Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-23 10:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jonas-thente-somliga-forfattare-slarvar-bort-sig-i-geografin/

Böcker

Jonas Thente: Somliga författare slarvar bort sig i geografin

En romanläsare orienterar sig? Foto: Robert Ekegren / TT

Somliga romanläsare är mer känsliga än andra för geografiska konstigheter. För somliga är kartan en oumbärlig ledsagare till romanens världar.

Rätta artikel

Sedan några månader har jag förlorat mig i geografin. Jag har varit vilse i den amerikanska litteraturens vildmarker sedan jag tappade bort min karta. Den var ungefär 3 x 3 meter, på baksidan fanns Alaska och Hawaii, och hopvikt var den till formatet tunn som en normal diktsamling. Den kan ha hamnat mellan två tyngre böcker i någon av hyllorna. Till dess att den återfinnes eller ersättes har jag svårt att läsa amerikanska romaner som inte utspelar sig i de större städerna.

Somliga av er förstår säkert varför. 

Förutom en svår kartfetischism har jag ett nästan neurotiskt förhållande till litteraturgeografi. Om en roman utspelar sig i en helt och hållet fiktiv värld kan jag slappna av någorlunda, men är den förankrad i verkligheten blir jag genast rastlös: letar efter ortsnamn och andra markörer som låter mig följa berättelsens gestalter när de åker bil från X till Y och stannar för att kissa i Z. 

Med min karta försvunnen har jag svårt att läsa någon av alla de romaner och novellsamlingar som utspelar sig i det amerikanska rostbälte där bruksorter och bergsruckel lyser i mörkret.

Japanske Haruki Murakamis senaste, ”Mordet på kommendören”, gav mig genast en känsla av obehag. Berättaren beskriver sin bostad, vid en dal söder om Tokyo, men med havsutsikt mot havet åt sydväst. Sydväst? Min brådstörtade undersökning gjorde klart att det måste röra sig om halvön Izu, som ju omges på tre sidor av Stilla havet. Läslugnet infaller. 

Men snart uppger Murakami att stugan ligger ”bland bergen utanför Odawara” som ligger ovanför halvön, och jag har mycket svårt att få det hela att gå ihop när jag tittar på kartan. Möjligen kan det vara en fördel att läsa den fantastikförtjuste Murakami med en känsla av situationell oro, men jag hade föredragit en mer stringent terräng.

Somliga författare mörkar geografin, men lämnar antydningar. Utspelar sig Dimitris Alevras roman ”Mannen i rummet” i Lund? Det får man aldrig veta, men berättaren kan gå från ena sidan av staden till den andra på en och en halv timme. Och tågstationens relation till torget… Ja, kanske Lund. Författaren växte upp där. Men å andra sidan… Och så där håller jag på.

Johan Klings nya roman ”Lycka” inleder med ett förvirrande perspektiv. Han är väldigt noga med sina samtida Stockholmsmiljöer, men just därför blir det ett skred när hans berättare går på gångbanan längs med ”Centralbrons järnvägsspår mot Gamla stan” och ser Västerbron i fonden och Stadshuset åt höger. 

Det tar hela tre nervösa sekunder innan jag inser att nåväl, han måste ha vänt sig mot väster. Utan att klargöra detta. Det skulle alltså ha stått ”… järnvägsspår mot Gamla stan och tittar högerut”. Jag kan tänka mig andra läsare med en åkomma som liknar min, men som är obekanta med rutten – japaner kanske – och desperat prasslar med kartan.

Jag överdriver. Men somliga författare är väldigt slarviga med sina miljöer, när de helt och hållet diktar upp dem. De kan suggerera mig att den ”granne” som omtalas med största säkerhet bor i huset precis bredvid, för att efter ett par hundra sidor göra klart att den där grannen i själva verket bor snett mitt emot, på andra sidan fotbollsplanen. 

Ett sådant enkelt förbiseende kan förstöra en läsupplevelse. Läsaren skaffar sig en bild av platsen som är tämligen trygg, så att gestalterna som rör sig i den sedan kan vara hur kaotiska som helst. Att plötsligt förskjuta grannar och bensinmackar och grillkök och skogsgläntor, eller att skifta väderstreck hur som helst, är ett kontraktsbrott. Det är som att betrakta en hötorgstavla betitlad ”Gryningsfiske i Bohuslän” och notera hur solen går upp över horisonten.

Å andra sidan. I en fantastisk analys av sista delen i Marcel Prousts ”På spaning...” ritade patafysikern Jean Ferry schematiskt upp en byggnad enligt romanens beskrivning, och kom fram till att berättaren, ur den vinkel han stod, inte under några omständigheter kunde ha sett baron de Charlus bli piskad av en manlig prostituerad. Ferry visar listigt att den enda möjliga förklaringen är att det är berättaren själv som hängivit sig åt denna aktivitet.

Så kan en slarvigt tecknad miljö också bli till en bråddjup undertext, i händerna på en hängiven läsare.

Läs andra bokkrönikor av Jonas Thente, till exempel en interaktiv sådan om interaktiv litteratur.