Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jonas-thente-apokalypsen-ar-pa-gang-men-i-slow-motion/

Böcker

Jonas Thente: Apokalypsen är på gång, men i slow motion

Bild 1 av 3
Foto: Alamy
Bild 2 av 3 Isaac Asimov: ”Stiftelsetrilogin”
Foto: Natur & Kultur
Bild 3 av 3 Skalbaggar från Albertus Sebas ”Sebae Rerum Naturalium” (1765)
Foto: Mary Evans Picture

I Jacob Hirdwalls debutroman är det muterade skalbaggar som till slut tar kål oss. Apokalypserna vi spekulerar i är många, men de har det gemensamt att de brukar gå fort.

Ingen av mänsklighetens alla myter målar upp en långsam apokalyps. Det beror nog på underhållningsvärdet: när världen går under måste det vara med dunder och brak. Gudsvrede, kärnvapenkrig, AI-revolt, supermeteorit, utomjordisk invasion eller någon virusmutation som utplånar alla på en kafferast.

Vi är grandiosa och kräver dramatik för att inte somna.

I själva verket hade nog T S Eliot rätt när han konstaterade att världen kommer att upphöra ”Not with a bang but with a whimper”. En snyftning. Ungefär som den vi pressar fram när vi läser om ännu en utrotad djurart eller bränderna i Amazonas, innan vi skrollar vidare till de senaste turerna kring vikbara skärmar och Taylor Swifts nya priser.

Den profetiske science fiction-författaren William Gibson ventilerade på Twitter i veckan sina teorier kring den osexigt långdragna apokalypsen. Det är ingen bra story, trots att den är mest rimlig, menar han. Jag skulle i och för sig vilja försvara den fornnordiska mytologins färger här, med den förebådande fimbulvintern som faktiskt varar i hela tre år – en i sammanhanget vansinnigt lång tid.

I själva verket kanske apokalypsen pågår just nu, sedan ett par hundra år.

Men vi bör inte glömma undantaget: ett av de tyngst vägande sf-projekten någonsin, Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi, som i somras har utkommit på nytt i svensk översättning. Här är hjälten en så kallad psykohistoriker vid namn Hari Seldon, som vetenskapligt slår fast hur och när civilisationen kommer att bryta samman. Och som gör upp en plan för att förkorta återhämtningen genom att grunda en hemlig akademi. Här talar vi om tiotusentals år av apokalyps och återuppståndelse.

Jacob Hirdwall: ”Picknick vid vägens slut” Foto: Nirstedt litteratur

I årets hittills mest fascinerande svenska romandebut – ”Picknick vid vägens slut” – målar Jacob Hirdwall upp ett jämförelsevis ganska långsamt scenario, där planetens liv utplånas till följd av klimatförändringarna. Det är ju så med denna vår gemensamma klimatpåverkan att det finns hur många varianter som helst av exakt vad som kommer att ta kål på oss. Det kanske inte alls blir tsunamier, höjning av havsnivån, vattenbrist eller binas död. Det kanske blir, som Hirdwall föreslår, svärmar av muterade skalbaggar.

I sin roman låter Hirdwall en överlevande eremit resonera kring mänskliga tillkortakommanden när det gäller apokalypsmedvetenhet. Utgångspunkten är psykologin. ”Vid plötslig olycka reagerar vi direkt, hög puls, snabba beslut, skärpt receptionsförmåga. Men vid långsamma olyckor uteblir de här reaktionerna.”

Det är en rafflande och stundtals gnistrande poetisk roman av en debutant med enorm potential. ”Picknick vid vägens slut” kittlar med tydliga referenser som Harry Martinson, Franz Kafka och Arthur C Clarke – för att nämna några – men känns i sin struktur mest lik ett datorspel. Då tänker jag på de action- och rollspel där själva berättelsen framförs via videologgar, dagböcker och dokument som man kan studera. Eller låta bli att studera, om man mest vill störta fram och skjuta saker. Som de allra flesta vill. 

Bröderna Strugatskij: ”Picknick vid vägkanten” Foto: Ersatz förlag

Det finns en annan, oavsiktlig, poäng i den här romanen. Dess titel anspelar förstås på de ryska författarbröderna Arkadij och Boris Strugatskijs roman ”Picknick vid vägkanten”. Den publicerades första gången 1972, nyöversattes i år och gavs ut på Ersatz förlag. Läs den. Det är en sf-roman som med rätta har vuxit i betydelse för varje år och nu anses vara en oumbärlig del av världslitteraturen. Den skitiga realismen i beskrivningen av hur arbetare och lycksökare lockas till områdena där de mystiska ”zonerna” uppenbarat sig – gissningsvis till följd av att utomjordiska farkoster stannat för en kort matpaus och lämnat efter sig gåtfullt ”skräp”, som en bilande familj glömmer kvar glasspapper, servetter, läskburkar och fimpar.

Romanen ligger bakom Andrzej Tarkovskijs film ”Stalker” och datorspelen med samma namn. Jag har för mig att den faktiskt skrevs i en förort till Stockholm, men har inte kunnat få detta bekräftat.

I Jacob Hirdwalls roman anspelar picknicken vid vägens slut på den så kallade Dödens bro. Det är den bro i den ukrainska staden Pripjat dit invånarna strömmade för att titta på det vackra ljusskenet från Tjernobyl i gryningen den 26 april 1986. Picknickdeltagarna dog senare av nedfallet.

Det är en gripande scen också i den uppmärksammade tv-serien ”Chernobyl”.

Men det hela har visat sig vara med ganska stor säkerhet en skröna. Och med vår tids logik innebär det naturligtvis för somliga att i princip hela Tjernobyl kan förmodas vara en skröna.

Förnekelsen är ett av individens mest primära psykologiska försvar, men när den osäkras på en mer allmän nivå så blir det en revolver mot allas vår tinning. Genom fimbulvintern förnekar vi oss käpprätt in i ragnarök.