Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 07:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/fem-roster-om-en-feministisk-klassiker/

BÖCKER

Fem röster om en feministisk klassiker

Den första pocketen av ”Under det rosa täcket” av Nina Björk.
Den första pocketen av ”Under det rosa täcket” av Nina Björk. Foto: Magnus Hallgren

Det är nästan 20 år sedan Nina Björks bok ”Under det rosa täcket” kom ut. Fem profiler berättar hur feministklassikern påverkat dem.

Det är få böcker förunnat att bli tankevändare. Sådana där som på allvar ger oss nya idéer och faktiskt förändrar vårt sätt att se. På senvintern 1996 damp en sådan bok ner i Sverige: Nina Björks ”Under det rosa täcket”. Den kom i en tid då Rigmor Robérts biologism präglade debatten och man pratade om män som jägare och kvinnor som urmödrar.

Nina Björk var då en 27-årig litteraturvetare i Lund. Hon hade publicerat några enstaka artiklar, inte mer. Med ett fantastiskt självförtroende satte hon sig ner och skrev en bok utifrån sina egna åsikter om hur kön skapas och upprätthålls i vårt samhälle. Hon utgick från BB:s olika täcken för nyfödda – rosa för flickor och blå för pojkar. Med både precision och lätthet hoppade hon mellan litteratur, film, vetenskap, modereportage och rådgivningsspalter.

”Hennes bok är en idérik och provokativ diskussion om dagens feminism. Köp den! Läs den! Diskutera den!” skrev jag i min recension av ”­Under det rosa täcket”. Och Björks bok blev verkligen diskuterad. Den väckte både män och kvinnor – och ­skapade en ny feministisk generation.
Åsa Beckman

DN frågar. 1. Hur gammal var du när du läste ”Under det rosa täcket”? 2. Var läste du den? 3. Har den påverkat ditt liv – och i så fall hur? 4. Minns du någon särskild passus som du tyckte var en ögonöppnare? 5. Fanns det resonemang som du inte höll med om? 6. Vad betyder boken för dig i dag?

Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot Folkpartiet.

Foto: Julio C Saint' Just

”Boken gav mig ­politisk ammunition”

1. Jag var 21 år gammal och läste den 1996 då den kommit ut.

2. Jag lånade den på universitetsbiblioteket i Linköping. Sedan plöjde jag den i flickrummet i radhuset i Tokarp.

3. Jag var likhetsfeminist då och är det fortfarande; det vill säga att kvinnor och män är mer lika än olika och att skillnaderna är större mellan individer. Boken gav mig rejäl politisk ammunition. Den blev tillsammans med Susan Faludis ”Backlash” och Åsa Cronas ”Bakom spegeln” mina feministiska biblar. De kom i en tid då musiktidningar som Slitz och Café förvandlades till utvikningsmagasin med silikonstinna kändiskvinnor på omslaget och abortmotståndarna ordnade manifestationer.

4. Jag gillade att hon rörde sig inom populärkulturen. Det blev en lättrelaterad feminism för många yngre tjejer. Hon plockade också ner kvinnor från en idealiserande godhets- och skönhetspiedestal: ”Att vara kvinna ska inte vara någonting fint – det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår identitet oavsett kön.”

5. Det var många år sedan – jag minns inte om något skavde.

6. Nina Björk betydde enormt mycket för mina likhetsfeministiska tankar på 90-talet. Men på senare år har jag haft oerhört svårt för hennes marxistiska antikapitalistiska idéer och för hennes skuldbeläggande av yrkesarbetande mammor genom att vilja förbjuda heltidsarbete för de med yngre barn.

Karolina Ramqvist, debattör och författare.

Foto: Thomas Karlsson

”Kanske väckte den ett avund i mig”

1. Jag läste den kort efter att den kom ut, då var jag nitton år.

2. Jag lånade min kompis bok och läste hemma hos henne. Om jag inte minns fel hade hon stulit den.

3. Jag vet inte om den har påverkat mina åsikter, men jag är säker på att den har påverkat många andras och därmed också mitt liv och samhället. Till det bättre, antar jag.

4. Jag tyckte hela referensen till täcket var väldigt gammeldags. Sedan föddes mitt första barn och på BB fick hon ett rosa kort med sin längd och vikt. Pojkbebisarna fick blå.

5. Jag minns en del tjafs om huruvida den verkligen var så fantastisk. Jag var en förbittrad tonårsfeminist som läste Frantz Fanon. Jag störde mig på något, oklart vad, och letade efter fel. Kanske väckte den ett avund i mig.

6. Den är en klassiker bland pedagogiska ögonöppnare. Jag tänker också på ”Det kallas manshat” av Carin Holmberg, ”Intersektionalitet” av Paulina de los Reyes och Diana Mulinari och många andra böcker.

Inti Chavez Perez, författare till bland annat ”Lätta sexboken”.

Foto: Lisa Irvall/GT/TT

”Nina Björk gav mina tankar ett språk”

1. Det var den andra uttalat feministiska bok jag läste. Jag köpte pocketen för runt 50 kr och var 16 år.

2. På den tiden hängde jag ofta i Kulturhuset i Stockholm. Där kunde man sitta länge, och gratis. Mumlet från folk som skulle gå på teater gav ett avslappnande brus att läsa i.

3. Jag sökte efter en kofot för att bända mig loss från samhällets förväntningar. Allt var ju färdigt från start; kille, invandrare, arbetarklass. Det var livsnödvändigt att hitta en väg ut. Nina Björk var först med att på allvar ge ett språk för mina tankar. Lite senare kom queerteorin in i mitt tonårsliv och jag var räddad.

4. Hon fullkomligt avrättade särartsfeminismen. Det var skönt att se. Det fanns så mycket biologism i rörelse, folk som tyckte att ”män föds si, kvinnor så” och deras tal var tråkigt och begränsande. När folk säger att samhällsordningen är av naturen given behövs en påläst röst som utmanar.

5. Snarare fanns det saker jag inte förstod. Vad är psykoanalys? Vilka var alla dessa människor som namedroppades?

6. Den var en inträdesbiljett till språket i den feministiska rörelsen. Men det har också påverkat mitt författarskap, jag ägnar mycket kraft åt att bemöta biologistiska myter i mina böcker. Sen är det som det brukar vara med böcker man läste när man var mycket ung. ”Under det rosa täcket” kommer jag aldrig att våga läsa om.

Carolina Frände, regissör och chef på Kulturhuset Skärholmen.

Foto: Jonas Lindkvist

”Den präglar mitt sätt att arbeta och leva”

1. Jag läste den när den kom 1996. Då var jag 23 år.

2. Hemma.

3. Det var en av introduktionerna till ett feministiskt tänkande som blev viktigt för mig just då och som varit avgörande för mitt konstnärliga arbete. 1996 var året då jag kom in på DI och började min utbildning till regissör. Så det är ett år då väsentliga saker hände i mitt liv – och som fortfarande präglar mitt sätt att tänka och arbeta och leva.

4. Jag hade just skrivit en ­c-uppsats i teatervetenskap – en feministisk existentialistisk analys av Edvard Albees ”Tre långa kvinnor” och läst ”Det andra könet” på alla ledder. Viktigt arbete och viktig läsning. I ”Under det rosa täcket” mötte jag Judith Butler som sedan dess varit en följelagare. Hennes feminism som löser upp positionerna och identiteterna i relation till kön. Och hennes feminism där språk och kropp hänger så nära samman. Utan essentialism.

5. Minns inte. Skulle kräva omläsning och en titt på mina marginalanteckningar.

6. Det är en bok som jag burit med mig in i mitt konstnärliga arbete och faktiskt försökt omsätta i praktiken. Jag har fortfarande en upplevelse av att den har en möjlig praktik i sig som förslag. För livet och för arbetet.

Lena Andersson, författare och journalist.

Foto: Jonas Lindkvist

”De rakade benen kunde ha diskuterats”

1. Jag var 26 eller 27 år.

2. Hemma.

3. Den tydliggjorde på ett obarmhärtigt klart vis viktiga saker om hur könsrollerna skapas och upprätthålls, något som tidigare hade varit vagare för mig.

4. Inledningen med de två toalettsymbolerna och hur de formar tänkandet utan att vi kommer undan.

5. Kanske kunde passagen om de rakade benen ha diskuterats ur fler och alternativa perspektiv. Till exempel rakar manliga cyklister benen utan att det har med könet att göra, i stället av en kombination av rationella och estetiska skäl. Där är hår på benen kodat som amatörmässigt och som tecken på bristande allvar inför uppgiften. Detsamma kunde säkert över tid förhandlas fram vad gäller kjol och hud, så att den dag män börjar bära kjol på bred front kanske även de rakar benen, därför att det eventuellt är snyggare. Eller inte.

6. Den står sig.