Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 01:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/kjell-westo-bade-kommersialismen-och-elitismen-hotar-litteraturen/

Böcker

Kjell Westö: Både kommersialismen och elitismen hotar litteraturen

Kjell Westö Foto: Carolina Byrmo/Aftonbladet/TT

Han kände sig inte hemma i det ganska elitistiska 1980-talet. De hårda kommersiella idealen som kom senare var knappast någon tröst. Finlandssvenske författaren Kjell Westö skriver personligt om sin väg till litteraturen och om svårigheten att finna sin plats bland ytterligheterna.

När jag var ung brukade jag stå gömd bakom olika hyllor i Akademiska bokhandeln i Helsingfors. Jag kunde vistas i bokhandeln flera timmar i sträck, men flyttade på mig med fem minuters mellanrum för att personalen inte skulle märka att jag stod där och tjuvläste hela böcker. Ibland köpte jag en och annan pocketbok, och en vinter gick jag omkring i flera månader med en tidig utgåva av Tomas Tranströmers samlade dikter i min rockficka. Det låter tillgjort nu, på grund av Nobelpriset, men det var inte tillgjort då. Volymen var inte tjock fast den rymde nästan allt som Tranströmer skrivit fram till 1983. Det handlade inte om mängden ord, det handlade om den väldiga rymden mellan vart och ett av orden.

Vid ungefär samma tid ville en skådespelarkompis grunda ett band som skulle göra rocklåtar av Gunnar Ekelöfs dikter. Vi fick låna en övningslokal med utsikt över Helsingfors centrum: under en sommar tillbringade vi nätter där, och när solen gick upp hade gatorna en lyster som inte stod Ekelöfs bysantinska diktlandskap efter. Vi kom ingen vart med vår musik och efter sommaren var bandet redan historia, haschet och alkoholen kan ha haft del i det skedda. Men raderna som skådespelarkompisen sjungit fanns kvar, de resonerade inuti mig länge efteråt. Fisken vet att masken döljer en krok och hugger ändå. Livet är sin egen kontamination, sitt eget bakhåll och sin egen fälla.

En annan sommar låg jag på en sandstrand i Split och läste Stendhals ”Le rouge et le noir”, men på engelska. I romanens Julien Sorel tyckte jag mig känna igen mig själv och mina vänner – livshungern, narcissismen, den obändiga viljan att ta sig fram och upp – och igenkännandet förvånade mig, för romanen hade utkommit år 1830.

En höst reste jag omkring i USA med Greyhoundbuss. När jag kom till San Francisco hängde jag en hel förmiddag i bokhandeln City Lights i hopp om att få se en skymt av ägaren, poeten Lawrence Ferlinghetti – en vän hade berättat att han stod i butiken ibland. När ingen Ferlinghetti dök upp tillbringade jag några timmar i en park och återvände sedan till City Lights. Men ingen Ferlinghetti på eftermiddagen heller. Jag kunde stora delar av Allen Ginsbergs ”Howl” utantill på den tiden, och jag älskade också Ferlinghettis poesi och Sam Shepards pjäser och noveller.

Tranströmer, Ekelöf, Stendhal, Ferlinghetti. Det låter som om jag vid några och tjugo var en litterär dandy och förvaltare av en mycket manlig kanon. Men det var inte så. Det var mer som att jag kastade mig över allt jag fann, för att jag var så hungrig. Och skutten från bok till bok var långa och abrupta, ibland nästan saltomortaler. Jag kunde läsa Kathy Ackers ”Blod och tarmar i plugget” en natt och fortsätta nästa dag med Harry Martinson eller med Runar Schildts tidiga 1900-talsnoveller. Jag kunde läsa en snårig essä av Julia Kristeva och fortsätta med science fiction av Ray Bradbury eller Arthur C Clarke, och därefter läsa hela Per Anders Fogelströms Stockholmssvit ”Stad”. Jag kunde fastna för Olof Lagercrantz biografi över Agnes von Krusenstjerna eller för en text av Joan Didion eller Tom Wolfe i The New Yorker, men nästa dag var det Joakim Pirinens Socker-Conny eller en obskyr novell i det Playboynummer som jag inte hade köpt av litterära skäl.

För mig har elitismen och kommersialismen varit sådana yttre faror. Litteraturen ska inte vara ett spel om makt och inte heller ett spel om pengar.

Det var en stor hunger och en enorm känsla av frihet. Världar öppnades för mig, världar som jag aldrig trott att jag skulle få tillgång till. Som tonåring hade jag inte vågat tänka tanken att jag kanske kunde bli författare. Mina föräldrar hade flyttat från det rurala Österbotten till storstaden Helsingfors, och i min föreställningsvärld skulle författare från Helsingfors ha anrika namn, sådana som var förankrade i borgerligheten sedan länge: Donner, Enckell, Kihlman, von Schoultz. Jag visste förstås att många av författarna med anrika namn revolterade mot sin bakgrund i böckerna de skrev, men det var inte poängen. Poängen var att de hade den rätta bakgrunden och därför på ett självklart sätt hade talan, till skillnad från mig.

Mitt slukande av böcker, tidskrifter och musik förblev därför oberört av kategorier som högt och lågt, fint och vulgärt. Jag brydde mig inte. Eller snarare: jag förstod intuitivt att jag inte hade råd att bry mig. Jag hade anträtt en resa, jag hade upptäckt nya världar och kanske skulle jag till och med kunna leva i dem. Men jag anade att allt var skört och att självföraktet lurade där under. Om jag slog följe med fel slags reskamrater så skulle modet svika mig och resan ta slut.

Det var friheten jag älskade. Friheten från statustänkande, från kanon, från onödiga hierarkier och osund tävlan. Och friheten till att söka fritt bland konsten, bland det nya och det gamla, bland det vilda och det stillsamma, bland det smala och det breda, bland det nattsvarta och det strimmade och det ljusa.

Ett av de åren debuterade jag. Och jag är inte helt säker på när elitismen första gången bet till och fick det att svida i mitt skinn. Men någonstans måste det ha börjat, för efter några författarår märkte jag att jag hade en tagg i mitt hjärta.

Kanske började det när en författarkollega kom från Sverige för att ta pulsen på det unglitterära livet i Helsingfors. Kollegan var full av välvilja, men han tolkade en av mina diktsamlingar på ett helt annat sätt än jag tänkt när jag skrev den. Jag hade skrivit dikterna på allvar, i ett tillstånd av högstämdhet och spleen, men kollegan trodde att samlingen var en skickligt utförd parodi på gamla slagord och romantiska klichéer.

Eller kanske var det den litterära mottagningen, en av mina allra första. Plötsligt, när jag stod med en drink i handen, kom en man jag inte kände fram och tog tag i min arm. ”Kom”, sa han, ”Den Store vill träffa dig.” Jag visste vem Den Store var, så jag följde lydigt efter mannen, som framstod som ett slags adjutant. Den Store var en lång man, mycket längre än jag, och när jag ledsagats fram till honom tittade han på mig ovanifrån och sa: ”Där är du ju. Du verkar vara en intressant röst. Men du ska veta att jag inte är korruptibel.”

Jag är den sortens människa som blir svarslös när hon hunsas, men den gången fann jag mig och sa ”och jag för min del är inte korruptiv”, och så vände jag på klacken och gick därifrån. Kanske försatte jag ett antal chanser då, men det är inte viktigt. Det viktiga är att liknande små scener utspelades gång på gång under de första författaråren. Och jag förstod att den värld jag tillhörde för att jag skrev böcker, Litteraturvärlden, inte var den oas av frihet och vildvuxen kreativitet som jag drömt om under åren då jag slukade all skönlitteratur och annan konst jag kom över. Eller, den var det också, men den innehöll även maktspel, dryg elitism och en stor mängd lika oskrivna som obrytbara regler.

Naturligtvis handlade det också om hur jag skrev, och hur jag inte skrev. Både min åttiotalspoesi och de novellsamlingar jag gav ut några år senare var hopplöst otidsenliga. Ingen dekonstruktion, få litterära referenser, ingen knapphet, ingen isbergsteknik. Det jag skrev hade väldigt få av de kvaliteter som skattades högst i slutet av 1980-talet och i början av 90-talet. Visst hade jag försvarare, men det kändes som om skeptikerna var betydligt fler.

Det fanns ett ögonblick i somras då jag bestämde mig för att skriva något om dessa ting. Det var när jag läste en recension av Victor Malms doktorsavhandling om Katarina Frostensons poesi och Stig Larssons romaner, och om de två författarnas roller och positioner i det litterära 1980-talet. Både recensionen och själva avhandlingen verkade lyfta fram det svenska åttiotalet som en litterär guldålder. Och när jag tänkte efter insåg jag att det stämde: ifall språklig och narrativ komplexitet och intellektuellt tuggmotstånd ska ses som viktiga kriterier för en guldålder – och det ska de – så var åttiotalet en sådan.

Men jag insåg också något annat så här trettio år efteråt. Nämligen att min egen position, i den där guldåldern där jag tog mina första steg som publicerad författare, var så svag och mitt skrivsätt så fel, att hade det unglitterära åttiotalet fortsatt tio år till så hade jag inte fått den här författarbanan som nu verkar hålla livet ut.

Jag hade varit tvungen att ge upp. Jag hade kanske skrivit vidare, men yrkesförfattare hade jag inte blivit. Att jag trettio år senare har privilegiet att skriva det här, det beror delvis på att just denna guldålder tog slut och ersattes av annat.

Men jag gör förstås ett kardinalfel nu, talar om ett helt årtionde som om en enda av dess många litterära trender skulle ha varit allenarådande. För bland de svenska romaner som jag läste och älskade, och som blev omistliga i den inre process som småningom gjorde mig till romanförfattare, fanns åtskilliga böcker som utkom just under åttiotalet: Göran Tunströms ”Juloratoriet”, Agneta Pleijels ”Vindspejare” och Ulla-Lena Lundbergs ”Leo”, för att bara nämna några.

Också om vissa av de litterära trenderna passade mig illa, och den dominerande unglitterära trenden allra sämst, för att jag upplevde den som så exkluderande, så innehöll 1980-talet också mycket som inspirerade och bar mig. Jag behövde bara låta blicken vila på de något äldre i stället för på min egen generation.

Jag säger inte att elitismen inte har existensberättigande. Den är viktig som bålverk mot den konst som förytligar och förenklar, och som skydd mot det som är bara skräp och beräkning och som ingen epok går fri från. Men när elitismen blir arrogant, eller när den blir sekteristisk, eller när den blir båda dessa, då blir den också destruktiv och bidrar till att göra kulturvärlden till ett obekvämhetens rike i stället för den fria och kreativa miljö den borde vara. Lite på samma sätt som kommersialismen inte är av ondo i sig, men blir det när den tillåter sig att vara ytlig, historielös och fientlig mot allt som den uppfattar som ”svårt”.

För en tid sedan berättade jag för en författarkollega om dessa mina tankar, och sa att min misstro mot elitismen verkar gå djupare än min misstro mot kommersialismen. Kollegan, en respekterad lyriker och essäist, sa med emfas: ”Men hur kan du tänka så? Vi lever ju i en epok där kommersialismen har vunnit striden och är på väg att krossa litteraturen.”

Jag var tvungen att erkänna för kollegan att jag inte visste varför jag tänker som jag tänker. Men jag sa också att jag aldrig velat förtränga att jag är sprungen ur poesin, att jag har börjat i det smala. Och att det gör mig lyhörd och misstrogen inför många av kommersialismens uttryck och attityder.

En höst för många år sedan, någonstans i Sverige. Det var Bokens dag och jag satt och lyssnade på en deckarstjärna. Deckarförfattaren redogjorde för sina arbetsmetoder, och någonstans mot slutet sa hen: ”Jag tycker att den som inte klarar av att skriva en roman på fyra fem månader borde överväga att byta yrke.”

För mig känns det som ett memento mori varje gång en annan författare uttrycker sig så (det har hänt då och då). För jag hör ju till de långsamma, de som ger ut en roman ungefär vart fjärde år. Somliga författare publicerar sig varje år, minst en bok om året. Borde inte mina böcker då vara fyra gånger intensivare, starkare, bättre, då jag ger ut så sällan? Men det är de ju inte: jag har flera gånger blivit sågad på kultursidor där en produktiv deckarförfattare fått högsta beröm i spalten bredvid.

En vårsöndag för något år sedan läste jag ett reportage om ljudboken. I reportaget slog två ljudboksredaktörer fast vad de inte ville ha. De ville inte ha blommigt språk, inte vindlande meningar. De ville inte heller ha berättelser som hoppade mellan karaktärer och generationer. På ett annat ställe i artikeln framgick att en enda jagberättare är att föredra i ljudböcker, det blir mest lättföljt då. Alla intervjuade tillstod att komplexitet av olika slag – i språk, tidsplan, karaktärer – ofta skapar problem i ljudböckerna. Reportaget publicerades samma vår som en förlagsdirektör kom med uttalandet att Nobelpristagare underpresterar i ljudboksformatet.

”Så där ja”, tänker ni. ”Här kommer hela det konservativa paketet, den snart 60-åriga författarens instinktiva rädsla för allt som är nytt i branschen.”

Men nej. Jag tror inte att ljudböckerna kommer att döda den tryckta boken, och inte heller den ”svårare”, mer komplexa litteraturen. Däremot kommer ljudboken att stjäla ännu mer utrymme än den redan gjort. Det skrev Jonas Gardell i en artikel nyligen, och Gardell har antagligen goda förutsättningar att förstå den förändring som pågår – bättre än de flesta känner han skillnaden mellan en text som skrivs för att läsas i enrum och en text som skrivs för att framföras muntligt.

Neurologerna är ofta inne på liknande spår när de påpekar vilken unik och komplex hjärnverksamhet den tysta läsakten kräver. Och Nicholas Carr hanterar samma tema i sin tio år gamla ”The Shallows”, en tidig analys av hur internet och sociala medier påverkar vår hjärna och hela vårt sätt att fungera. Carr skriver att vi inte har förutsättningar att förstå vad den nuvarande, rasande snabba teknologiska utvecklingen på sikt kommer att göra med vår hjärna.

Att lyssna på en text är inte samma sak som att läsa den. Och det jag är rädd för är det som också många andra är rädda för. Att vi, som en olycklig biprodukt av vår teknologiska utvecklingslust, ska kastas tillbaka till den olustiga situation som rådde före välfärds- och utbildningssamhället. En situation där läsning av tryckta böcker igen blir en lyxsysselsättning för en smal elit.

Plötsligt förstår jag vad det är som plågar mig med kommersialismen, trots att jag är en författare som dragit stor nytta av den.

Det är att kommersialismen är ett slags elitism den också. Och precis som den lärda och mer avmätta elitismen i akademierna och på kulturredaktionerna, men på ett mycket annorlunda sätt, så vill den elitismen inte ägna sig åt självanalys.

Kommersialismens elitism syns i dess nonchalans inför allt som är ”konstigt” och inte säljer. Den syns i ointresset (stundom rena föraktet) för den begåvning och kunskap som inte går att pressa in i mallar och marknadsföringsscheman. Och den syns som en enveten vägran att problematisera utvecklingsmönstren: alla djupare analyser av vad som pågår inom litteraturen får vika för det ständiga tvånget att hålla siffrorna gröna.

Jag har skrivit det här med blicken fäst vid det jag försökte skildra i början.

Den enorma frihetsinjektionen i att som ung hitta skönlitteraturen och de andra konsterna. En frihet som jag aldrig betraktat som självklar, mer då som en ynnest.

Att vaka över friheten och behålla den är mödosamt. Man måste röra sig klokt, för både inre och yttre faror hotar.

För mig har elitismen och kommersialismen varit sådana yttre faror. Litteraturen ska inte vara ett spel om makt och inte heller ett spel om pengar. Litteraturen är inte ett elfenbenstorn och inte en Excel-tabell. (Litteraturen och de övriga konsterna är inte heller nationalpopulistiska projekt, tvärtom: men hur vi ska hindra nationalister och populister från att kidnappa konsten är ett ämne för en annan essä.)

För den som skriver passionerat är litteraturen bultande mänskligt liv, i allt sitt ljus och allt sitt mörker, i all sin förtvivlan och all sin glädje.

Låt inte bokhösten, mässbrådskan och prisspekulationerna skymma det.

Texten är en förkortad och bearbetad version av The Adam Helms lecture 2019, ett jubileumstal som Kjell Westö höll på Uppsala universitet tidigare i september.