Om det förflutna brukar man säga att det är mörkt. ”Det mörka förflutna”. Och med mörkret kommer osäkerheten, skräcken och förvirringen. Man kan, om man vill, se exempel på hur detta fungerar redan i Bibelns inledning.

Den tyske teoretikern Erich Fromm hör till dem som menar att det ”mörker” som vilar över den första skapelsen, och som Gud skingrar med sitt ljus, i själva verket är en tidigare världsordning med mer ursprungliga gudar och lagar.

Principen fungerar också i folktron. När kristendomen stormade fram som en ångvält tryckte den ner alla konkurrenter i jorden. Ner i det mörka förflutna. Berättelser som handlar om de motståndsfickor som fortfarande finns kvar brukar numera kallas ”folk horror”.

Begreppet har populariserats sedan ett par decennier och i sin aktuella betydelse inbegriper det även äldre verk, men framför allt en en del brittiska filmer och böcker från sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Det har hävdats att det vaknande intresset för folktrons aspekter hade att göra med hippie-erans gröna våg och sökandet efter mer autentiska och hållbara sätt att leva än under den hycklande, ljumma kristendomen. Men lika viktigt är periodens möte mellan klarögda, idealistiska, urbana medelklassungdomar och den motspänstiga verklighet som det ruralt folkliga hade att erbjuda.

Jag läste i dagarna på nytt Alan Garners ”The owl service” från 1967. Flera andra titlar av den engelske författaren är översatta till svenska, och denna hans mest omskakande roman heter ”De tre fördömda” i svensk språkdräkt. Den är ett praktexempel på det vi nu kallar folk horror. En välbesutten familj från England tillbringar sommaren på ett gods i norra Wales. I familjen finns två barn och på godset hjälper tre ortsbor till. Kollisionen mellan de två helt skilda kulturerna är oundviklig och åldriga lokala sagor och aldrig riktigt döda legender driver sitt spel. Det är en krypande berättelse om gammalt och nytt som dessutom låter klassklyftorna spä på och driva det redan ödesmättade skeendet.

Men det enskilt mest betydelsefulla verk som definierat denna skräckgenre är Robyn Hardys film ”The wicker man” från 1973. Här är det en starkt kristen polis som får i uppdrag att resa till en avlägsen ö i Skottland för att undersöka en ung flickas försvinnande. Det blir alltmer tydligt att ön inte alls är kristnad, utan att befolkningen återgått till tidigare keltiska regler och ritualer. Polisen kommer att bli en omedveten deltagare i en åldrig fruktbarhetsritual.

Jag kan varmt rekommendera antologin ”Folk horror revival: Field studies” (Wyrd harvest press). Det är en drygt 500-sidig samling essäer, artiklar och intervjuer kring genren, som inbegriper litteratur, film, konst, musik och annat som hamnar inom ramen – och ibland något utanför.

Även om genren är utpräglat brittisk (och senare amerikansk: tänk Stephen Kings ”Jurtjyrkogården”) så finns det goda exempel på folk horror även från andra håll. I antologin finns texter om japansk, östeuropeisk och skandinavisk folkskräck. I den senare hittar vi ett talande exempel på gränsdragning. John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” anses förvisso vara en utmärkt roman, men den platsar inte riktigt som folk horror. Varför? Därför att vampyrtemat inte är svenskt och därmed inte autentiskt. Det är viktigt att tappa ur de lokala källorna, för annars är det fusk. Tv-serien ”Jordskott” hyllas däremot oreserverat.

Men engelska läsare och antologiredaktörer är förstås hänvisade till engelska översättningar. Hade de inte varit det, så hade de stött på andra nutida svenska exempel hos till exempel Amanda Hellberg och Anders Fager. Vill man titta lite längre tillbaka så tror jag att Maria Gripe utmärkt väl kan mäta sig med en Alan Garner när det kommer an på att skapa kusliga stämningar av mystik och isolerade fickor av något bortom vår grå verklighet. Romaner som ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978) och ”Agnes Cecilia” (1981) är mästerverk.

Och alldeles nyligen kom Lisa Förares roman ”Varken”, som fortsätter på det spår som John Ajvide Lindqvist populariserade med sin debutroman: mötet mellan gammal folktro och svensk socialrealism. I ”Varken” letar en ung kvinna efter sin försvunna syster och upptäcker en fördold värld i trakterna av den stockholmska förorten Fruängen.

Intresset för folk horror kommer att växa i takt med att världen trivialiseras och homogeniseras till en global livsstilskedja. Bra folk horror kombinerar etnologi och socialantropologi med metafysiska resonemang, känslan av en flerdimensionell verklighet och respekt för den människans fantasi som i alla tider sökt förklara och förmera världen.

Läs fler texter av Jonas Thente, till exempel: Hur kommer Tulsa att rösta efter Trumps uttalande?