Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 14:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jerker-virdborg-de-flesta-blir-nervosa-av-forfattare-pa-besok/

Böcker

Jerker Virdborg: De flesta blir nervösa av författare på besök

Vilka skamligheter dväljes nere i serveringsgången? (Castle Howard, York) Foto: Samuel Atkins/REX

En Riktig författare är bjuden på middag. Värdparet försöker hindra honom från att gå ner längs serveringsgången. Vad döljer sig där? Jerker Virdborg drar sig till minnes en märklig episod.

Rätta artikel

Då och då hamnar man framför andra människors bokhyllor. Som författare kan det bli komplicerat.

Häromveckan var jag bjuden på middag i en villa i närförort. På uppfarten stod värden och samtalade med en annan gäst, intill en låg, illgul bil. Fabrikatet var italienskt. Tillsammans granskade vi fälgar, blinkers, ratt och grill. Det visade sig att värden alldeles nyligen köpt den.

”Finns bara trehundra exemplar i hela världen”, sa han. ”Så det gäller att hugga en när man får chansen! Eller vad säger du, som är författare?”

Jag visste inte säkert hur jag skulle tolka detta. Han skrattade vänligt, klappade mig på axeln och visade mig in i villan.

I köket stod ett tiotal personer. Jag hälsade på dem alla och fick ett glas intensivt mousserande vin.

”Champagne är ärligt talat lite överskattat”, sa värdinnan, ”men den här cavan är jättesvår att få tag på, skål!”

Medan vi drack rörde sig sällskapet sakta genom huset, allt närmare terrassen som vette ut mot Mälaren.

”Vyn påminner lite om den i Juan-les-Pins”, sa någon.

”Eller om den från Stenshuvud”, sa en annan.

Vi skrattade åt denna kontrast, jag var högst osäker på varför.

Medan vi inväntade signal om att få sätta oss till bords inne i salongen började konversationerna fördjupas en aning. Det kändes strax naturligt att fråga om varandras yrken.

”Han är en riktig författare”, sa värdinnan och nickade åt mitt håll, ”han har publicerat sju romaner.”

Det var inte helt korrekt men jag sa inget. Informationen spred sig dock och från flera fick jag snart de vanliga frågorna: ”Går du upp en viss tid varje dag? Är det inte ensamt? Man måste väl ha en väldig disciplin?”

Mitt i mina svar kom värden fram och avbröt.

”Kom så ska jag visa dig lite finkultur”, småskrattade han och ledde mig bort till en stor vägg.

Där hängde litografier och målningar i starka färger.

”I tur och ordning”, sa han. ”Miró, Vasarely, Hjertén och Seurat”.

 Så pekade han på den största:

”Och det där är faktiskt en Kandinskij.”

”Intressanta”, sa jag och tittade på några glansdagrar från nära håll. ”Jag tror inte det är många svenskar som äger en Seurat.”

 ”Eller en Kandinskij”, log han.

Middagen blev inte långdragen. Först fick vi snittar med rom och pocherat ägg, därefter kyckling med potatis och basilikasås. I väntan på desserten uppstod en paus. Det bar emot att resa sig men jag var tvungen att gå på herrarnas. Jag tog sikte på en av servitörerna för att fråga om vägen men till min förvåning blev jag upphunnen av värden.

”Välj nedre gästtoaletten”, sa han, ”nerför trappan här!”

Jag såg att det i andra änden av den långa serveringsgången där vi stod också fanns en dörr med WC-skylt.

”Men här finns ju en?” sa jag.

”Det är den nedre som gäller!”

Jag gjorde som han sa. Men på tillbakavägen kunde jag inte låta bli att, av ren nyfikenhet, gå genom serveringsgången. Vid en av väggarna skymtade jag då – en bokhylla.

Efter desserten, tänkte jag.  

Medan vi drack kaffe noterade jag att det inte fanns några bokhyllor inne i salongen. Så snart möjlighet gavs återvände jag till serveringsgången. Där blev jag strax upptäckt av värdinnan.

”Nej, men”, skrattade hon, ”här ska en sådan som du kanske inte leta för länge!”

I hyllan skymtade jag titlar som ”Tracys hämnd” och ”Inte utan min dotter”.

”Så, du hittade hit i alla fall”, sa värden bakom oss.

Han rynkade ögonbrynen, hostade.

”Jo, men låt honom kika nu”, sa hon.

Han såg ner i golvet, därefter i taket, och klappade hyllans stomme.

”Det är sådant vi läste för länge sedan”, sa han.

”Det är en yrkessjukdom”, sa jag. ”Man kan inte låta bli att se efter när man är hemma hos folk. Ni får ha överseende.”

”Våra böcker är naturligtvis inget som imponerar på er intellektuella”, sa han.

”Det finns så många sorters texter”, sa jag. ”Och så många olika sätt att tycka om dem på.”

Leende tittade han bort mot de andra gästerna.

”Hyllan är platsbyggd”, sa han. ”I svart tall.”

På måfå drog jag ut en volym.

”Som läsare ska man framför allt vara nyfiken”, sa jag. ”Och möta texten förutsättningslöst. Även lite svagare böcker kan påverka ens liv på de mest oväntade sätt.”

”Min farmor ägde ett riktigt bibliotek”, sa han. ”Men det är sålt nu.”

”De flesta blir nervösa av författare. Ungefär som ni”, sa jag. ”Medan andra inte vill något hellre än att man går igenom deras bokhyllor. Noga.”

”Vi är inte nervösa”, skrattade han, ”vi är… ingenting!”

”Nej, det är ju inte var dag man har en äkta författare på besök hemma hos sig!” blinkade hon.

Vi fortsatte småprata tills de blev upptagna av andra gäster.

Då återvände jag ut till terrassen. Mälarens vatten blänkte klart, långt nedanför räcket. Och bakom mig fortsatte vinglasen klirra.

Läs fler texter av Jerker Virdborg, till exempel om hur att storhandla på Coop kan bli en intensiv läsupplevelse.