Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/lotta-olsson-i-deckarna-blir-sluten-ofta-lidande/

Böcker

Lotta Olsson: I deckarna blir sluten ofta lidande

Även i Shakespears ”Hamlet” dör folk som flugor. Foto: Friso Gentsch

Att skriva så det ser lätt ut är svårare än man tror, och i deckarna blir sluten ofta lidande. Fast inte ens Shakespeare klarade alltid av sluten.

I vår tid, när det publiceras fler böcker än någonsin, kan man inbilla sig att det är ganska lätt att skriva böcker.

Det är det inte.

Åtminstone är det inte lätt att skriva bra. Det finns de som tycker att hela deckargenren består av undermåliga alster och det finns dagar när jag nästan håller med dem, när jag har råkat ut för tre hafsverk efter varandra.

Ibland verkar det gå lite för fort. Vilket ändå betyder att det har tagit ganska lång tid, förstås. Det är så många olika delar som ska samordnas och fungera, och framför allt ska en deckare vara underhållande. Det ska bara se lätt ut.

Förmodligen är det därför som många tror att det är lätt att skriva just deckare. Ungefär som många tror att det bara är att ta en gitarr och tralla för att låta lika bra som Beatles.

Eftersom jag läser många deckare tycker jag mig se en del generella problem, till exempel att många är bra på att skriva en rafflande inledning, men tappar orken längs vägen. Det finns också irriterande påtagliga trick, som att någon person presenteras ganska noggrant precis i början av boken, bara för att raskt förflyttas till periferin för att kunna hoppa fram överraskande på slutet och avslöjas som mördaren. Eller där någon dittills fridsam person plötsligt visar sig ha Ett Väl Dolt Vansinne (som även Agatha Christie gjorde sig skyldig till i ”Klockan K”). 

Vansinne är sällan trovärdigt.

Kanske är det därför jag blir så imponerad av slutet i Malin Thunberg Schunkes ”Ett högre syfte”, som är så isande otäckt realistiskt att det stannar kvar långt efter läsningen, som en skärva i ögat.

Fler deckarförfattare borde vinnlägga sig om sluten, misstänker jag. Det räcker inte med en blodig upplösning där inte bara mördaren utan även någon sympatisk biperson dör.

Det är i och för sig inte så lätt. Själv blir jag alltid full i skratt när jag tänker på alla som dör som flugor i slutet av ”Hamlet”. Även du, min Shakespeare. 

Fast varje gång jag ser ”Hamlet” på scen glömmer jag att jag principiellt tycker att slutet är lite dumt. En bra författare kan göra allt trovärdigt.