När jag läste på juristlinjen i början på 90-talet extraknäckte jag i restaurangbranschen. En av mina chefer kallade mig för ”advokaten”. ”Advokaten tar baren”, sa han medan han förstrött rullade sin rosenkrans i vänsterhanden och ”bra jobbat, advokaten”, när han öppnade fiskkylen för att plocka ut min månadslön i kontanter. Och när jag påpekade att det måste ha blivit något fel för skatten som dragits från min lön, den verkade inte vara inrapporterad till Skatteverket, då öppnade han kylen igen, skalade av några svala sedlar och konstaterade småskrattande att ”bra där, advokaten, rätt vara alltid rätt”.

Det är tolv år sedan jag gick ur Advokatsamfundet. Men jag har fått anledning att tänka på min gamla chef sedan åklagare Lisa dos Santos i Aftonbladet (28/10) kritiserade ”de gängkriminellas advokater” och målade upp en bild av unga, giriga, manliga advokater som marknadsför sig ”till tonerna av skottlossning” för att locka till sig en alldeles egen svensk Don Corleone att försvara. ”Gangsterromantik” är förklaringen enligt dos Santos och hon har fått stöd från så skilda håll som Hanif Bali, avhoppade gangstrar och respekterade advokater. Då är det kanske på sin plats att påpeka, tänker jag, att det aldrig går speciellt bra för gangsteradvokater, i synnerhet inte i sagans värld. 

Läs mer: Åklagare riktar skarp kritik mot gängkriminellas advokater 

Att säga till sin klient att bara hålla tyst i alla lägen, är det en bra idé? Inte för oss som läst 1400-talsfarsen om advokaten Pathelin. ”Svara bara bäää på alla frågor i rätten”, säger Pathelin till sin klient. Och Fåraherden vinner sitt mål. Men för advokaten går det betydligt sämre. När Pathelin vill ha betalt bräker bara klienten till svar. 

Och när den tyske författaren och brottmålsadvokaten Ferdinand von Schirach berättar om advokaterna som försvarar samhällets värsta är det lika lockande som ebola. ”Straff” (på svenska i december översatt av Rebecca Kjellberg) avslutas med en novell om en advokat som ger upp karriären för att börja skriva. ”Det hade blivit för mycket … Efter 20 år som försvarsadvokat blev det bara en kartong kvar, småsaker, en grön reservoarpenna som inte fungerar så bra längre, ett cigarettetui som en klient gav mig, några fotografier och brev. Jag trodde att ett nytt liv skulle bli lättare, men det blev aldrig lättare.” Knappast stoff till en cool pr-snutt på Instagram.

Darby Shaw i ”Pelikanfallet” hinner inte ens ta ut juristexamen innan hennes moraliskt högtstående karriär är över

Det är ont om sympatiska advokathjältar i fiktionen. I den mån man stöter på dem försvarar de sällan gangstrar. Atticus Finch framstår i Harper Lees ”To kill a mockingbird” (”Dödssynden” på svenska) som litteraturhistoriens – och antagligen världens – mest rättrådige advokat. Men hans klient är felaktigt anklagad. Elle Woods i ”Legally blonde” snubblar också (i höga klackar) över en oskyldig stackare och Darby Shaw i ”Pelikanfallet” hinner inte ens ta ut juristexamen innan hennes moraliskt högtstående karriär är över. Jens Lapidus sympatiska advokat Emelie från bland annat ”VIP-rummet” frekventerar visserligen riktiga skurkar. Ändå har jag svårt att se henne som förebild för en gangsta-advokat. Och det beror inte ens på att hon är kvinna.

Läs mer: Före detta kriminell: ”Advokaterna blir unga killars inkörsport till ett kriminellt liv” 

Tom Hagen då? Den adopterade brodern och familjen Corleones ständigt lojale advokat, kan hans karriär vara något för de utpekade svenska advokaterna? Förhoppningsvis inte. I David Lagercrantz, förlåt, Mark Winegardners ”The Godfather’s revenge” får Hagen ta en ofrivillig simtur i Floridas alligatorfyllda Everglades och sedan är sagan snipp snapp snut, det enda som återstår av gangsteradvokaten är en sliten plånbok i skinn. 

”First, let’s kill all the lawyers”, utropar slaktaren (och mördaren) Dick i Shakespeares ”Henrik VI”. Han påstår att det är vad som krävs för att England ska bli ett bättre land att leva i. I det alldeles verkliga Sverige, numera inte bara Europamästare i skjutvapenrelaterat våld bland unga män utan också vad gäller sprängdåd, har det blivit Advokatsamfundets tur att anklagas för att inte ta tillräckligt stort ansvar för att förbättra situationen. Advokater påstås obstruera polisutredningar och omöjliggöra rättvisa rättegångar. Advokatsamfundet undersöker situationen. 

Läs mer: Advokater om kritiserad film: ”Vi anser inte att den är olämplig” 

Tom Hagen ska naturligtvis inte få kalla sig advokat. Ändå hoppas jag att Advokatsamfundet håller huvudet kallt. I tider som dessa, då det ena populistiska bunta-ihop-och-slå-ihjäl-dem-förslaget avlöser det andra, är det viktigt att inte glömma vem som har ansvaret för att de åtal som väcks också leder till fällande domar. En advokats främsta plikt är att vara lojal med sin klient och enbart verka för klientens bästa, inte hjälpa polisen och sannerligen inte vinna popularitetstävlingar utlysta av åklagarämbetet. 

Att en advokat sätter på sig solglasögon och instruerar sina klienter att svara ”bäää” på alla frågor, gör inte advokaten till gangster, bara till en fåntratt.

Läs fler krönikor av Malin Persson Giolito, till exempel om det fåfängliga i att vända sig till litteraturen för att få tröst.