filmisk prosa. Men det som beskrivs är vetenskapliga prognoser och nykter klimatforskning. Det är det brutala 2000-tal som väntar om vi inte gör något åt klimatkrisen.

Det är svårt att föreställa sig ett bättre betyg för en bok än att den lägger ett slags filter över vardagen, som får allt att se lite annorlunda ut. Veckan då jag läser ”Den obeboeliga planeten” skiner världen omkring mig, gatorna i New York, i ett nytt ljus, där allt känns lite mer förgängligt. 

– Jag insåg att det finns ett enormt glapp mellan det som klimatrapporterna säger och det som allmänheten känner till. Som journalist är det självklart en berättelse vi måste dela med oss av. Det är så mycket värre än de allra flesta av oss har förstått. Vi kommer alla att drabbas, oavsett om vi bor i Sverige eller USA, säger David Wallace-Wells.

Vi träffas på hans hörnkontor på New York Magazine, högt upp i en tidigare fabriksbyggnad på nedre Manhattan. Han är klädd i blå oxfordskjorta och utstrålar ett slags elegant fräschör, som om han just kommit från en tennisträning. Skrivbordet är fullt av travar med korrektur på opublicerade essäer och förhandsexemplar av fackböcker.

För två år sedan skrev Wallace-Wells en omslagsartikel för New York Magazine, med rubriken ”Den obeboeliga planeten”, som blev tidningens mest lästa artikel någonsin. Han fick viss kritik för att vara allt för alarmistisk, något som drabbar de flesta som skrivit om klimatkrisen. I dag framstår artikelns dystra framtidsvision redan som verklighet. Artikelns enorma genomslag pekade samtidigt på något i tiden. Ett sug efter ett nytt samtal om klimatkrisen, som stod i paritet till situationens allvar.

– Jag har nog haft ungefär samma uppvaknande som Greta Thunberg. Om det här är det forskningen säger, hur kan makthavarnas reaktioner vara så tafatta? 

Wallace-Wells har ingen bakgrund som klimatexpert, men just därför präglas hans bok av en storögd häpnad, som blir smittsam för läsaren. Han skriver med en iver och direkthet i språket, där det känns som att vi själva får vara med på färden genom den mest alarmerande klimatforskningen från de senaste åren. 

– Jag tror att jag angriper de här frågorna från ett annat håll än de flesta som skriver om klimat. Jag har ingen bakgrund som miljöaktivist eller forskare. Jag såg det i första hand från humanitärt håll, där min främsta oro handlar om hur ofattbart stort det mänskliga lidandet kommer att bli. Det innebar att jag undvek den där kliniska prosan som ofta präglar vetenskapliga analyser av klimatförändringar. Samtalet om klimatfrågor kan ofta kännas avlägset från mänskligt liv. Det talas om ekosystem och havsnivåer på ett sätt som gör att många föreställer sig att de kan leva utanför dessa krafter. Men det kan vi inte, säger han.

Bilderna från de globala naturkatastrofer som ägt rum bara sedan han började skriva boken för två år sedan talar sitt tydliga språk. Jättelika SUV:ar som flyter runt på gatorna i Houstons stadskärna efter orkanen Harvey. Amazonas som skövlas och bränns. Ofattbara översvämningar som sprider sig över Moçambique. Infernaliska skogsbränder i Kalifornien. Hela Puerto Rico ödelagt efter orkanen Maria, med 2.000 döda och 300.000 förstörda bostäder. En halv miljon hemlösa i Bangladesh efter sommarens skyfall.

– Jag tyckte att det saknades en klimatrapportering som fångade den känslan. Mycket var sakligt och informativt, men verkade nästan medvetet nedtonat för att inte anklagas för alarmism. Jag vill inte låta som om jag insett något som andra som jobbat i hela sitt liv med de här frågorna har missat, men jag tror att själva historieberättandet ofta har försvunnit när det rapporterats om klimatkrisen. 

Den dramatiska prosan, med målande skildringar av stundande katastrofer, kan föra tankarna till Gamla testamentet.

– Vi står här i dag med mänsklighetens och civilisationens framtid i våra egna händer. Det är sådant som religiösa skrifter historiskt har handlat om. Det kräver ett nytt språk, säger han.

Under arbetet med boken plöjde han inte bara igenom USA:s klimatjournalistiska kanon, från Rachel Carson till Bill McKibben och Elizabeth Kolbert, utan inspirerades även rent stilistiskt av science fiction, som William Gibson och J G Ballard. Han säger även att han försökte skriva ett slags klimatkrisens motsvarighet till Ta-Nehisi Coates moderna klassiker ”Mellan världen och mig”, med samma engagerande, personliga tilltal och moraliska patos:

– Men framför allt insåg jag att den här berättelsen är så ofattbart stor att den skriver sig själv om man bara samlar in fakta och är lyhörd för vad som faktiskt pågår just nu. Då behöver man inte gå på jakt efter träffsäkra metaforer och poesi, allt finns redan där i själva forskningen. 

I ett flitigt citerat parti i boken skriver Wallace-Wells att vi gjort mer för att förstöra klimatet under de senaste 30 åren än vi gjort under de föregående årtusendena. En majoritet av alla koldioxidutsläpp som mänskligheten åstadkommit har skett efter att tv-serien ”Seinfeld” hade premiär, som han själv formulerar det.

I stället för att förlama läsaren i hopplös förtvivlan landar David Wallace-Wells berättelse i en konstruktiv hoppfullhet. 

– Alla de här skräckscenarierna kan verka överväldigande, kanske till och med förlamande. Men att vi orsakat så mycket skada visar också hur mycket makt vi själva har över detta. Att våra koldioxidutsläpp orsakar massdöd och nya krig och katastrofer betyder även att vi har makten att stoppa den utvecklingen.

Han skriver i boken att han tror att vår tid, mer än något annat, kommer att bli ihågkommen för de makthavare som valde att blunda för klimatkrisens hot.

Om de energiföretag som sprider klimatskeptisk propaganda säger han: ”En mer grotesk uppvisning i ondska är svår att föreställa sig.”  

Marshallöarna och andra små önationer har börjat beskriva klimatkrisen som ett folkmord. Kommer vi att se rättegångar mot klimatförnekande oljeföretag och politiker?

– Jag tror att vi kommer att se en rad juridiska segrar som liknar dem vi såg mot tobaksföretagen. Det kan få verkligt inflytande. I Holland stämde medborgarna nyligen regeringen för att bryta mot Parisavtalet och de vann. Så nu är de lagligt bundna att följa avtalet. Det kommer att bli fler sådana fall världen över.

– Internationell lagstiftning måste utvecklas för att hindra fult spel av det slag som exempelvis Bolsonaro ägnar sig åt, så att andra länder kan införa sanktioner när han skövlar Amazonas.

Det som gör honom mest orolig politiskt är att den nya vågen av nationalistiska ledare kan försvåra omständigheterna för globala samarbeten. De kommande decennierna lär klimatkrisens effekter leda till enorma ökningar i flyktingströmmar, omkring 200 miljoner klimatflyktingar förväntas runt 2050, enligt FN. Det lär inte minska främlingsfientliga nationalisters politiska inflytande.

Frankrikes Gula västar har samtidigt visat hur krånglig klimatpolitiken kan vara nationellt. Många politiska ledare som ber egna medborgare att göra uppoffringar för framtiden och planeten lär mötas av liknande kravaller. Som den krassa plånboksekonomin bakom Gula västarnas protester ofta summerats: Vem oroar sig för slutet på världen när vi har fullt upp med att oroa oss för slutet av månaden?

Ändå är David Wallace-Wells optimist. Sedan han lämnade in manus till ”Den obeboeliga planeten” i september förra året har en våg av ung klimataktivism spridits globalt. Greta Thunberg har blivit en världsberömd aktivist. Unga organisationer som Extinction rebellion och Sunrise movement har fått växande inflytande. Alexandria Ocasio-Cortez har sedan hon valdes in i kongressen i USA förra året tagit ledarskapet för en ”Green new deal”, ett radikalt klimatpolitiskt reformpaket som har stöd av mer än hälften av demokraternas kandidater till presidentvalet.

Samma vecka som ”Den obeboeliga planeten” kommer ut i Europa anländer Greta Thunberg till New York, efter en lång seglats över Atlanten. Wallace-Wells är en av många amerikaner som betraktar Thunberg som framtidens klimataktivist.

– Greta Thunberg är väldigt inspirerande. Det finns en unik moralisk slagkraft hos tonåringar. Jag tror ingen kan undvika att bli berörd av hennes hängivenhet och av tydligheten i själva budskapet. Det hon säger är ”titta på vetenskapen och titta på vad våra ledare gör?” Det går helt enkelt inte ihop. Hur kan de veta allt detta men ändå bara fortsätta som förut? Hon läxar upp de vuxna för att de beter sig som barn. Det är ett mäktigt retoriskt drag.

Själv hoppas han att boken kan bidra till att ge klimatfrågor högre politisk status. En överväldigande majoritet i USA vet redan att klimatkrisen är verklig; den politiska utmaningen är snarare att göra det till en mer prioriterad fråga.

Antalet amerikaner som säger att klimatkrisen leder till extremt väder har ökat från 70 till 78 procent. Trots Donald Trumps reträtt i klimatpolitiken säger 64 procent av republikanerna att de tror att klimatkrisen är verklig, en ökning från 49 procent för tre år sedan. Kanske för att så många av USA:s konservativa bor i just de områden som själva drabbats värst av naturkatastrofer de senaste åren.

– Det är en ny politik som tar form nu. Klimatstrejkerna över hela världen flyttar gränserna för det politiskt möjliga. Green new deal är oerhört viktigt som ställningstagande. Det sätter klimatpolitiken i centrum för hela ekonomin. Folkopinionen är inte problemet. Antalet amerikaner som vill se drastiska förändringar i klimatpolitiken har ökat från 55 till 70 procent på tre år. Det är ett radikalt skifte. Inom en snar framtid tror jag att det här kommer att tvinga våra ledare att förändras.