Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-23 14:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/lisa-schmidt-varfor-inte-ateranvanda-det-som-redan-har-skrivits/

Böcker

Lisa Schmidt: ”Varför inte återanvända det som redan har skrivits?”

Forskaren Lisa Schmidts avhandling ventilerades nyligen på Göteborgs universitet. Foto: Emelie Asplund

Med tippex, spritpennor, nål och tråd eller kniv kan gamla romaner bli nya läsupplevelser. Lisa Schmidt har skrivit en avhandling som blivit en bok – ”Radera”, om hur den så kallade raderingspoesin tänjer på gränserna för det skrivna ordet.

Rätta artikel

London, en lördag i november 1966. En tjugonioårig konstnär är på loppisjakt i ett möbelmagasin. När han når hyllan med ratade böcker tar han ett förbluffande beslut: första bästa bok för priset av tre pence ska bli grunden för hans livsprojekt.

Det blir den sena 1800-talsromanen ”A human document”, av den bortglömde viktorianen W H Mallock. Snart ger han sig på sitt slumpfunna objekt. Målar över och ritar på sidorna, men vissa av orden sparas och de blir till dikter och en historia i sig. Tre år senare är han klar. Så ger han sig på nästa och nästa exemplar av romanen. Alla med den ur originalnamnet framraderade titeln ”A humument”.

– Och han håller på fortfarande, gubben Phillips, säger litteraturforskaren Lisa Schmidt om den skäggige mannen som skapat portalverket i en visuellt explosiv genre som på ytan ter sig obskyr och helnördig, men som visar sig rymma de mest allmängiltiga utsagor och den hårdaste politiska attack.

– Han har satt ljuset på ett verk som ingen jävel kommer ihåg.

Med tippex, spritpennor, nål och tråd eller kniv kan gamla romaner bli nya läsupplevelser. Foto: Emelie Asplund

Greppet kallas raderingspoesi. Dikt där utövaren tar en befintlig text och sedan till exempel med tippex, spritpennor, nål och tråd eller digital typografisk manipulering täcker över orden tills något nytt och annat blir kvar.

Ja, det finns till och med de som tar till kniven i denna aktion som är ett handfast exempel på det som postmodernisterna kallar appropriering (och konservatisterna stämplar som snatteri). Ett återbruk av texter och böcker där nya betydelser kan uppstå.

Det är detta fenomen som Lisa Schmidt tagit ett helhetsgrepp om och frilagt i sin nyss framlagda doktorsavhandling vid Göteborgs universitet. Nu också utgiven i bokform och döpt till ”Radera”; en titel som genom ett finurligt formgrepp på omslaget kan läsas som ”Raddera”.

Addition, alltså. Ett passande begrepp i sammanhanget. 

 – Som forskare har jag alltid varit nyfiken på dikt som tänjer på gränser och leker med språket och formen, och det var när den amerikanska poeten Jen Bervin på en poesifestival berättade om hur hon åstadkommit sin diktsamling ”Nets” som jag blev intresserad på allvar.

I den boken, som kom 2004, sållas fragmentariskt modernistiska dikter fram ur Shakespeares berömda sonetter i ”Sonnets”. Genom att ”bleka ut” vissa ord tills de blir dimmigt gråa, och låta de orörda svarta typerna skapa ordkedjorna som ögat ser först.

 – Jag ville ta reda på om det fanns fler verk i den här genren. Snart upptäckte jag en störtflod av material.

Vissa vaskar fram och andra attackerar grundtextens innehåll. Det senare ser jag som poetisk aktivism.

Men vi har ju redan vårt alfabet som ger oändliga möjligheter att skapa nya verk. Ändå tar poeterna i din avhandling till redan skrivna saker i sitt skapande. Vad vinner de på det?

– Delvis har du ju rätt. Vi har ett alfabet och bokstäver som låter oss skapa nytt, men språk är samtidigt något som vi delar med varandra genom att använda återvunna ord och fraser, ordspråk och metaforer som redan sagts och skrivits. Om jag skapar ”helt fritt” är risken att ingen fattar vad jag menar! Det blir bara obegripliga bokstavskombinationer om man inte återvinner vårt gemensamma ordförråd.

Inget stort steg, alltså, att ta fram Tipp-Exet och börja radera i det redan tryckta?

 – Egentligen inte, för du kan ju ändå skriva unika verk med mängden av ord som finns på boksidorna. Och fördelen och effekten med raderingspoesin är att man, förutom att synliggöra att vårt språks förutsättning är återbruk, kan upprätta en dialog med den text som raderats, dess mer eller mindre svunna tider och historiska ideal. Och den dialogen kan ta sig alla möjliga uttryck.

– Man skulle grovt kunna dela upp det så här: vissa vaskar fram och andra attackerar grundtextens innehåll. Det senare ser jag som poetisk aktivism, säger Lisa Schmidt.

 Entré för den svenske stridspilotsutbildade konkretistpoeten Åke Hodell.

 – Han sköt ju till och med fram skotthål i sin ”Självbiografi” från 1967.

Lisas avhandling blev boken ”Radera”. Foto: Emelie Asplund

Samma år gjorde Hodell raderingsverket som Lisa Schmidt närgranskat, där han hällt rejält med bläck över boksidorna i nationalromantikern Verner von Heidenstams patriotiskt rungande ”Nya dikter”. Och därmed skapat ett ”performativt kritiskt inlägg”. Dessutom strök han bort författarnamnet och satte dit sitt eget.

 – Jag ser det som att Hodell går i konfrontation med en hyllad nationalskald och ett litteraturarv som man var tvungen att lära sig på den tiden i skolan. I en anteckning skriver han att han på en lektion misslyckats med att recitera Heidenstams dikt ”Sverige”, och som straff fick fylla hela svarta tavlan med den, sudda ut och fylla tavlan igen, säger Lisa Schmidt.

I det här verket ger också själva bläckplumparna kusliga vibbar, på boksidorna där fraser som ”stupa för folk och kung” finns kvar.

– Jag tycker att bläckpölarna absolut liknar blod! Hodell var pacifist, och här förvandlar han hela Heidenstams diktsamling till ett slagfält.

Och genrens kniv? Den har bland andra amerikanskan Ariana Boussard-Reifel använt. Hon är född 1981 och i verket ”Between the lines” har hon för hand skurit ut alla ord ur en rasistisk bok.

– Texten i den boken är en lång plädering för etnisk segregation. Det hon gör är att utsätta författarens bok för dess egen ideologi: hon separerar svart från vitt genom att avlägsna de svarta bokstäverna från den vita boksidan. Och då faller hela verket ihop. Kraften i den här typen av raderingsaktioner ligger i det visuella. Samtidigt finns där en ett inslag av hämnd, boken blir en slagpåse, en voodoo-docka.

Foto: Emelie Asplund

Men när någon för att vakna till raderat med Bic-pennan i morgontidningens rubriker för att skoja till det, och passat på att rita djävulshorn på valfri politiker. Är också det raderingspoesi?

 – Poesi är att ta i. Men betrakta det som raderingsestetik. De exempel som jag tar upp i min avhandling har alla en hög konstnärlig halt, men det finns också mängder av amatörverk där källtexten är mer slumpmässigt vald, och där raderandet tycks handla om en förlösning: det är bara att ta en svart penna och plötsligt har du skapat en dikt.

Lisa Schmidt berättar att den här egenskapen hos raderingen gör att många lärare på skrivarutbildningar världen över använder greppet för att sätta igång studenterna. Och lägger även till att man kan se det här användandet av fysiska objekt som en hyllning till pappersboken, som ju sägs vara hotad i en digital värld.

Mest hisnande är ändå att hon menar att raderingspoesins grundval – återbruket – har klara paralleller till dagens allmänna och miljömässigt nödvändiga vurm för återvinning av material, och second hand-tänket kring till exempel kläder.

– Det finns en grundläggande syn att ”vi behöver inte fler grejer”, och den kan man, tycker jag, översätta till litteraturen: varför inte återanvända något av allt som redan skrivits?