Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jenny-lindh-det-maste-vara-okej-att-trottna-pa-bocker-i-perioder/

Böcker

Jenny Lindh: Det måste vara okej att tröttna på böcker i perioder

”Lectura” (1901–1902) av Romero de Torres Enrique. Foto: TT

DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur. Denna vecka har en helt vanlig kvinna vänt sig till experten för att få stöd i sin känsla av totalt förlorat läsintresse.

Hjälp, jag har tröttnat på böcker!

Kära bibliotekarien! Jag skriver egentligen inte för att få klämkäcka råd, utan för att höra om du eller någon annan delar min upplevelse av att – håll i dig – ledsna på böcker. Ja, så är det: jag kan inte förklara det bättre än att jag känner mig ”klar” med litteratur. Trött. Blä! Bara ointresserad! Jag är inte deprimerad, har andra trevliga hobbies, däremot känner jag mig väldigt ensam i det här. Folk tjatar ihjäl mig och ger romaner i present trots att jag inte vill ha. Det känns kravfyllt. Och på så sätt nästan jobbigare nu än då, när jag först övergav läsningen.

Fast på sätt och vis förstår jag dem. I mitt tidigare liv, innan ”krisen” eller vad jag ska kalla den, var jag ju snudd på kulturtant. Och visst vore det lite roligt att hitta tillbaka till mitt gamla intresse. Men framför allt hoppas jag att du förstår vad jag menar och vill svara. Bjud på dina (säkert härligt knäppa) erfarenheter!

Maria

Svar: Maria! Tack för ett underbart litet brev som i all sin enkelhet hade gjort stor, stor skillnad för mig när jag i fjol genomled min egen läskris modell värre: närmare tolv bedrövliga och ensamma månader då jag knappt kunde pressa mig igenom ens den kortaste novell, och kände en sådan motvilja mot allt som hade med litteratur att göra att jag till och med fick pausa den här sidan (DN var väldigt förstående men sade bestämt nej till min alternativa idé: ”Fråga bokbrännaren”).

I mitt fall var det som besvärligast just i början, innan jag fattade vad som hände. Jag hade aldrig upplevt något liknande och föreställde mig nog en läskris som mer explosiv, mer dramatisk – personligen har jag svårt att hantera smygande förändringar och hade snudd på uppskattat ett mer akut, läslustförödande trauma i stil med ”jag skummade första meningen i Camilla Läckbergs ”Isprinsessan” och drabbades av kärlkramp” eller ”när Karl Ove Knausgård slutade röka dog min kärlek till litteraturen”. Men i stället tassade olusten fram nästan omärkligt.

Jag läste och läste men brydde mig mindre och mindre och till slut växte böckerna i munnen som torr havregrynsgröt, medan jag hörde mig själv säga de mest bisarra saker: ”Är det verkligen nödvändigt att ha bokmässa varje år? Är det så fel med tv-spel på biblioteken?”.

En halvläst pocket blev fem och sen femtio, tre parallella bokcirklar blev två och snart noll, men det var först när jag störtade fram mot bokhyllan och skyfflade alla ryggarna inåt – rasande och fullt medveten om att en sådan hädelse förpassar läsarens själ till inredningsarkitekternas krets i Dantes helvete - som jag insåg att krisen i själva verket var en sorts litterär utbrändhet: konsekvensen av att konsumera prosa som man glufsar i sig grillchips och en följd av att jag i åratal hade lånat ut böcker och tipsat om böcker och skrivit om böcker böcker böcker i stort sett varje dag (det senare snarare mellan två och fem på natten).

Det tog helt enkelt stopp – jag minns hur jag vaknade med hjärtklappning efter en ovanligt vidrig mardröm där den ansedda litteraturhistorikern Harold Bloom örfilade mig gul och blå med förstautgåvan av ”Don Quijote”. Jag hasade upp, funderade på att söka hjälp, men insåg med luren i handen att jag skulle framstå som rubbad: ”Hallå, är det akutmottagningen för Medelklassproblem? Jag har fått en överdos av böcker.”

Hallå – har ingen läsande människa någonsin snarkat av leda? I hemlighet föredragit minigolf? Drämt ännu en seg Augustkandidat i väggen?

Samtidigt irriterade jag mig, precis som du, på att ingen fattade att jag var allvarlig. Jag menar: är det egentligen så mycket konstigare att tröttna på böcker än att lägga av med, låt säga handboll? Simning? Att säga upp sig från det där menlösa mellanchefsjobbet som står en upp i halsen? Ja, blotta jämförelsen känns pervers, vilket antagligen är en del av problemet: en sak man upptäcker när man hamnar i en allvarlig läskris är nämligen den skriande bristen på så att säga negativa förebilder.

Det har som bekant författats hundratals essäer om kärleken till litteratur och om konsten att vara en hängiven läsare, däribland Marcel Prousts ”Om läsning”, Anne Fadimans ”Exlibris” och David Shields ”How literature saved my life”, för att bara nämna några exempel, men var finns de trösterika texterna om motsatsen? Hallå – har ingen läsande människa någonsin snarkat av leda? I hemlighet föredragit minigolf? Drämt ännu en seg Augustkandidat i väggen?

Enda fördelen med att halka ur boksekten – för det unisona tillbedjandet av skönlitteraturen kan faktiskt påminna lite om en sekt – är att man tvingas inse hur monotont den mässar, hur tjatig kören av lovtal måste te sig för utomstående. Säkerligen förstärks vördnaden av det faktum att läsningen i dag anses hotad, så hotad att alla medel är tillåtna (jag blir fortfarande skamsen å litteraturälskares vägnar när jag tänker på störtfloden av rasistiska glåpord som östes över städgurun Marie Kondo när hon hade mage att slänga ett par böcker).

Och själv var jag väl inte mycket bättre. Under månaderna som följde läste jag minimalt, så minimalt som yrket tillät, men istället för att utnyttja tiden till att göra kul grejer frossade jag i fördomsfulla katastroftankar: hjälp – skulle mitt ordförråd degenerera utan böcker? Hjälp – skulle min empatiska förmåga förtvina? Jag svalde min ångest och såg framför mig hur bokhyllan i vardagsrummet gjorde plats för en gigantisk, frånstötande plasmaskärm: stulen av ledaren för min nya och yrkeskriminella umgängeskrets alternativt ditsläpad av en entusiastiskt särskrivande pojkvän med vilken jag utbytte gutturala kärleksbetygelser och populistiska konspirationsteorier i en lobotomerad tillvaro bortom Litteraturen.

Men faktum är att den ändå hjälpte.

Alltså läspausen. Det exakta ögonblicket när jag hittade gnistan igen tänker jag dock inte yppa ett endaste ord om, för då blir det klämkäckt och det vill du inte. Du tänker hursomhelst helt rätt, Maria. Ta det lugnt. Lusten får komma när den har lust. Och dra gärna igång spalten ”Fråga bokbrännaren” så länge.

Jenny Lindh, bibliotekarie

Bibliotekarien rekommenderar

Jo, det finns faktiskt en helt underbar bok för den som längtar efter mindre vördnadsfull läsning om läsning: den envist mytkrossande bok- och litteraturhistorikern Leah Prices sprillans nya och dödsroliga ”What we talk about when we talk about books: the history and future of reading.” Kunnigt som attan, witty som satan, om viktorianerna som behandlade böcker som äppelskruttar, om ”bokälskaren” som kapitalistisk produkt, och om den medeltida bokmarknadens avsky för en ny, skrämmande produkt: papper.

Läs fler texter av Jenny Lindh här

Har du en fråga till Jenny Lindh? Mejla till kultur@dn.se