Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jerker-virdborg-var-det-du-som-skrev-ner-en-roman-i-forra-veckan/

Böcker

Jerker Virdborg: Var det du som skrev ner en roman i förra veckan?

Plats för kritiska samtal. Foto: Åsa Sjöström/TT

Medan tåget accelererar och rör sig mot åttio knyck, diskuterar Jerker Virdborg litteratur och litteraturkritik med en bedömare i vagnen bakom.

Nyligen var jag med barnen på nöjesfältet. Solen sken i två grader plus och området var fyllt med spindelväv, pumpor och dödskallekitsch. Efter spunnet socker och en kvarts kö blev det dags för Tornado. Barnen satte sig längst bak och en man i hårdrocksperuk och blodiga löständer anvisade mig den enda lediga plats som återstod, längst fram i tåget. Just före avfärd skymtade jag ett bekant ansikte i sätet bakom mitt, en kvinna, också hon med barn längre bak. Jag kom inte ihåg namnet men jag visste direkt vem hon var: Ansedd litteraturkritiker. 

Jag drog ner skyddsbågen över knäna och vände mig om: 

”Hej. Lite udda ställe att ses på?”

”Verkligen”, sa hon, ”hur går det med skrivandet?”

Med hackande ljud från rälsen rörde sig tåget nu uppför ett brant lut. 

”Hur går det själv med recenserandet?” sa jag fort och försökte samtidigt minnas ifall hon någon gång anmält mina böcker, ”du skrev väl ner en roman ganska hårt i förra veckan?”

”Litteraturen tjänar inte på daltande”, sa hon. ”Och författare läser väl ändå aldrig sina egna recensioner?”

Under en sekund, uppe på femtio meters höjd, stod tåget absolut stilla – innan det störtade nerför den första långa backen och mitt i fallet tvingades vi höja rösterna.

”Författare som påstår det koketterar”, sa jag. ”Eller så är de lata. Man beaktar givetvis läsningarna.”

Hjulen gnisslade, en tvär vänstergir och vi kastades åt sidan.

”Dock”, fortsatte jag, ”bör ni ha i åtanke att många författare minns beröm i högst några sekunder men elakheter i minst några decennier.”

”Vi är inte elakare än tidigare generationers kritiker”, sa hon. ”Men ändå tillåts vi aldrig mingla naturligt. Alla dessa flackande blickar och hastiga rumsförflyttningar så fort vi gör entré.” 

”Kan du klandra oss?” log jag.  

Tåget dök ner i en svacka och lutade i över sextio grader innan det återigen nådde upp till ett krön och under ett enda ögonblick såg jag solstrålar blixtra i vattnet runt Kastellholmen innan vi hårt pressades nerför nästa backe och jag frapperades av uppriktigheten i samtalet medan jag tänkte att det säkert rörde sig om minst tre g.

”Missförstå mig inte”, sa jag under tiden, ”det plågsamma är inte att era domar låter så hårda utan att ni så friktionslöst springer i flock. Boktopplistorna säger mycket mer om era nervösa pekfingrar och nuets vindriktning än om texterna. Vi författare borde varje vecka skapa motlistor över kritikerna, över vilka som skrivit de senaste personligt klarsynta och modigt välformulerade recensionerna, över vilka som faktiskt läst och inte bara tyckt till och dessutom över vilka som är mest ängsliga eller slappa.”

”Varför gör ni inte det då?”

”Kollegialiteten författare emellan”, försökte jag, ”är en smula begränsad.”  

I nästa backe låg vi i minst åttio kilometer i timmen och den svalkande fartvinden förde med sig en doft av popcorn och smält smör.

”De flesta svenska författare är också väldigt passiva i den estetiska debatten” sa hon, ”varför låter ni kritikerna sköta teoretiserandet? Förmår ni bara reflektera över litteraturen via just era egna böcker?” 

”Hur är det med er kollegialitet då?” sa jag som undanmanöver. ”Är det mer stärkande att vara den enda i skrået som älskar ihjäl en viss titel än att som enda kritiker avrätta den? Och vad tänker du om alla kritiker som själva skriver skönlitteratur och utan minsta motfråga växlar mellan att vara bedömare och bedömd?”   

Vi var nu långt inne på varv två, barnen skrek oavbrutet av förtjusning och farten kändes ännu högre.

”För mig gäller alltid principen hellre guilty pleasures än guilty displeasures”, sa hon. ”Och din andra fråga törs ingen riktigt närma sig fastän den många gånger avslöjar alltför mycket.”

Banans alla prövande backar och motlut började nu snarast kännas som befrielser eller belöningar.

”Som författare blir jag arg på jublande kritik om den är ytlig och sorgset lycklig av tunga invändningar om de är välgrundade”, sa jag. ”Men det senare brukar ta några år att inse.”

”Medan det för mig kan kräva tid och rannsakan att se när jag varit för vag eller använt intern lingo som genväg”, sa hon.

Tåget passerade plattformen igen men utan att stanna och mannen med löständerna och peruken skrek:

”Vi kör med Halloweenbonus, det är flera varv kvar!” och så var tåget än en gång på väg uppför första stigningen. 

”Vad sällan man pratar öppenhjärtigt med en författare”, sa hon, ”låt oss fortsätta!”

Förväntansfullt blickade jag ut mot Saltsjöns glittrande vatten och svarade: 

”Gärna.”

Läs fler bokkrönikor av Jerker Virdborg, till exempel om autofiktionen och litteraturens öde.