Det är svårt att skriva bra pusseldeckare, det blir ofta för många klockslag och förflyttningar att hålla rätt på för läsaren. Det är som att försöka läsa en sängkammarfars där en massa människor springer fram och tillbaka, man kan inte hålla ordning på vem som är vem och när de gick ut och in ur olika rum, man blir bara irriterad.

Spänningen sjunker som en sten. ”Till slut känner man sig som en stins”, skrev Barbro Alving uppgivet en gång i Dagens Nyheter när hon recenserade en bok av Maria Lang.

Samtidigt är det just diskrepanserna man letar efter i en pusseldeckare, berättelserna där tiderna inte stämmer och vittnesutsagorna krockar. Vem ljuger?

De flesta ljuger om någonting, visar det sig alltid i deckarna. Det handlar ofta om otrohetsaffärer, eller om diverse ljusskygga verksamheter som inte har något med mordet att göra.

Jag tänker ofta på de unga huvudpersonerna i ”Miss Marples sista fall” (1976) som entusiastiskt sammanställer berättelserna de hört om ett gammalt försvinnande. ”Vi vet att…”, säger den unge mannen, och miss Marple säger bekymrat att de litar alldeles för mycket på folk: att någon påstår något betyder inte att det är sant.

Numera översvämmar ju ”fake news” världen, så alla borde vara mer misstänksamma. Men världen blir helt ohanterlig om man inte törs lita på vad folk säger: vi orkar bara ifrågasätta ett visst mått utsagor. Det mesta slinker igenom hjärnans sorteringssystem.

De flesta av våra dagliga lögner är dessutom helt harmlösa. Det finns ett fint exempel i en Maria Langbok (jag talar inte om vilken, ifall ni inte har läst den än), där den skarpe kommissarien Christer Wijk spänner ögonen i ett vittne och frågar vad som egentligen hände under de avgörande timmarna. Vittnet faller till föga och erkänner: det blev en lång tupplur, men det var för pinsamt att behöva erkänna. En besynnerligt trovärdig förklaring, eftersom den är så banal.

Men sådär är de flesta av oss, utan att ens ljuga för oss själva. Vi minns inte riktigt vad vi har gjort. Det är bara i pusseldeckarna folk har gott minne. 

Alex Dahl

”Den oönskade”

Övers. Hanna Svensson, Norstedts

Det är ju aldrig handlingen som är avgörande för en bra bok: det är alltid gestaltningen. 

Alex Dahl hittar exakt rätt ton i sin berättelse om den ensamma pojken som står kvar i simhallen i den lilla norska kuststaden Sandefjord, en kväll när regnet öser ner i mörkret utanför.

Alltså måste Cecilia Wilborg ta med honom hem, mot sin vilja. Hon har annat att göra, hon hade tänkt sig ett stort glas vin och lite avkoppling när döttrarna somnat, innan maken kommer hem från sin affärsresa. Hon vill inte ha en storögd, tyst åttaåring på halsen.

Det är svårt att göra en genuint osympatisk berättare intressant för läsaren, men Alex Dahl ger Cecilia Wilborg en överraskande rolig underton. Cecilia Wilborg är en egoistisk samtidskvinna av värsta sort, besatt av status, yta och flärd, men med en halsbrytande frejdig förmåga att ändra sin egen berättelse utifrån vad som är mest effektfullt för stunden. Spänningen uppstår på flera plan, dels i de avslöjanden som gång på gång förändrar berättelsen, dels i Cecilia Wilborgs allt mer fräcka lögner. Ska hon lyckas luras en gång till? Berättar hon sanningen nu, eller är även detta en lögn? 

Alex Dahl ger även röst åt pojken Tobias och åt en kvinnlig missbrukare, Anni. Där är tonen betydligt allvarligare, och det behövs för att ge historien djup.

Det finns en mordintrig också, ett lik hittas i hamnbassängen, men det centrala är pojkens och Cecilias bakgrund. Var kommer pojken ifrån? Vad är det Cecilia döljer?

Det har kommit åtskilliga deckare med opålitliga berättare sedan Gillian Flynns ”Gone Girl” (2012), och Alex Dahl använder samma fräsande ilska i texten. Men det är konstigt nog lögnerna som gör störst intryck, den förvånade insikten om att det är så här vi gör, allihop.

Och aldrig ljuger vi så mycket som när vi tror att vi talar sanning.

Ilaria Tuti

”Blommor över helvetet”

Övers. Helena Monti, Bazar

En död man med utrivna ögon hittas i en avlägsen del av de italienska alperna, och kommissarie Teresa Battaglia blir omedelbart misstänksam. Tar mördaren troféer, eller finns det något annat skäl? Är det en seriemördare i vardande?

Något rör sig i skogarna runt en liten by, något nästan omänskligt. På en undangömd plats möts en grupp barn regelbundet, och känner sig plötsligt iakttagna. Det blir rejält skrämmande flera gånger, men perspektiven vrids också så att läsaren tvingas tänka. Ilaria Tuti använder sig både av undangömda gamla hemligheter och klassiska skräckinslag. Vilka är offren? Vilka är de verkliga förövarna?

Det är första boken om den äldre kvinnliga kriminalaren som kämpar både mot den mansdominerade italienska poliskårens fördomar och sin egen sviktande hälsa, och det är en lovande början. 

Alafair Burke

”Exet”

Övers. Carina Jansson, Printz publishing

Skickligt berättad rättegångsthriller från New York, där tre personer skjuts i en park. Författaren Jack Harris blir genast misstänkt, eftersom han har en personlig koppling till ett av offren och ett synnerligen bra motiv att döda honom. Advokaten Olivia Randall åtar sig hans försvar, eftersom hon var hans flickvän en gång för mycket länge sedan och vet vem han är. Hon vet att han inte skulle begå mord.

Åtminstone vet hon vem han var då. Hur mycket kan en människa ändra sig genom åren?

Det är en väl konstruerad, ganska lågmäld och oblodig mordintrig, komplex utan att bli snårig. Men det intressanta är just personbeskrivningen, där Olivia dels tar reda på så mycket hon kan om morden, dels måste fundera på vad som egentligen hände mellan henne och Jack då, för länge sedan. Hon svek honom och har levt med skulden sedan dess, men var det hela sanningen?

Katrine Engberg

”Krokodilväktaren”

Övers. Margareta Järnebrand, Forum

En metaberättelse, som börjar med att en ung kvinna hittas mördad i ett litet hyreshus. Det visar sig snart att hyresvärdinnan, Esther de Laurenti, skriver på ett deckarmanuskript där just ett sånt mord begås. Vem har fått för sig att iscensätta hennes manus?

Det är första boken i det som marknadsförs som en ny dansk polisdeckarserie om poliserna Jeppe Kørner och Anette Werner. Bitvis är det ojämnt och själv muttrar jag en del över en del alltför kantiga personbeskrivningar. Påfallande många deckarförfattare i dag gestaltar inte personer, utan berättar om dem med en rad påklistrade egenskaper som ska ge karaktär (det gör de inte).

Men Katrine Engberg berättar fint om udda, ensamma människor och oväntade vänskapsband i en stad som är full av obehagligt övergivna platser. Staden är inte så befolkad som man tror.

Jessica Fellowes

”Mitfordmorden: Vackra unga döda”

Övers. Ylva Stålmarck, Polaris

Det är en vansinnig idé att skriva deckare utifrån en verklig brittisk syskonskara (en av systrarna Mitford stod Adolf Hitler nära, en annan blev övertygad kommunist och en tredje känd författare), men i första boken, ”Mysteriet på Asthall” (2018), lyckades Jessica Fellowes framgångsrikt använda Mitfordfamiljens verkliga liv som bakgrund i en färgstark pusseldeckare från tjugotalets brittiska klassamhälle. Som Agatha Christie, fast med modernare blick.

I den nya boken finns också ett klassiskt Agatha Christie-upplägg: på en överklassfest blir en av deltagarna mördad. Men här finns också en verklig, historisk bakgrund om den kvinnliga brottslingen Alice Diamond och hennes fyrtio tjuvar.

Tyvärr lyckas inte Fellowes lika bra den här gången, kanske för att det blir för mycket tidsangivelser och för lite spänning.