Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 15:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jonas-thente-lidandet-i-litteraturen-gor-bast-i-att-vara-pa-riktigt/

Böcker

Jonas Thente: Lidandet i litteraturen gör bäst i att vara på riktigt

Lidande och död staplas på hög i den svenska litteraturen. Foto: A3749 Steffen Kugler

Få böcker är så älskade som de som handlar om en närståendes elände och författarens sorgearbete. Kanske har vi ett lika stort behov av smärta och lidande som vi har av tröst, grubblar Jonas Thente.

Rätta artikel

Att ”människans behov av tröst är omättligt” slog Stig Dagerman en gång fast. Bevingat har citatet blivit, och älskat. Men behovet av motsatsen verkar vara lika stort, eller snarare behovet av det som faktiskt gör den eftertraktade trösten meningsfull. Lidandet, eländet, skräcken och döden.

I min sociala medier-karneval brukar lidandet få många gillamarkeringar. Där finns i synnerhet en kvinna vars pojkvän gick bort för något år sedan, och som följde hans kamp ingående och förmedlade skeendet för vem som än ville haka på. Hennes behov av tröst var lika stort som hennes läsares behov av att läsa om lidandet och trösta med hjälp av diverse symboler och uppmuntrande svar.

Hon håller fortfarande på med allt mer hjärtknipande hågkomster. Nu går hon fram i den begynnande våren och får ont av allt hon ser, allt som han aldrig mer kommer att få se. En påsklilja, en glassclown, ett glitter på fjärden. Ibland publicerar hon favoriter i repris. Och hennes läsare kan inte få nog. Det är som ett medberoende av lidande och tröst, tröst och lidande.

Det har väl alltid varit en litterär tradition, detta med gripande skildringar av lidande och undergång.  Alexandre Dumas d:y skrev 1848 om ”Kameliadamen” och hennes ensamma, förnedrande död i tuberkulos. Läsarna visste att den Marguerite som skildrades i romanen hade en biografisk förlaga, nämligen Alexandres älskarinna.

Men samtiden nöjer sig inte med några förtäckta och dramatiserade lidanden. Det skall vara på riktigt och det skall vara äkta människor som står författaren så nära man kan. Inte ens de gamla skillingtrycken eller låtskräckisar som ”I en sal på lasarettet” kommer i närheten av dessa moderna skildringar eftersom de förra är för allmänna. Detta nu vill ha autenticitet, helst med bildbevis.

Kritikern Rebecka Kärde skrev här i DN (15/4) om lyrikens ”sommarpratifiering”. Det var på tal om debutanten David Zimmermans ”Ljus och strålning”, som tar avstamp i poetens far som dör i cancer. Andra poeter med liknande tematik på senare tid är Tua Forsström, Jonas Modig, Jenny Tunedal, Felicia Stenroth och Kalle Hedström Gustafsson.

På den samtida svenska prosans område måste nog Tom Malmquists ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” från hösten 2015 vara den stora banbrytaren. Den handlar om hur författarens flickvän dör i samband med förlossningen av deras dotter. Det är ohygglig läsning, men det är också en ”berättelse om livet” – om man skall sammanfatta de många hänförda omdömena.

Det är viktigt. Att man inte får bli bottenlös. Man måste samtidigt hylla livet, för det är förstås där trösten kommer in. Den svenska lidandelitteraturen skall inte kännas som en dyster kyrkogård utan som en modern, sekulär begravning där klädkoden trots allt är ”något glatt”.

Det behöver för övrigt inte alls vara döden som står i centrum. Det går också bra med närstående som lider av sjukdomar som gör att de sakta och smärtsamt glider ifrån författaren.

Efter Malmquist har minst 30 böcker om självbiografiskt lidande passerat mina händer, åtskilliga på stora och etablerade förlag, andra mer eller mindre egenutgivna. Den senaste i raden är Eric Roséns ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”, som – kan man kanske säga – höjer insatsen när det kommer an på temat. Rosén kombinerar det tidiga 2010-talets pregnanta tema om papparelationer, med skildringen av faderns långsamma självmord till följd av narkomani och hans fängelsevistelse till följd av ett mord som han nästan helt säkert har begått.

Jag plöjer igenom en rad recensioner av den de här böckerna. Man kan tydligt se hur de skiljer sig från kritiken av rätt och slätt fiktiva, ankarlösa, böcker. Ofta används omdömen som hjärtskärande och djupt gripande. Recensenterna blir lite mer öppet personliga och beskriver hur de måste gå och ta en promenad i mitten av läsningen, eller hur skildringen övermannar dem när de vaknar om natten. 

Man talar betydligt mindre om språk och stil i den här sortens recensioner. Man talar knappt alls om sådant. En sådan diskussion kanske hade känts lite som ett okänsligt brott mot dekorum, ungefär som i den lustiga historien som mannen som hälsade på i huset bredvid, fick beskedet att grannen nyss gått bort, och frågade: ”han sa ingenting om en burk färg?”.

Ändå är stilen central i skildringar av smärta och lidande. Man kan skriva på många olika sätt och det känns trist när det hjärtslitande innehållet bedövar läsaren. Men säkert är behovet av lidande och tröst större än behovet av stilistisk diskussion.

Mer lidandelitteratur är att vänta i utgivningen och då kan man erinra sig några andra rader som Stig Dagerman skrev, en Dagsedel från 1947 om platsbrist inom vården som bara delvis tappat i aktualitet:

Trångt är om saligheten

och till och med helgon står i kö.

Ingenstans har vi att leva.

Ingenstans har vi att dö.

 

Läs fler bokkrönikor av Jonas Thente, till exempel den om den svenska psykogeografiska fattigdomen.