Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jenny-colgan-romanser-ar-vanligare-i-folks-liv-an-mord/

Böcker

Jenny Colgan: Romanser är vanligare i folks liv än mord

Bild 1 av 3 Jenny Colgans böcker innehåller en hel del kolhydrater.
Foto: Adam Daver
Bild 2 av 3 Jenny Colgan
Foto: Adam Daver
Bild 3 av 3 Jenny Colgan
Foto: Adam Daver

Jenny Colgan skriver feel good-böcker om Skottland och Cornwall, brödbakning, lugn och ro. Själv bor hon i ett slott och hatar det skotska klimatet. Lotta Olsson har mött en författare som uppfostrat sin familj att hålla tyst när hon redigerar.

Om man vill sammanfatta feel good-genren som den ser ut just nu så handlar den förvånansvärt lite om kärlek. I stället ligger tonvikten på att lämna storstadens stress och flytta till landsbygden, gärna till havet. Det är värt att notera att nästan varje huvudperson plötsligt sover en hel, obruten natt för första gången på åratal. 

Sen startar man ett kafé, ett konditori eller ett bageri. Huvudsaken är att man serverar bakverk (gärna från gamla recept), för feel good-genren innehåller alltid kolhydrater. 

– Ja? säger skotska författaren Jenny Colgan, som skrivit trilogin om ”Det lilla bageriet på strandpromenaden”, där Polly flyttar till en liten glesbefolkad by vid Cornwalls kust, belägen på något som är en ö när tidvattnet kommer in, och som har en bilväg när det är ebb. Där börjar Polly baka bröd.

– Bröd är så fundamentalt, det är en tröst rakt igenom världshistorien. Det finns något djupt tillfredsställande med lukten av en limpa i ugnen, och det är lätt: alla kan göra det. Det är klart att jag skriver om bröd!

Pollys gamla stadsliv blev en katastrof. Där hade hon ett företag tillsammans med sambon, en nyproducerad, modernt inredd lägenhet, umgänge på nya spännande restauranger och högt tempo.

Jenny Colgan har själv bott i London. Hon växte upp i en liten skotsk kuststad där alla visste vem hon var, ”där går Jennifer som alltid läser böcker”, och hatade det. Så fort hon kunde flyttade hon till London och försökte slå sig fram i diverse branscher: ritade serier (nja), försökte sig på ståupp (inte alls bra) och arbetade på kontor.

– Jag misslyckades på en rad olika områden, konstaterar hon sorglöst, och klipper sedan av: 

– Så är det ju i den åldern. Man provar sig fram.

Jenny Colgan Foto: Adam Daver

Fast när hon jobbade på ett stort företag begrep Jenny Colgan aldrig riktigt vad hon gjorde. Hon var en mycket liten kugge i ett väldigt stort maskineri och avskydde det, en avsky som syns tydligt i hennes just nu aktuella ”Tillbaka till den lilla ön i havet”. Där har Flora arbetat i London länge, nöjd över att slippa ifrån sina jobbiga bröder på den skotska ön Mure. När hon får yrkesmässiga skäl att återvända upptäcker hon vad ön egentligen betyder för henne.

Mure finns inte på riktigt, understryker Jenny Colgan, som skrivit ett trettiotal böcker och tidigt lärde sig att man aldrig ska skriva om verkliga platser, för då blir folk arga. I stället konstruerar hon fiktiva byar och öar, bygger dem precis som hon vill och ritar noggranna kartor.

– Sen kom jag till ön Bute och den såg PRECIS ut som det Mure jag hade hittat på, säger hon förvånat.

– Det fanns till och med ett kafé i ett illrosa hus nere vid hamnen, precis som i min bok.

Vi lever som tur är inte längre i ett samhälle där man kallar kvinnor för ”chicks”

Jenny Colgan bor numera i en skotsk by igen, strax utanför Edinburgh, där hon och maken har köpt ett slott. (Billiga i inköp, kostar en förmögenhet att underhålla, för den som har planer åt det hållet.)

– Mer ett hus med ett torn på, mildrar hon, fast jo: ett litet slott.

Där bor de med tre barn och hund. Äldsta sonen är fjorton år och precis som Jenny Colgan själv var i den åldern: vansinnigt uttråkad av sin begränsade värld.

– Det är jättebra! Tryggt och kontrollerat, vi måste hämta honom på alla fester och köra honom överallt. Han har ju hela livet på sig sen att leva farligt storstadsliv, säger hon nöjt.

Jenny Colgan har bott i Nederländerna och i Frankrike med familjen, eftersom maken har haft skiftande uppdrag som mariningenjör (”författare gifter sig alltid med ingenjörer, jag vet inte varför”). Till slut flyttade de tillbaka till trakten kring Edinburgh, och Jenny Colgan beskriver skönheten i den skotska naturen i många av sina böcker.

– Det ÄR vackert – bara iskallt, regnigt och mörkt åtta månader om året, och jag måste ha en tjock tröja trots att det är maj, konstaterar hon och brister ut i en längtansfull tirad om hur livet var i södra Frankrike.

Hon är en nordbo, det märks när vi letar bra platser för fotografering på ett Södermalm där isvindarna viner. Trots sin tunna klädsel verkar hon inte frysa det minsta, och när vi kommer tillbaka till hotellet vid Mariatorget berättar hon om hur hon och maken brukar bada i Nordsjön även vintertid. Det är ju en vanesak.

Skottland hann ändra sig mycket under de år hon inte bodde där. Det är inte en bortglömd hörna av världen längre.

– Edinburgh kryllar av författare, det är löjligt! Jag umgås med många av dem, det är skönt att kunna prata praktiska jobbsaker med folk som förstår. Min bästa vän är kirurg, då känner man sig ganska fånig som ringer och säger: ”Jag har kört fast i min bok”, och hon svarar: ”Kan jag ringa tillbaka, jag måste gå och transplantera en njure?”. 

Jenny Colgan tillhör inte de författare som tycker att skrivandet är jobbigt. I stället älskar hon att gräva ner sig i nya bokprojekt. Hon sitter ofta på kaféer i sin lilla by, har gott om ledig tid när barnen går i skolan, ”och jag behöver inte pendla till jobbet, bara en sån sak”, och njuter av själva skrivprocessen.

– Du vet, det där de säger om att det tar tiotusen timmar att bli bra på något? Det är roliga tiotusen timmar när det gäller skrivande.

– Sen kommer redigerandet och det är urtråkigt. Familjen har lärt sig att de inte ska prata med mig då. Man måste liksom hålla alltsammans i huvudet och se till att inga ändringar leder till motsägelser längre fram i texten, det är plågsamt.

Hon läser fortfarande mycket och brett, är djupt imponerad av Lee Childs sätt att bygga upp thrillerintriger och ger sig in på ett långt resonemang om gamla tiders polarfarare (Scott var omöjlig att samarbeta med, Shackleton var mycket bättre). Nyfikenheten leder henne till en rad olika ämnen, hon har läst mycket om atomfysik och sjukvård, till exempel. Det hamnar i böckerna vartefter, hon skriver med förtjusning in alla möjliga yrkesgrupper.

– Som Reuben i ”Det lilla bageriet”-böckerna, en jättebegåvad nörd som har blivit rik som ett troll, men fortfarande är den där knäppa nörden. Jag älskar att skriva om honom! Och börjar alltid skratta när jag ser Elon Musk på tv - precis sån!

Jenny Colgan skriver feel goodböcker, fast själv föredrar hon termen romantisk komedi. Säger man ”chick lit” blir hon irriterad.

– Vi lever som tur är inte längre i ett samhälle där man kallar kvinnor för ”chicks”. Det är en billig, lättköpt och nedlåtande term som vi verkligen inte behöver använda. Någonsin.

Hon har skrivit ett tjugotal böcker i genren. I början blev det också science fiction-böcker som aldrig nådde någon större publik, men hon blir fortfarande glad när det då och då dyker upp någon som har läst dem. Numera håller hon sig till sina romantiska komedier.

– Det är ändå bland de största beslut man fattar i livet: vem man ska leva tillsammans med. Och det händer folk betydligt oftare än till exempel mord.

Fast fler än tre böcker om samma personer vill hon inte skriva, då blir det för många komplikationer mellan huvudpersonen och hennes själs älskade, och då kan Jenny Colgan inte begripa varför de skulle hålla ihop över huvud taget.

Böckerna om den lilla ön Mure har ett oväntat inslag i form av läkaren Saif som kommer som flykting från Syrien, förtvivlad eftersom han inte vet vart hans familj har tagit vägen. Det finns en egen bok om Saif, en lättläst-bok skriven för dem som har lässvårigheter.

– Den ingår i ett projekt som min kollega Jojo Moyes startade, där etablerade författare skriver lättläst. De har redaktörer som granskar texterna och förenklar dem – men min text behövde inte förenklas, jag skriver så av mig själv!