Vid tiotiden på kvällen söndagen den 22 september 1912 sätter sig en 29-årig man vid ett skrivbord i Prag. Fram till dess har dagen, enligt hans senare beskrivning, ”varit så dyster att jag bara ville skrika”. Hela natten skriver han sedan frenetiskt och först många timmar senare, klockan sex på morgonen, är han klar. Under måndagsförmiddagen tvingas han sjukskriva sig för att hinna få sig lite sömn innan han kan gå till sitt jobb på Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring.

Resultatet av hans möda denna natt, en novell om tio sidor, kommer att förändra litteraturhistorien. Och mannens namn är, förstås, Franz Kafka.

En av de mest livaktiga myterna om Kafka är den om att han inför sin död önskade att alla hans texter skulle brännas. Detta är direkt felaktigt. Och det var inte heller praktiskt möjligt. Kafka hann under sitt liv publicera åtskilligt. Av två testamentsliknande brev till vännen Max Brod i början av 1920-talet framgår också att Kafka var tillfreds med en lång rad av sina noveller och prosastycken. Inte minst belåten kände han sig med novellen från september 1912 - ”den gången gick såret upp för första gången under en enda lång natt” som han formulerade det.

Ett sår? Som för första gången går upp? Novellen heter ”Domen” och handlar om den unge affärsmannen Georg Bendemann, som, nyförlovad och framgångsrik, har skrivit ett brev till en gammal vän i Ryssland. Georg söker så upp sin åldrade far för att berätta om brevet. Först samtalar de lugnt och Georg bäddar ner fadern i sängen. 

Men snart går fadern till våldsam attack mot Georgs hela person och vandel, fadern har minsann själv skrivit brev till vännen och angreppet avslutas abrupt med en dom: Georg måste dö! Detta får Georg att genast lämna våningen, springa till en bro, kasta sig i floden och, av allt att döma, drunkna.

Texten, som Kafka nogsamt tillskrev sin fästmö Felice Bauer, är långt ifrån hans bästa. Också inom en absurdistisk tradition är dess vändningar alltför drastiska och karaktärernas relationer till den avlägsne vännen tycks enbart vara symboliska, vilket ger dramaturgin slagsida. Dessutom faller den för all del vackra och, på originalets tyska, erotiskt laddade slutraden - ”I det ögonblicket gick en nära nog oändlig trafik över bron” - stilistiskt utanför resten av texten.

Vad i ”Domen” var det då Kafka fann så tillfredsställande? Gissningsvis: De möjligheter han skymtade längre ner i såret. Genom att skriva novellen i en enda sittning kom han nära sitt ideal om en ”fullständig öppenhet hos både kropp och själ”, närmast att förstå som en process utan pauser då han djupt inne i en fiktion lyckades nå fram till absolut närvaro i personliga smärtpunkter. Och detta med hjälp av ett torrt och sakligt registrerande språk som ändå tillät att en inre och en yttre verklighet inte bara sköts in i varandra utan också stundtals helt bytte plats. Och då kunde samtidigt med den surrealistiska skräcken och det besinningslösa våldet också uppstå en svalkande rebellisk fars.

Därmed raffinerade han metoden som ledde honom vidare som författare. Såret vidgades och fördjupades, snart så mycket att han till och med kunde krypa ner i det. Framför allt drev han sin metod till mästerskap i romanerna ”Den försvunne” (först kallad ”Amerika”), ”Processen” och, den magnifika, ”Slottet”, böcker som han inför sin död dock, och där är myten sann, hemskt gärna ville se brinna.   

För romanskrivandet medgav inte samma öppenhet. Långa berättelser tog inte en natt, utan år, att skriva och krävde därtill planering och komplicerande dramaturgiska linjer. Detta blev honom övermäktigt. Sårets möjligheter gick inte att utnyttja till fullo, viljan att ständigt behålla öppenheten i sin skrivakt skapade för honom ett dilemma lika olösligt som Josef K:s i ”Processen”. Ingen av de långt senare så älskade romanerna fullbordades därför och gång på gång genom sitt liv kallade Kafka dem misslyckade, en paradoxalt sträng dom, minst lika hård som faderns över Georg.

Det är ingen nyhet att författare sällan förmår vara de mest klarsynta läsarna av sina egna texter. Och det är en illusion att tro att den som skrivit en text alls ska kunna skilja den från själva det arbete som ledde fram till den. Jämfört med de höghaltiga romanerna förblir ”Domen” också bara en tidig novell bland andra. Samtidigt är det svårt fascinerande, och rörande, att närläsa texten när man vet att det var med just denna som Kafka nådde fram, det var här han fann sin guldåder.

Eller, snarare, sin varåder. Etthundrasju år senare ligger det, tack och lov, ännu lika vidöppet, med uppfläkta kanter och pulserande kött - vågar vi ens tänka tanken hur 1900-talets litteratur hade sett ut detta mirakulösa sår förutan?