Jag jobbade en säsong i en barnbokhandel där det såldes fler Pippi-dockor, glittrande klistermärken och kylskåpsmagneter än barnböcker. En kvinna i fyrtioårsåldern bröt den normen genom att en dag komma stapplande mot kassan med ett torn av Lassemajaböcker i famnen. Hon förkunnade att hon borde få en särskild rabatt eftersom hon åkte dit från Finland en gång om året och gjorde av med kolossala mängder pengar för att uppdatera sitt hemmabibliotek, till stor del bestående av just Lassemajaböcker. 

Barnen slukar dem, sa hon, det känns viktigt att de alltid kan läsa så mycket de vill.

Långt ifrån alla har möjlighet att konsumera böcker på det sättet, men kvinnan gjorde mig glad. Jag såg framför mig det där rummet hemma hos dem någonstans i Österbotten: tjocka mattor, hyllvis av böcker, barn på golvet med pärmar i stället för skärmar i händerna. 

Även om Martin Widmarks och Helena Willis Lassemaja-serie inte är den sortens böcker som anses som fin barnlitteratur, så blir de lästa och älskade av barn över hela Sverige (och tydligen också bortom landsgränserna).

Och varför skulle lusten att läsa någonsin vara skadlig? Däremot kan jag tänka mig något som är skadligt för läslusten: pekpinnar.

Jag har inte svårt att förstå Per Nilssons kritik (DN 10/5) mot hållningen att det inte skulle finnas dåliga böcker, att all litteratur är bra så länge barn läser den. Det är klart att det finns stora skillnader i kvalitet och givetvis skulle barn i den bästa av världar läsa de bästa av böcker (om man bortser från den komplexa frågan om vem som gör den bedömningen). Jag kan också sakna mer spännande innehåll, särskilt för samtida mellanåldersböcker. Där finns en tendens att skildra vardaglig dialog som om någon suttit vid ett slumpvis utvalt middagsbord och spelat in konversationen – ofta realistisk, sällan intressant. Som man lär sig på skrivarkurser: bara för att något hänt i verkligheten betyder inte det att det har ett litterärt värde. 

Och att ett djupare samtal kring vad som utgör just god barn- och ungdomslitteratur får stå åt sidan för den högprioriterade vuxenlitteraturen, är något som de flesta som på ett eller annat sätt jobbar med barnböcker tycker är beklagligt. 

Men ändå: att fnysa åt läsfrämjande insatser och uppmuntran till läsning, oavsett om den bär en stämpel som säger fin eller ful, är bara kontraproduktivt. Dessutom är det att fokusera på fel sak. Den största utmaningen är inte att ändra på vad barn redan läser, det är att få dem att över huvud taget läsa trots all uppmärksamhetskonkurrens. Det vill säga: något som gäller allas vår läsning.

När det gäller bilderböcker ser Per Nilsson en konstnärlig frihet, nyfikenhet och skaparlust. ”Men sedan, när de små barnen växer upp? Då väntar lättläst, lättläst och lättläst. Deckarserier och superhjältar och lite skräck.”  

Som barn läste jag allt från Martha Sandwall-Bergströms ”Kulla-Gulla” till Carolyn Keenes Kittyböcker och Francine Pascals ”Tvillingarna på Sweet Valley High” till lättlästa, blodiga mordgåtor. Precis som nu tyckte jag att vissa böcker var sämre, andra bättre. Det som var bra läste jag mer av, och kanske blev jag intresserad av något helt annat när jag besökte biblioteket. En bekant berättade nyligen att hon som barn drömde om att bli recensent och skriva om just Sweet Valley High-serien. Vi behöver inte oroa oss för att barn kommer läsa något de inte har lust med, men vi kan oroa oss för att de inte läser alls. Och varför skulle lusten att läsa någonsin vara skadlig? Däremot kan jag tänka mig något som är skadligt för läslusten: pekpinnar.