Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/lotta-olsson-tipsar-70-ar-sedan-pellabockernas-forfattare-debuterade/

Böcker

Lotta Olsson tipsar: 70 år sedan Pellaböckernas författare debuterade

Anna Lisa Wärnlöf skrev kåserier och åtta barn- och ungdomsböcker under signaturen Claque. Foto: TT

Flickböckerna om Pella tillhör de omistliga filosofiska verken, som med stor humor behandlar svårigheterna i att älska sin nästa och att ändå ofta vilja bita näsan av den.

Pellaböckerna hör till hörnstenarna i min bildning, som Tove Janssons Muminböcker, och var ungefär lika långt från min egen barndomsverklighet som Hemulernas Frivilliga Hornmusikorkester. Pella åker på konfirmationsläger till Småland, går i flickskola i en småstad och blir så småningom volontär på lokaltidningen.

Det gammalmodiga gjorde inget. Huvudsaken var att Pella var rolig, med en existentiell underton som skar igenom all vardag. Pella är en ironiker av den gamla stammen, väldigt långt från nutidens du-är-ful-och-dum-höhö-humor.

I stället håller Claque (som egentligen hette Anna Lisa Wärnlöf) ironierna i Herrans tukt och förmaning: ja, man retar sig på all mänsklig dumhet inklusive sin egen, och nej, man har fel om man tror att förakt och cynism är en lösning.

Pella är iakttagaren, den som registrerar stolligheter men också överraskande hjältedåd. Den dummaste kan visa sig modigast i ett krisläge, och de flesta människor är idioter ibland, halvbra för det mesta och direkt geniala då och då.

De andra vänjer man sig vid, och ibland är de i alla fall rätt roliga.

Den skarpa blicken riktar Pella också mot sig själv: få har en så krass syn på sina egna förtjänster. Som när Pella och Ulf Jacob ska gifta sig i fjärde boken, ”Lennerboms”, och hitta någonstans att bo. Farfar säger att Pella och Ulf Jacob själva kan bygga om övervåningen i villan till en lägenhet, ”ni kan nå ett förvånande vackert resultat”. Pella konstaterar givetvis torrt att resultatet skulle kunna bli enbart förvånande.

Pellaböckerna kom ut i fem upplagor, den senaste 1970. De är inte lätta att få tag i.

Men till min glädje har ett sprillans nytt förlag, Ekphrasis, just åstadkommit samlingsutgåvan ”Pellas böcker” med seriens alla fyra böcker, vilket är en sån kulturgärning att Ekphrasis borde få medalj. Den kommer ut nu i dagarna. 

Personen bakom signaturen Claque, Anna Lisa Wärnlöf (1911-1987), ligger begravd på gamla kyrkogården i Trosa, vi vallfärdade dit på långfredagen i år. Gravstenen är förstås en sträv historia i granit. Claque var aldrig insmickrande.

● ● ●

CLAQUES BÖCKER:

Illustration: Ekphrasis förlag

”Pellas böcker”

Ekphrasis förlag

Det handlar i första hand om en oslagbar formuleringsförmåga som har haft stort inflytande på många författare, till exempel Gun-Britt Sundström (Martina i ”Maken” citerar Pella). Man läser Pellaböckerna för språket och humorn, och upptäcker först långt senare att man fick en massa annat också. Som att äta äpple och upptäcka att det innehöll mer än vitaminer.

För mig började det i ”Pellas andra bok”, där hon red och först tappade tyglarna. ”Sen tappade jag stigbyglarna och till sist tappade jag förståndet och skrek på hjälp.”

I första boken (1958) åker Pella på konfirmationsläger med en hoper andra flickor, främst rumskamraten AnnaGreta. Samtalen rör sig mellan högt och lågt, mellan att älska sin nästa och att vilja bita näsan av den (åtminstone av vissa), mellan att försöka imponera och göra bort sig, och med en klok präst som drar fulla hus varefter det visar sig att församlingen mest kommer för att han har lovat dem fem öre varje gång de kan komma på honom med att tala längre än en kvart.

”Pellas andra bok” (1959) utspelar sig i hemstaden, där Pella gäspar sig igenom fysiklektioner och ryker ihop med svenskläraren Spastara. Väninnan Tova försöker välja mellan två unga charmörer, Farmors väninna Signhild kämpar med sitt arga hembiträde Lillpluggan som bara läser böcker och plötsligt ingår som en vresig, men viktig del i Pellas och Tovas gäng.

I ”Pella i praktiken” (1960) åker Pella till Paris och börjar sedan arbeta på tidning utan att ha det minsta sinne för nyheter. ”Lennerboms” (1965) är den avslutande delen där Pella gifter sig med sin Ulf Jacob och efter idogt letande lyckas få hyra en opraktisk övervåning vid havet.

De första två böckerna är mest hyllade, men läs vidare för bland annat skildringen av små franska barn och för 60-talets hopplösa bostadsbrist. Vem vill bo i en nybyggd tvåa i Kaninhagen, där lägenheterna är små som kaninburar?

 

Illustration: Bonniers

”Mans gamman” 

Bonniers, 1949

Debuten är en kåserisamling som är svår att få tag på: själv läste jag den på Kungliga Biblioteket i Stockholm.

Som tur är skrev Claque inte så att man skrattar högt, vilket ju vore olämpligt i KB:s läsesal. I stället småfnissar man allt mer, ju längre in man styr i det Wärnlöfska språkriket. Det är en annan värld, ett gammalmodigt lantliv på 40-talet, men flera av Pellaböckernas viktiga personer dyker upp redan där: Signhild och Farmor och Pella själv.

Claque skrev kåserier i Svenska Dagbladet i 40 år, och möjligen är det en myt att hon aldrig besökte tidningen, men det är en bra myt i så fall. Det blev sammanlagt fyra kåserisamlingar, förutom debuten: ”För läsarens skull” (1954), ”Om ni behagar” (1957) och ”Skaffa julgran” (1958).

”För läsarens skull” och ”Skaffa julgran” går att läsa gratis i elektronisk form på Litteraturbanken, litteraturbanken.se 

 

Bild 1 av 2
Illustration: Svensk Läraretidnings förlag
Bild 2 av 2
Illustration: Svensk Läraretidnings förlag

”Pojken en trappa upp”, ”Fredrikes barn”

Svensk Läraretidnings förlag 1961 och 1962

Det blev två böcker om den sturiga Fredrike som bor med sin frånskilda mamma i det gamla huset Mathildero. En trappa upp bor den något äldre Martin med sin pappa, läraren Gustaf Adolf, som Fredrike älskar hett (Anna Lisa Wärnlöf var själv gift med en Gustaf Adolf).

Ingen kan beskriva tonåringsfrustration som Claque: Fredrike är en andlig kusin till Pellaböckernas Lillpluggan, men Fredrikes ilska riktar sig mot föräldrarna. Pappan har gift om sig och fått ett nytt barn, mamman vägrar säga ett ont ord om pappan och blir inte ens arg på Fredrike när hon bråkar (vilket gör henne ännu argare).

I andra boken blir Fredrike ett slags dagmamma åt halvbrodern Jonas och flera andra barn, fint skildrade med både humor och kärlek.

Böckerna återutgavs i år som e-böcker av förlaget Saga Egmont. ”Fredrikes barn” finns även häftad.

 

Illustration: Svensk Läraretidnings förlag

”Boken om Agnes”

Svensk Läraretidnings förlag 1963

När Anna Lisa börjar skolan är det en hemsk upplevelse, där hon omedelbart gör bort sig på skolgården med att tala med fel dialekt (”Hon kan inte tala svenska!”) och givetvis inte får vara med och leka.

Fast sen dyker Agnes upp, dristigheten själv i blå sjömansmössa, Agnes som är trespråkig och talar både stockholmska, blekingska och skånska. ”Boken om Agnes” är berättelsen om en kort och intensiv vänskap mellan två små flickor, om konflikter och äventyr, faror och vardagskatastrofer, barnens upptäcktsfärd i en ny värld utanför hemmet.

Och givetvis är det en berättelse om att upptäcka språket. Anna Lisa kämpar med besvärliga ord som skorsten, som förstås inte heter så – det heter ju korssten. Tegelstenarna ligger väl inte i skors, de ligger ju i kors. Språket är fullt av förbryllelser. ”Boken om Agnes” nyutgavs i år av förlaget Saga Egmont.

 

Illustration: Svensk Läraretidnings förlag

”Ingkvist”

Svensk Läraretidnings förlag 1964

Gång på gång kretsar Claque kring utkantsbarnen, som en föregångare till Gunnel Linde och Maria Gripe berättar hon om dem som växer upp i trasiga familjer och mest får klara sig själva. Ingkvist dyker upp första gången i ”Fredrikes barn”, där hon hänger på grinden och är otidig mot Fredrike. Fast sen kommer hon in och blir en viktig del av barngruppen på Mathildero, eftersom hon är en tioåring som kan ta ansvar för fler än sig själv.

Hon bor med sin hjälplösa pappa, en långsam toffelmakare, och firar sig själv på sin födelsedag eftersom ingen annan gör det. Det skulle ha kunnat bli en snyftskildring, men Claque är vaksam på allt som skulle kunna såra Ingkvists självkänsla, och berättar med respekt om hur barn hittar egna vägar att överleva.

I dag skulle hon ha kallats maskrosbarn, men det vore en förolämpande begränsning.

Läs fler boktips från Lotta Olsson