Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 03:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/johan-kling-och-de-gra-kastraterna/

Böcker

Johan Kling och de grå kastraterna

Johan Kling är också regissör och tilldelades två Guldbaggar för ”Darling” 2007. Foto: Viktor Gårdsäter

Magnus, Felix och David är huvudpersoner i Johan Klings romaner. Det är tre sjunkna män av en sort som blir allt vanligare i svenska romaner. Jonas Thente läser Klings vemod bredvid en studie av Pierre Bourdieu om könsroller och makt.

I somras hyllades skådespelaren Keanu Reeves på sociala medier för sitt exemplariskt omtänksamma kroppsspråk. Närhelst han fotograferas bredvid något kvinnligt fan ser han till att hålla händerna noggrant utanför hennes kropp. På bilderna ser man tydligt hur hans händer inte fattar tag i tillskyndande kroppar, utan fladdrar som fjärilar på avstånd.

Det kan förstås vara en ren taktisk försiktighet. Men det kan också röra sig om ett evolutionssteg i manligt beteende, betingat av uppdaterade samtida umgängesformer och politiska omvälvningar. En smygande försiktighet, en medvetenhet om oönskat beteende. Inte avbryta, inte ta för mycket plats, inte titta fel, välja orden noga, inte spreta med benen på tunnelbanan.

Nyss utkom sociologen Pierre Bourdieus studie ”Den manliga dominansen” i ny utgåva. Ursprungligen publicerades den i Frankrike 1998 och skapade en del tumult. Bourdieu är exempelvis inte nådig mot schablonmässiga psykoanalytiska tolkningar av skillnader mellan könen. Han föredrar att luta sig mot socialantropologins iakttagelser på området.

Att läsa boken i dag är omtumlande. Mellan den och oss ligger vad som kan kännas som betydligt längre tid än bara tjugo år. Andra genus än man och kvinna diskuteras inte och de två könen är starkt avgränsade med generella och genomgående egenskaper: dominant och underkastad. Den sortens absoluta motsatser stöter man i dag snarast på som karikatyr: i extremhögerns drömmar om en förgången tid där mannen var dådkraftig och kvinnan tog hand om hem och barn, i kontrast till dagens moras av sojapojkar och feminister.

Enligt Bourdieus och många andras klassificering står mannen för ”det yttre, det officiella, det offentliga, det raka, det torra, det övre”. Mannens uppgift är att utföra ”riskfyllda och iögonenfallande handlingar”. Kvinnorna står däremot för ”det fuktiga, det nedre, det krökta och det kontinuerliga”. Vid olivskörden, konstaterar Bourdieu i ett talande exempel, är det männen som slår ner oliverna med käppar och kvinnor och barn som krökta går efter och samlar upp dem.

Det är fascinerande att läsa Pierre Bourdieus bok bredvid den svenska skönlitterära utgivningen. Hans klassifikationer står sig på det stora hela. Manliga romaner utspelar sig sällan i hemmets intima miljö med släktrelationer i fokus. Manliga romangestalter har mer äventyrliga omständigheter att ensamma ta tag i. De kvinnliga författarna skriver gärna romaner som får baksidesdevisen ”en släktkrönika som sträcker sig över tre generationer” medan de manliga försöker skruva till intrigen med oväntade och aparta inslag. Där de kvinnliga hjältarna ingår i ett större sammanhang, är männen oftast konstiga och ensamma.

Samtidigt har något hänt under de senaste tio åren. I takt med att de manliga gestalterna blivit allt mer inbundna och grubblande har de kvinnliga lämnat sina fixerade relationer och sammanhang för att söka egna äventyr under dramatiska och ibland intensivt självförbrännande former. I kvinnliga romaner har man gärna sex på allehanda gränsöverskridande och grafiska sätt. I de manliga är det betydligt torrare. 

De kvinnliga frihetsvrålen är logiska, helt enligt schemat. Kanske är det mer intressant att ställa de manliga romangestalterna jämte Bourdieus bok. Det är ju manligheten och dess normer som har rannsakats i samhällsdebatt och politik. Mannen är problemet. 

Så hur ser mannen ut när han skildras i manliga svenska författares skildringar? Allt oftare ser han ut som Magnus, Felix och David.

Johan Kling debuterade 2009 med romanen ”Människor helt utan betydelse”. 2014 kom ”Glasmannen” och tidigare i år hans tredje roman ”Lycka”. I var och en av romanerna följer vi en man som berättar utifrån ett nutidsperspektiv. Det är sorglig läsning, fantastisk och vemodig läsning. Magnus är 32 år, Felix är 44 och David antagligen runt 40 han också. De delar många egenskaper, och det är egenskaper som går helt på tvärs med Bourdieus och andras ritningar. Man kan här fråga sig om inte jämställdheten faktiskt är det nollsummespel som en del feministiska teoretiker hävdar, där mannen måste ta till reträtt i samma utsträckning som kvinnan tar för sig. Det kan verka så när man betraktar Johan Klings grå kastrater.

Magnus äcklas av sin svaghet, känner sig obekväm och tafatt i sociala situationer och ser konstig ut i kavaj – det klassiska manliga attributet. Han är misslyckad bland de lyckade. Det enda han har att komma med i traditionell statusväg är flickvännen, som folk antyder är för vacker för honom och som eventuellt håller på att lämna honom.

Felix i ”Glasmannen” har lämnat sitt jobb på ett glassigt företag i Stockholm. Det skedde plötsligt, som i en mystisk känslostorm. Nu lever han fattigt medan ”de otäcka kvinnorna” i bostadsrättsföreningens styrelse konspirerar för att vräka honom. Han syndar pinsamt mot den manliga koden genom att bli förälskad i en kvinna som bara tänkt sig ett one night stand. ”Man ska veta sin plats”, tänker han om sig själv.

David i ”Lycka” delar fattigdomen med sina romanbröder. Men han är den ende som har en allvarlig relation: den till sin dotter, som hellre vill vara hos sin mamma för att det är tråkigt hos pappa. David beskriver sig som ”banal”, ”enkel” och ”inte särskilt påläst”. ”Underkastelsen verkar jag ha i blodet och svårigheterna tar visst aldrig slut”, konstaterar han nyktert när förnedringarna haglar över honom.

Det är en masochistisk prosa Kling odlar. I samtliga tre romaner låter han sina gestalter blotta sig för läsaren, som för att medvetet förlöjliga dem inför oss. Felix utlovas ett ganska stort arv, köper en dyr paletå på NK och återfår sin pondus. Han lämnar varuhuset med rocken på och går ”bland människorna med högburet huvud och ryggen rät som en flaggstång. Jämför med Bourdieu här ovan: ”det yttre, det officiella, det offentliga, det raka, det torra, det övre”.

Men vi läsare inser tämligen omgående att advokaten håller på att lura honom på arvet. Det förstår inte Felix och vi följer honom ner i fördärvet.

På samma sätt betraktar vi med vemod och en smula löje Magnus tillkortakommanden och vi noterar hur David förnedras medvetet av sin exhustru och omedvetet av sin lilla flicka. Han väljer slutligen bort sin egen möjlighet till lycka.

Bourdieu skriver i sin bok om Virginia Woolfs roman ”Mot fyren” och dess kvinnliga, demaskerande blick på mannen. Det är ”en blick som är särskilt klarsynt när det gäller det slags förtvivlade och i sin triumferande omedvetenhet rätt patetiska ansträngning som alla män måste göra för att leva upp till sin barnsliga idé om mannen”, skriver han.

Jag skulle vilja säga att Johan Kling både anammar och inverterar den blicken. Man kan hitta kusiner till hans Magnus, David och Felix i åtskilliga andra unga svenska romaner. Man hittar dem mer sällan i kvinnliga romaner, där männen mer uttalat följer gängse manlighetsformulär och står för det truligt konservativa eller hotfullt aggressiva.

Johan Kling har med blygsamt mästerskap skapat ett galleri av kuschade grå kastrater som mer eller mindre deltar i samhället, men aldrig fullt ut. De vet att de är udda, men förmår inte riktigt analysera på vilket sätt. Och de undviker sorgmodigt att ens diskutera mansrollen. De bär sina avvikelser som uteslutande personliga bördor och deras fall tycks i princip vara ödesbestämda. Filosofin är enkel, närapå asketisk och ibland nästan Kristuslik. Som David i ”Lycka” summerar saken för sig själv: ”Kanske är allt man vill att få leva sitt liv med lite värdighet. Kunna se sig i spegeln och känna att man inte har blivit förödmjukad”. För inte så länge sedan skulle det snarare ha varit en självklart kvinnlig, ilsken replik. Hos Kling blir det en uppgiven och dov suck.

Läs Ulrika Milles recension av Johan Klings ”Glasmannen”.

Läs Jonas Thentes recension av ”Människor helt utan betydelse”.