Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 00:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jenny-lindh-akta-dig-for-bokalskarnas-aggressiva-laslust-ett-hundora-ar-ingen-stor-sak/

Böcker

Jenny Lindh: Akta dig för bokälskarnas aggressiva läslust – ett hundöra är ingen stor sak

Bild 1 av 2 ”Du bör ta strid för dina hundöron, eller åsneöron, som de skojigt nog kallas i Tyskland och Polen”, skriver Jenny Lindh.
Foto: TT
Bild 2 av 2
Foto: TT

Höstpremiär! DN:s Jenny Lindh återvänder till spalterna efter sommarsemestern och svarar på dina frågor om litteratur. Denna vecka undrar en läsare om allt är förstört nu när han har råkat vika ett hundöra i sin frus bok. Bibliotekarien tipsar dessutom om en pornografisk pärla på KB.

Kära bibliotekarien, jag har gjort något riktigt klantigt!

Härom kvällen bläddrade jag i en roman som tillhör min älskade boktokiga fru, en födelsedagspresent med skriven gratulation från hennes syster. Tänkte ju bara skumma några sidor av Jojo Moyes, som författaren heter, mest eftersom jag kände mig lite uttråkad då frun är ute och reser för tillfället. Men jag fastnade. Läste vidare. Och vidare. Och sen, när det var dags att sova, gjorde jag ett hundöra.

Ja, jag vek ett hörn! Utan att tänka mig för, trots att jag vet att hundöron gör min fru vansinnig och trots att boken är ”signerad”, och alltså ej går att ersätta. Förra gången samma sak inträffade blev resultatet inte så roligt, och jag fick jag på heder och samvete lova att i fortsättningen hålla mig långt borta från hennes böcker. Nervös fråga: finns det något jag kan göra för att dölja vecket? Vad säger ni bokälskande damer därute, blir jag dumpad nu? Hjälp, något säger mig att du, bibliotekarien, kommer att vara argast av alla...

Svansen mellan benen

Svar: Kära Svansen mellan benen, det beror på vad du menar med dumpad. Enligt de bokforum jag konsulterat i ämnet ”vika hundöron i hustruns roman” kommer du inom kort att bli strypt, skållad, stenad, pryglad, torterad på hårresande vis samt arkebuserad – det senare genom den intressanta metoden ”nackskott följt av levande begravning” (låter stenhårt, men lär bli svårt rent praktiskt). Tonläget är, som du märker, högt. Stämningen är, som du ser, upprörd. ”Herregud”, som en bokvårdskunnig väninna utbrast när jag bad om råd å dina vägnar, ”låt mig återkomma när jag hittat en nödlösning. Tills vidare rekommenderar jag honom att söka asyl. På Antarktis.”

Själv tar jag givetvis avstånd från dylikt. Bunta helst inte ihop mig med din grälsjuka fru, vars litteratursmak är skäl nog för bodelning, och definitivt inte med det fascistoidbibliofila slagsmålsgänget ovan – som bedagad bibliotekarie är jag grundligen utled på att ständigt tvingas representera gruppen ”bokälskare” och dagligdags förknippas med dessa radikaliserade bokstavsfanatiker i heltäckande linnesjok och olika grader av aggressiv läslusta som stridslystet hasar fram genom det civiliserade litteratursamhället, svängandes och slängandes med sina hotfulla tygpåsar och stelbenta åsikter. Deras illa dolda våldstendenser och oförsonliga hållning gentemot harmlösa hundöron och annat stämmer absolut inte in på mig (såvida vi inte talar hundöron i biblioteksböcker – där gäller i högsta grad mitt specialstraff: marsch till elektriska läsfåtöljen).

Tvärtom anser jag med historiska fakta i ryggen att du bör ta strid för dina hundöron, eller åsneöron, som de skojigt nog kallas i Tyskland och Polen. ”Visste du hjärtat”, kan du inleda medan din älskade hustru plöjer runt som en abstinent pansarvagn på jakt efter feelgoodkickar, ”att en hundörad bok spelar en betydelsefull och mycket positiv roll i en central scen i Shakespeares berömda pjäs ‘Julius Caesar’?” Eller: ”Underbara lilla boktokan min! Kände du till att Sir Isaac Newton helt utan skam hundörade varje bok där hans eget namn nämndes; ett livslångt och omtalat charmigt beteende som renderat honom epitetet 'världens mest berömda öronvikare'? (epitetet hittade jag på, men du får väl skarva lite).” Och till sist, eventuellt i samma veva som du rafsar ner pass, plånbok och skottsäker väst i flyktväskan: ”Store ledare! Oändligt respekterade fascistbibliofil! Du har väl läst bokhistorikern Ian Gadd som hävdar att hatet mot hundöron är ett relativt modernt fenomen, kopplat till den borgerliga romanens framväxt under 1700-talet, och att vikta hörn under många hundra år snarare förknippades med fromhet, noggrannhet, respektfullhet gentemot det tryckta ordet, kort sagt med ett allmänt föredömligt mänskligt beteende!?”

Tyvärr lär min magnifika föreläsning knappast hjälpa, varför du måste ta nödlösningen i vacker hand och göra som den hjälpsamma väninnan till slut rekommenderade: frottéhandduk över boksidan, strykjärnet på lägsta temperatur, ångpuff på lagom avstånd för att mjuka upp och därefter mycket, mycket försiktigt stryka över papperet. Lycka till. Jag ger dig ett sista, uppmuntrande ord på vägen inför framtida lässtunder, alternativt ett stridsrop inför arkebuseringsplutonen. Vik hörnet. Vik aldrig ner dig. 

Jenny Lindh, bibliotekarie

● ● ●

Varför gulnar papper?

Hej bibliotekarien, jag har en extremt lätt fråga till dig! Varför gulnar papper? Jag har en hel radda pocketböcker här hemma i hyllan som gått från krispigt vita primörer till övermogen, gulbrun fallfrukt, och även om jag inte direkt gråter för den sakens skull undrar jag över den bakomliggande orsaken.

Annika

Svar: Bästa Annika. Efter närmare sjuttio fackböcker, hundratre tidskriftsartiklar, fem terminer på kemiingenjörsprogrammet på KTH samt en längre deltidssjukskrivning för förslitningskada i främre pannloben har jag med mina absolut sista, tynande krafter lyckats koka ner denna extremt lätta fråga till följande komprimerade, men i mitt tycke godtagbara förklaring.

Nämligen. Papper innehåller en substans som heter lignin. Ligninet reagerar med syre och solljus, bryts ner, oxiderar och gulnar. Det billiga papperet som finns i synnerhet i lite äldre pocketböcker innehåller mer lignin, och det är därför de gulnar mer än nya, inbundna böcker. Vill du bevara dina böcker i primörskick ska du placera dem så långt som möjligt från direkt solljus, undvika fuktiga utrymmen som källare och förråd, hålla en inomhustemperatur på cirka 16 grader och antagligen göra om vardagsrummet till en vakuumkammare – det är nämligen svårt att undvika det där med oxideringen och syret. De redan gulnade böckerna går inte att göra så mycket åt. Men, som jag brukar säga till min fästman, ”övermogen fallfrukt är också godis”. Från dödsbädden,

Bibliotekarien

● ● ●

Kungliga biblioteket – med erotiska skatter. Foto: Hasse Holmberg/TT

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

Stor var glädjen när jag via Kungliga bibliotekets underbara bokblogg upplystes om Sten G Lindbergs ”Bibliofilens morgondröm”, en noga bevarad pornografisk pärla från 1962, kongenialt inbunden i ett mycket speciellt skinn efter anvisningar av författaren själv och med ett resultat som inte kan beskrivas som annat än häpnadsväckande. Bör beskådas på bild, och ännu hellre smekas på plats, men en fingervisning om bokens hudnära yttre kan ges genom beskrivningen ”död hårig kossa”. Eller som biblioteket skriver: ”Med vetskapen om det pornografiska innehållet kan det lätt behårade bandet förmedla en känsla av såväl behag som obehag.” Underbart. Bums in och klappa på Sveriges mest erotiska bok.

Fler frågor till bibliotekarien här 

Har du en fråga till Jenny Lindh? Mejla till kultur@dn.se