Själv hör jag till dem som jublar ”Äntligen en författare som man aldrig har hört talas om!” när författare jag aldrig hört talas om får viktiga litterära priser. I ett ständigt accelererande skred av skönlitteratur känns det skönt att någon gång kunna slippa leta på egen hand efter diamanterna. 

Och rampljuset riktas in i det som varit skugga och ger en bredare offentlighet.

Inte så att Marit Kaplas ”Osebol” har legat i skugga. Dess tillgänglighet har lockat även läsare som inte direkt är kamratliga med poesin.

Den bästa boken av de nominerade är Steve Sem-Sandbergs ”W”. Men han har fått priset tidigare, och uppbär ett författarskap snarare av Nobelklass än av mer lokal prägel. Efter nomineringarna skrev jag att det stod mellan den självklara Sem-Sandberg och sensationen Kapla. Det blev sensationen.

Man får se detta pris som ett lackmuspapper för folksjälens grubbelvärde. Där tre av de nominerade böckerna utspelade sig utanför Sveriges gränser och en i hjärtat av Stockholm, är ”Osebol” en sorts elegi över den svenska landsorten. Är det egentligen skönlitteratur, eller ett reportage med många mellanslag och blankrader? Det ju kan diskuteras om inte detta är en fackbok, egentligen.

Men den 800-sidiga, Edgar Lee Masters-liknande elegin där byn Osebols invånare talar som ur djupet är ett stort och ljudligt dokument – djupt rörande reportagepoesi. Här talar Lotten Gustafsson, född 1969, om sin dotters problem med att ta sig till jobbet:

Vi har försökt lobba
för en senare buss till skolan
men det går inte. 

Det är ju skolan som upphandlar
så det är ju kommunen.

Den går tio i sju från Värnäs
det är det de tittar på
men så bor ju alla runtomkring. 

Hon gick upp halv fem
för hon skulle göra sig i ordning.

Ja, vi får se hur vi löser det.