Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 06:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/johanna-frid-i-bockerna-ar-generna-inte-allt/

Böcker

Johanna Frid: I böckerna är generna inte allt

Emma Hanquist Illustration: Emma Hanquist

Att bli förälder eller inte bli förälder – det är en fråga som har diskuterats i debattartiklar och krönikor våren 2019. I Boksommar skriver fyra DN-kritiker om hur barndilemmat speglats i romaner och noveller under det senaste seklet. Först ut är Johanna Frid, som skriver om skönlitteraturens känsla för vänskap mellan barn och vuxna som inte är släkt.

Barnet i mina drömmar är ett slags Schrödingers katt – både en möjlighet och en omöjlighet. En existens av oviss karaktär. 

Däremot är jag övertygad om att andra relationer är möjliga – att samhörigheten mellan barn och vuxna inte nödvändigtvis handlar om blodsband. Jag har haft gott om extramödrar i mitt liv, både som stor och som liten. Extramödrar och goda feer. Dem kommer jag alltid att bära med mig i hjärtat, liksom vissheten om att kärlek och omsorg inte är villkorad av släktskap. 

Att vara älskad och behövd är inte avhängigt av att vara någons förälder

Vi är starkt präglade av den norm som dikterar att äkta relationer handlar om romantisk kärlek eller biologiska band, och därmed marginaliserar vi både vänskap och andra potentiella familjerelationer. Att vara älskad och behövd är inte avhängigt av att vara någons förälder. 

Om man vänder sig till litteraturen upptäcker man snart att den sortens relation inte alls är ovanlig. Särskilt i barnlitteraturen är motivet populärt. Fram till för inte alls så länge sedan var det som om barn var tvungna att vara föräldralösa för att över huvud taget platsa i barnböcker – tänk på Pippi Långstrump, Anne på Grönkulla och de evakuerade barnen i C S Lewis ”Häxan och lejonet”. För det första är det en premiss som öppnar för äventyr och spänning, för det andra en öppning för relationer mellan barn och vuxna som inte handlar om föräldraskap. 

När jag försökte presentera den här tanken för några vänner började de genast prata om incest och Nabokovs ”Lolita”. Nej, skrek jag, det är inte det jag menar! 

Rasmus på luffen träffar Paradis-Oskar, Harry Potter har jätten Hagrid, Roald Dahls Matilda får lämna sina fruktansvärda föräldrar, paret Vidrigson, och flytta hem till sin älskade lärare, fröken Honung. ”Godnatt mister Tom” av Michelle Magorian handlar om vänskapen mellan den negligerade Willie och den enstöriga gubben Tom Oakley. I regel är det också just vänskap det handlar om – ett ömsesidigt band mellan barn och vuxen, två människor som får glädje och utbyte av varandra.  

Fenomenet finns också i vuxenlitteraturen. ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara kom ut 2015 och blev – trots eller på grund av – sitt melodramatiska och nattsvarta innehåll en bästsäljare. Romanen följer fyra vänner i New York från college-åren till medelåldern, med fokus på den svårt traumatiserade Jude som levt genom sexuella övergrepp, svår misshandel och gravt självskadebeteende. Berättelsen är stundtals outhärdlig att läsa, men en ljusglimt är relationen mellan Jude och hans före detta professor Harold. När Jude fyller trettio blir han adopterad av Harold och hans fru, och får uppleva en gemenskap och omsorg som är väsensskild från hans tidigare erfarenheter. 

Ett annat exempel är Donna Tartts ”Steglitsan” från 2013, där Theo som trettonåring förlorar sin mamma i en terroristattack. Och visst, allt går åt helvete, men antikvitetshandlaren Hobie finns med som en trygg hamn, en lisa, brevvän och så småningom förmyndare och arbetspartner. Blotta tanken på Hobies möbelverkstad och föremålen han omger sig med blir en tröst – något evigt i en värld av ovisshet. Just så kan vänskapen med en vuxen fungera, som ett löfte om andra liv och andra världar än det man har för handen. 

Relationer mellan pojkar och äldre män tycks onekligen vara i majoritet, men min favorit är utan tvivel Annika Thors tant Märta. Hon är en viktig gestalt i Thors serie om systrarna Steffi och Nelli Steiner. I den första boken, ”En ö i havet”, evakueras de från det nazistiska Wien och placeras på en liten ö i Göteborgs skärgård (andra världskriget verkar också vara ett återkommande tema). Trots att flickorna har blivit lovade att de ska få vara tillsammans får lillasyster Nelli stanna kvar hos blonda, leende tant Alma och hennes rosenkindade småbarn. Steffi meddelas via teckenspråk att hon ska följa efter den barska tant Märta som bär sitt gråa hår i en stram knut i nacken. 

Hos Märta serveras torsk och moralkakor

Steffi vantrivs och har en fruktansvärd hemlängtan, och tant Märta – pingstvän och rättrådig – gör inte saken bättre. Nelli får en ny gul baddräkt av Alma, medan Steffi får en mörkbrun, hemstickad av Märta. Baddräkterna blir en bild av vad de olika fosterhemmen erbjuder: Alma är idel lena ord och bakade bullar. Hos Märta serveras torsk och moralkakor, och Steffi längtar efter sin egen mammas mjuka händer, som vi alla kanske gör någon gång i livet.

Tant Märta förändras inte över en natt. Men relationen mellan Steffi och Märta växer. Det tar ett tag, men det visar sig att Märtas stränghet också kan stå för något gott. Att hon står upp för det som är rätt, och för Steffi. Det unika i skildringen av relationen Steffi/Märta – åtminstone i bok som riktas till en yngre publik – är att Märta får tillfälle att själv reflektera kring varför de valde att ta emot Steffi. Hon får tillfälle att säga att hon aldrig har ångrat det, och att Steffi alltid kommer att ha hem ett hos henne. De får chansen att förändras inför varandra, att utvecklas och komma närmare varandra utan att någon av dem gör avkall på sin starka integritet. 

Vad är slutsatsen här? Att det eventuella föräldraskapet är ett dilemma, men att det finns andra möjliga relationer. Andra möjliga förebilder. 

I en värld av sockersöta tant Almor vill jag vara en tant Märta. Det är min tröstande ramsa när det kommer till frågan om familjebildning.

Krönikor i frågan om att skaffa barn eller inte:

Amina Manzoor: Jag känner ingen stress, jag vill inte bli förälder 

Andrev Walden: Därför blir jag provocerad av alla som väljer att inte skaffa barn