Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-19 17:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jennifer-clement-vald-mot-kvinnor-ar-ett-brott-mot-yttrandefriheten/

Böcker

Jennifer Clement: ”Våld mot kvinnor är ett brott mot yttrandefriheten”

Bild 1 av 2 Jennifer Clement.
Foto: Martin Brusewitz
Bild 2 av 2

Våld, kidnappningar, vapen och poesi. Jennifer Clements romaner har förnyat Mexikos narcolitteratur. Boklördag träffade den Sverigeaktuella författaren i hennes uppväxtstad Mexico City.

Rätta artikel

Mörka moln drar in över Mexico City och stadsdelen San Angel. Det här var tidigare stadens konstnärskvarter, med Gabriel García Márquez, Frida Kahlo och arkitekten Juan O'Gorman som några av de mest kända invånarna. Här växte också författaren Jennifer Clement upp.

På 1960-talet lekte hon på gatan med konstnären Diego Riveras barnbarn. 

I dag vilar det en sluten stämning över området. Konstnärerna har flyttat härifrån. Vakter blänger vid portarna och blänkande taggtråd har rullats ut över murarna kring de prunkande trädgårdarna.

– De rika är rädda. Det är så många som har blivit kidnappade och dödade, säger Jennifer Clement och fortsätter:

– När jag var liten tillhörde de här gatorna oss. I dag finns det inte en chans att jag hade låtit mina barn springa omkring på det sättet vi gjorde. Mexiko har blivit ett farligt ställe.

Jennifer Clement debuterade som poet i början av 1990-talet. Det är dock först på senare år som hennes författarskap rönt internationell uppmärksamhet. Sedan 2015 är hon också som första kvinna ordförande i Internationella Pen, en av världens viktigaste och mest anrika organisationer inom yttrandefrihetsfrågor.

Ett arbete som just nu upptar större delen av hennes tid.

– 2018 var ett av de värsta åren någonsin när det gäller våld mot journalister, författare och intellektuella. Det är en utveckling som inte bara är koncentrerad till länder som Kina och Turkiet. Den sker även i liberala västeuropeiska länder, säger hon.

Jennifer Clement. Foto: Martin Brusewitz

På svenska är Jennifer Clement just nu aktuell med sin fjärde roman, ”Gun love”. I centrum står bokens jagberättare Pearl, en flicka som växer upp med sin mamma i en bil, parkerad utanför en trailerpark i Florida. Boken är en poetisk skildring av giftiga sopberg, bortglömda krigsveteraner, muterade krokodiler, våld, fattigdom och framför allt skjutvapen.

Här bryr sig ingen längre om ljudet av plötsligt avlossade skott eller ens en förlupen kula som borrar sig in i plåten på Pearls och hennes mammas bil. Trailerparken visar sig snart utgöra en knutpunkt för kriminella nätverk som smugglar skjutvapen över gränsen till Mexiko. 

Den illegala handeln med vapen mellan de båda länderna är en realitet också utanför Jennifer Clements fiktion och ett faktum som ofta glöms bort i skuggan av Donald Trumps hetsande mot grannlandet i söder.

– Det finns 8.000 amerikanska vapenbutiker längs den mexikanska gränsen. Men alla bara pratar om Trumps mur. Många vapen stannar i Mexiko, men de smugglas också vidare till Centralamerika och göder utvecklingen i Guatemala, El Salvador, Nicaragua och Honduras. Det finns en studie som visar att om smugglingen av skjutvapen mellan USA och Mexiko skulle upphöra, skulle 47 procent av alla amerikanska vapenhandlare gå i konkurs. Detta är något som ingen talar om. Och den amerikanska vapenlobbygruppen NRA vet att muren inte kommer att göra någon skillnad för dem, säger Jennifer Clement.

Jennifer Clement. Foto: Martin Brusewitz

Det är lunchtid och Jennifer Clement beställer in tequila till maten på en före detta hacienda i området. En gång bordell, nu en prydlig restaurang med uppassare till och med på toaletterna, redo med tvålpumpar och pappershanddukar.

– På 1800-talet var det här Frances Calderón de la Barcas lantställe. Hon skrev boken ”Life in Mexico”, en av landets viktigaste böcker. Om hon inte hade varit kvinna hade det varit statyer av henne överallt, säger Jennifer Clement och sippar på sangritan, en kryddig tomatjuice som i Mexiko dricks tillsammans med tequila. 

”Gun love”, som nominerades till prestigefulla National book award förra året, hör konstnärligt och delvis tematiskt ihop med föregångaren ”En bön för de stulna” från 2012. Också i den står en mor och dotter-relation i centrum, den här gången för ett drama om hur fattiga flickor rövas bort och säljs i knarkkartellernas Mexiko.

Båda romanerna har föregåtts av intensiv research där Jennifer Clement bland annat besökt vapenmässor vid gränsen och intervjuat kvinnor på den mexikanska landsbygden. 

– Jag ser mina böcker som isberg. Det som du ser i romanerna är bara en liten del av all den research som gjorts för att kunna skriva dem.

Att som vit amerikan från en bildad medelklass skönlitterärt gestalta livet för fattiga kvinnor som säljs som sexslavar kräver både takt- och fingertoppskänsla. Liksom konststycket att anta rösten hos en flicka uppvuxen i en skrotad bil i Florida. Jennifer Clement säger att hon alltid försöker höja sina berättelser för att undvika att göra dem till snaskiga studier i elände. I ”En bön för de stulna” försjunker huvudpersonen Ladydi i Tjajkovskij och hör i den ryska kompositörens musik ”vallmor öppna sina blomblad”. I ”Gun love” kommer mamman från en bildad bakgrund och låter fingrarna spela Mozart över bilens instrumentbräda.

– Den här dimensionen var viktig för mig. Annars hade ”Gun love” bara varit white trash. Jag ville kunna prata om Rachmaninov. Min väg in i litteraturen har alltid varit poesin, framför både handlingen och karaktärerna.

Jennifer Clement. Foto: Martin Brusewitz

Det finns en dramatisk underton i Clements prosa som gärna betonar de båda huvudpersonernas utsatthet på ett sätt som avslöjar att berättelserna utspelar sig i sammanhang som förmodligen inte är författarens egna. Jennifer Clement har dock inte velat låta sig hindras av de senaste decenniernas identitetspolitiska strider och reagerar starkt på uppfattningen om att hon i sin ställning skulle avstå från att använda sig av socialt utsatta människors erfarenheter.

– Jag vill inte vara en författare som tvingas vistas enbart i mina egna erfarenheters getto. Jag tror på fantasin. Om jag inte får använda min fantasi är jag inte intresserad av att vara författare. Det måste vara en bra sak att vilja sätta sig in i andra människors erfarenheter.

Och ett av litteraturens syften?

– Självklart. Med fantasin kommer också en förmåga till empati. Det är något vi behöver mer av just nu och det är olyckligt att det sammanfaller med den här politiskt korrekta trenden.

Blixtar jagar varandra på himlen över haciendans tak. Ett dovt muller följer kort därefter.

– Årets första storm! utbrister Jennifer Clement.

På uppfarten utanför kör restaurangens personal fram hennes bil, en liten, grå och oansenlig Nissan. Ac:n fungerar bara hjälpligt och avger en frän och unken lukt mer än allt annat.

– Det sista du vill göra i det här landet är att köra runt i en intressant bil, säger hon, på väg ut i huvudstadens labyrint av slingrande motorleder.

Vi är på väg till Jennifer Clements mamma, konstnären Kathleen Clement, och hennes hus i arbetarklasstadsdelen San Jeronimo. Efter en skilsmässa 1994 flyttade Jennifer Clement in där med sina två barn. Hon blev kvar fram till för två år sedan, då hon flyttade till San Miguel. Genom att arbeta som översättare av telenovelas, mexikanska såpoperor, kunde Clement försörja sin familj och samtidigt skriva sin första prosabok, New York-skildringen ”Basquiats änka”.

Jennifer Clement hade i slutet av 1970-talet flyttat till den amerikanska metropolen som student, och blev under 1980-talet en del av stadens konstscen. Hon lärde bland annat känna konstnären Suzanne Mallouk, som också var den på senare år kultförklarade Jean-Michel Basquiats partner och musa. ”Basquiats änka”, som är berättad genom Mallouks ögon, publicerades 2001 men hittade först efter framgången med ”En bön för de stulna” en större läsarkrets. Nu är den en av de böcker som ingår i en kanon av mytiska New York-skildringar, tillsammans med bland annat Patti Smiths ”Just kids”.

– Den här målningen är av Suzanne Mallouk, säger Jennifer Clement och pekar på ett enormt porträtt som hänger i trappan mellan de tre våningarna i mammans hem.

Från gatan utanför hörs livlig salsamusik när den lokala matmarknaden går in på sin sista timme.

– Det är ett porträtt av Joan Vollmer, William S Burroughs fru, innan han dödade henne i ett försök att leka Wilhelm Tell här i Mexico City.

Jennifer Clement. Foto: Martin Brusewitz

I Mexiko räknas Jennifer Clement som en förnyare av landets så kallade narcolitteratur, en genre som på olika sätt behandlar drogkartellernas makt och inflytande. Kartellerna har varit en realitet i Mexiko sedan decennier. Men våldet eskalerade 2006 när den då nyvalde presidenten, Felipe Calderón, förklarade krig mot drogerna. Till dem som drabbades särskilt hårt hörde Mexikos journalister. Länge var landet det dödligaste landet i världen för yrkesgruppen. 

Under samma period blev Jennifer Clement vald till ordförande för Mexikos lokala Pen-center. Hon valde att göra säkerheten för journalister till sin huvudfråga och lyckades påverka regeringen att ändra lagen så att mord på de som granskar makten i landet nu klassas som ett federalt brott i stället för ett delstatligt.

– Det var en enorm seger på pappret. Men i praktiken har det inte förändrat någonting. Fortfarande är det ingen som fängslas för mord på journalister i Mexiko. Och våldet fortsätter. Bara i år har minst sex journalister dödats, säger hon.

Som ordförande i Internationella Pen har Jennifer Clement lett arbetet med att förändra organisationens stadgar till att nu också betona våld mot kvinnor som ett brott mot yttrandefriheten. 

– Våra stadgar säger att litteraturen inte känner några gränser. Det här var en idé som formulerades av män. För dem handlade det om nationers gränser. Inte om gränserna kring ditt hus, något som annars har varit verkligheten för de flesta kvinnor. 

Musiken från gatan har tystnat. Marknadsstånden håller på att plockas undan, medan ljuset i vardagsrummet blir allt dunklare.

– Man blir extremt ödmjuk av att vara med människor som riskerat allt för att kunna säga sanningen, säger Jennifer Clement om de författare och journalister som Pen arbetar med att stötta.

– I en värld som framstår som hopplös är de människor som dessa som inger hopp.

Läs mer: Mexikanen Ismael Bojórquez Perea är chefredaktör i ett av världens farligaste länder för journalister