Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-25 17:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/frances-hardinge-jag-var-radd-att-bli-utskrattad-av-forlaget/

Böcker

Frances Hardinge: Jag var rädd att bli utskrattad av förlaget

Brittiska författaren Frances Hardinge i ett regnigt Stockholm. Foto: Adam Daver

Frances Hardinge var för blyg för att skicka in sina första kapitel – det gjorde i stället hennes bästa vän. DN:s Lotta Olsson har mött en erfaren författare som fortfarande tyr sig till sin skrivargrupp, femton år efter debuten. 

Rätta artikel

Brittiska Frances Hardinge skriver fantasy för barn och ungdomar. Fast ovanligt realistiskt, gärna med historiska inslag. Eller kanske skriver hon något slags hyperrealism? Eller är det realism med enstaka fantastiska inslag?

– Jag har en hälsosam brist på respekt för genrer, de är som klockor: nyttiga, men det kan vara mer intressant att plocka isär dem och se hur de fungerar, säger Frances Hardinge och ler milt under sin svarta hatt, som droppar av regn eftersom fotografen släpar henne runt Riddarholmen i iskallt hällregn. Det bekymrar inte Frances Hardinge ett dugg, hatten är ett bra skydd.

I hennes senaste bok på svenska, ”Önskebrunnen”, är vädret betydligt sämre. Floden svämmar över sina bräddar, och barnen Ryan, Chelle och Josh är riktigt farligt ute eftersom de har trasslat till det med brunnshäxan. Josh klättrade ner i önskebrunnen en kväll när de behövde pengar till bussen, och efter det lastade brunnshäxan över alla önskningarna på barnen, som nu måste uppfylla dem.

Det är inte så lätt. Brunnshäxan blir mer och mer upprörd, för önskningar är mer tillkrånglade än vad den önskande tänker sig och det går inte alls att uppfylla dem på rätt sätt. Så visar det sig vara med barnens egna önskningar också: bakom önskningarna döljer sig andra önskningar. De känner inte ens det de tror att de känner för sina närmaste.

Frances Hardinge Foto: Adam Daver

– Familjer intresserar mig. De är så komplexa, med intensiv lojalitet och djupt begravda konflikter. Lägg så till föräldrarnas goda vilja, i nära relationer som vi inte väljer och som är extremt svåra att släppa, säger Frances Hardinge.

Tre böcker av Hardinge har hittills kommit ut på svenska: den första är ”Lögnernas träd” (2017), hennes genombrottsbok som handlar om slutet av 1800-talet när Darwins tankar började slå igenom. I ”Lögnernas träd” reser en familj till en liten ö i Engelska kanalen för att pappan, präst och vetenskapsman, ska delta vid en utgrävning. 

Men resan liknar mer en flykt och dottern Faith (!) tvingas gradvis omvärdera sina föräldrar. På ön tar fler och fler avstånd från familjen, för det är inte längre trovärdigt med en vetenskapsman som försöker bevisa att allt i Bibeln är sanning.

– Det är en så fascinerande tid, när allt det gamla börjar krackelera och världen förändras i grunden. De nya idéerna börjar i utkanten och omfattas bara av några, sedan växer de och blir mer och mer allmängiltiga. Jag älskar sådant!

Frances Hardinge gräver förnöjt ner sig i research innan hon skriver, och lär sig allt möjligt om den period när böckerna utspelar sig eller om de myter hon använder.

– Det handlar om kläder, vidskepelse, vanor, seder – allt sådant. För mig är research som en skattjakt, jag blir inte så bildad, men jag hittar alltid underliga små detaljer som jag vill berätta för andra.

Det finns sådana detaljer även i ”Gökungen” (2018), Frances Hardinges bok om Tris som kliver upp ur dammen Grimmen och har glömt nästan hela sitt liv. Det enda hon kan tänka på är sin vanvettiga, glupande hunger. Hon äter och äter tills hennes förfärade föräldrar sätter stopp, och lillasyster Pen äcklat ryggar undan: ”Ser ni inte? Det är ju inte hon!”

”Gökungen” handlar om en bortbyting, för Tris är mycket riktigt inte sig själv. Men vem är hon då?

– Det finns ju en otäck verklighet bakom myterna om bortbytingar, konstaterar Frances Hardinge lugnt.

– Det var förmodligen, historiskt, ett sätt att tillåta sig att misshandla eller till och med döda barn med funktionshinder. Jag berättar det när barn frågar mig om verklighetsbakgrunden, men själv var jag ute efter att utforska ett monsters identitet. Vem blir man om alla behandlar en som ett monster? Vi är alla gjorda av lösa bitar som vi ärvt eller som har inpräglats genom vår miljö – men finns det något kvar om man tar bort jagets alla lån från andra? Jag tror ju det.

Frances Hardinge Foto: Adam Daver

Sin egen barndom beskriver hon utifrån alla böcker som föräldrarna läste framför brasan om kvällarna: Tolkiens ”Bilbo”, Susan Coopers åttiotalsserie ”The dark is rising” (fem delar som finns på svenska och börjar med ”En ring av järn”), Alan Garner, Leon Garfield och andra. Hemmet var bokhylletätt, och hade till och med biblioteksstegar som Frances och hennes syskon klättrade på, på jakt efter roliga böcker. Där hittade hon deckare när hon var i tioårsåldern, fortfarande en älskad genre, och där fortsatte hon sedan läsa Charles Dickens, George Eliot och andra artonhundratalsförfattare.

Frances Hardinge debuterade med ”Fly by night” 2005 (”Mosca Mye och de bannlysta böckerna”), en renodlad fantasyroman om en föräldralös tolvåring i en värld där inbördeskrig och religiöst förtryck länge styrt. Det var en ofrivillig debut: det var inte ens Frances Hardinge själv som skickade in de första kapitlen utan bästisen Rhiannon Lassiter, även hon författare.

– Nej, jag hade aldrig vågat. Jag var alldeles för rädd för att bli utskrattad, att de skulle tycka att det var för dåligt. ”Fly by night” var egentligen en del av ett gemensamt projekt som jag och Rhiannon höll på med, vi hade tänkt skriva en bok tillsammans. Efter ett tag upptäckte vi att vi nog skrev på var sin egen bok.

De två hade mötts på universitetet, där Frances Hardinge först hade tänkt läsa juridik, ett ”förståndigt” val; hon lyckades ändra sig i sista sekunden och läste engelsk litteraturvetenskap i stället. Under studierna började hon skriva noveller, och deltog så småningom i ett skrivarprojekt online där alla som ville fick bidra till en gemensam berättelse.

– Det borde ju inte ha fungerat, men det gjorde det för att jag och några till skrev extremt mycket. Det var där Rhiannon upptäckte mitt skrivande. När vi började med vårt eget projekt sa Rhiannon plötsligt: ”Du ser att det är en barnbok, eller hur?” Det hade jag inte ens märkt! Men när jag ändrade fokus och insåg att huvudpersonen, Mosca, är ett barn, föll allt på plats.

Barn- och ungdomslitteraturen passar henne, hon beskriver den som en nödvändig tygel, så att hon håller sig från att bli för omständlig och berätta för mycket. Barn läser inte artigt långa beskrivningar som inte hör till historien.

”Önskebrunnen”.

Hon arbetar fortfarande med en skrivargrupp där de regelbundet träffas och läser varandra. Trots att det är plågsamt när andra bedömer hennes texter tycker hon att fördelarna överväger: hon tvingas skriva regelbundet, och kan testa idéer på sina vänner.

– Då ser jag vad som inte fungerar – men det viktigaste är att se vad som faktiskt fungerar. Det kommer alltid perioder när jag läser mitt manus och tycker att det är helt hopplöst, det tror jag att det gör för alla författare. Då behöver jag höra vännerna i skrivargruppen säga emot mig.